När jag tittar på mej själv är jag inte tjock. Kraftig. Överviktig. Jag vet, men det syns inte. Över 95 kg på 160 cm, men det syns inte.
Handleder och vrister är smala, för finlemmad är jag. Men det är också det enda jag ser, jag är inte tjock.

Jag har för länge sedan glömt glädjen att hitta något nytt klädesplagg, för jag har slutat gå i klädesaffärer i annat syfte än att hitta något till barnen.
Jag har glömt varför jag slutade handla kläder till mej själv. För jag är ju inte tjock.

Någon säger i all välmening: - Du borde gå ner i vikt. Jaha? Jag får väl göra det. Men varför då? Jag är ju inte tjock. Jag bantar.

Att banta handlar bara om att gå ner i vikt. Jag lyckas gå ner några kg, men hamnar i en spännande situation.

Jaha, nu har jag lyckats, vad ska jag då äta? Under tiden som jag funderar på det går jag upp i vikt igen, av den enkla anledningen att jag äter fel. Det har jag ju alltid gjort. Men vad spelar det för roll? Jag är ju inte tjock.

Så köper vi en spegelvägg till hallen för att göra den bredare. Det var mer som blev bredare i den spegeln…

Jag är ju tjock!!

Men nu har jag insett att banta, i långa loppet innebär att gå upp i vikt, inte ner.

Jag börjar på Viktväktarna och har ändrat hela min kosthållning, familjens också för den delen. Det köps hem massor med frukt och grönsaker, men inget godis eller andra sötsaker, inte ens till man och barn.

Jag vägrar!

Vill de ha godis får de köpa det själva, och då blir det inget, för det är inte så viktigt för dem att de går och köper det själva.