Djr från Afrika

Gepard GEPARD

(Acinonyx jubatus)

Geparden skiljer sig på många sätt från de andra kattdjuren. Den är ungefär lika stor som en leopard, men mycket smäckrare byggd. Geparden är lämpad för en helt annan jaktteknik än de övriga kattdjuren, nämligen att springa ikapp sina bytesdjur på den afrikanska savannen. Den jagar på dagen, då savannens andra rovdjur sover och de vanligaste bytesdjuren är thomsongasellen eller impalan, som båda kommer upp i hastigheter på 80 kilometer i timmen. Därför måste geparden vara snabbare och kan springa med en hastighet av ca 100 kilometer i timmen.

Tidigare fanns geparder i stora delar av Afrika och Asien, bland annat Indien. Idag är den utrotad i många områden och finns nästan bara i södra och östra Afrika. Idag finns troligen inga geparder kvar i Mellanöstern och västra Asien. I hela världen finns det kvar kanske 10.000-15.000 geparder. Därför är geparden ett bevarandeprojekt inom den europeiska djurparksorganisationen EAZA. Parken Zoo, som också är med i projektet, har sedan 1994 tre geparder: två hanar och en hona. Geparder tillhör de få kattdjur som är svåra att få att fortplanta sig i djurparkerna. Därför har Parken Zoo ännu inte fått några ungar.

I det fria lever ofta två eller flera bröder som är födda i samma kull tillsammans. Genom att de är flera, kan de lättare försvara området där de jagar mot andra geparder. Främmande vuxna hanar som kommer in i deras revir, jagas bort och till och med dödas. Honorna lever däremot ensamma och parar sig med en av hanarna i gruppen.

Tre månader efter parningen föder honan två till fem, ibland ända upp till åtta ungar i en undanskymd lya och tar själv hand om dem.

Surikat SURIKAT

(Suricata suricatta)

SEBRAMANGUST

(Mungos mungo)

Viverriderna, dit alla mungoarter hör, är oftast nattaktiva och solitärt levande små rovdjur. Men surikaterna och sebramangusterna tillhör de få undantagen.

Surikaten lever i kolonier på upp till 30 individer i den sydafrikanska Kalahariöknen, som dock inte helt saknar vegetation, utan är en halvöken med buskvegetation, en del gräs och en rik djurvärld.

Födan utgörs av insekter, skorpioner, ödlor och andra smådjur som surikaterna tillsammans går på jakt efter på dagen. Som högkvarter finns deras underjordiska hålor, dit de återvänder efter jakten, söker skydd i vid fara och har sina ungar i, som ses efter av barnvakter, som får stanna hemma.

Lever man utomhus dagtid i öknens flacka landskap, är risken för rovdjursangrepp stor. I Sydafrika finns flera arter kattdjur och hunddjur, giftiga och ogiftiga ormar samt mängder av dagrovfåglar, som alla gärna äter små surikater. Därför har surikaterna ett väl utvecklat vaktsystem, där en eller flera av gruppens medlemmar står på vakt på någon hög utkikspunkt. Vid fara varnar vakten med ett rop, så att gruppens medlemmar kan söka skydd. Det finns till och med olika varningsrop för markanfall och flyganfall. För att kamraterna skall veta att någon vaktar, "småpratar" vakten hela tiden och så länge de andra hör detta, kan de äta i lugn och ro. Tröttnar vakten, går den bara ned från höjden. När de andra upptäcker att ingen längre pratar, tittar de upp och ser att ingen sitter vakt. Genast springer någon annan upp och tar över vaktsysslan.

Sebramangusten, som lever på Östafrikas savanner, är också dagaktiv och lever ett socialt liv liknande surikatens. Sitt namn har den fått efter de mörka tvärränder den har framför allt på bakkroppen. Liksom surikaterna har de även gemensamt försvar mot fiender, som de attackerar i grupp.

Gnu STRIMMIG GNU

(Connochaetes taurinus)

Gnuhjordarna i Afrika delar utrymme med sebrorna på savannen och kan till och med finnas i blandade flockar med sebrorna. De förekommer i 100.000-tal och deras vandringar till nya betesmarker under torrtiden är kanske det människor bäst känner till om arten.

Gnun är en antilop och tjurarna, som är kraftigt revirhävdande, utkämpar hårda strider om honorna. När de slåss, står de på knä och stångar mot varandra. Hornen är sylvassa och kan orsaka svåra skador på motståndaren eller rovdjur som de försvarar sig mot. I djurparkerna är därför hornen ofta plastade eller avrundade för att undvika skador på gnuna själva eller de djur de delar utrymme med.

Gnun är ett av de vanligaste bytesdjuren för rovdjuren på savannen. Både lejon, hyenor, vildhundar, leoparder och geparder dödar och äter vuxna djur eller kalvar.

För en gnukalv gäller det därför att så snabbt som möjligt komma på benen efter födseln och kunna följa mamman och flocken efter bara någon timme. Misslyckas den med detta, blir den mat till de hungriga rovdjuren.

Det finns två arter av gnu. Den strimmiga gnun lever i östra och södra Afrika och är den vanligaste både i naturen och i djurparkerna. Den vitsvansade gnun finns bara på några få platser i södra Afrika, framför allt söder om den strimmiga gnuns utbredningsområde.

sebra CHAPMANSEBRA

(Equus burchelli chapmanni)

Sebrorna tillhör hästdjuren och deras närmaste släktingar är åsnor och hästar.

Sebror lever bara i Afrika. Det finns tre olika arter sebra - grevysebran, bergssebran och stäppsebran. Av stäppsebran finns flera underarter, bland annat chapmansebran, vilken Parken Zoo har.

En sebra väger mellan 200 och 300 kilo. Födan är gräs av olika sorter. Stoet föder ett enda föl efter en dräktighet på 12-12 månader. Sebror kan bli 25 år gamla.

De stora flockarna av sebra på Afrikas savanner består av många olika familjegrupper som gått samman i en stor flock. Varje familjegrupp består av en hingst, några ston och deras föl. Fördelen med att vara många, är att det då är lättare att upptäcka fiender och lättare att klara sig från att bli tagen av rovdjur genom att hålla sig långt inne i flocken när sebrorna flyr. Det är kanske därför som sebrorna är randiga. Lejon, leoparder, hyenor, vildhundar och geparder, som jagar och äter sebror, har svårt att se enstaka djur bland det flimmer av ränder som uppstår, när sebrorna flyr. Sebrorna tränger också ihop sig så mycket som möjligt under flykten. Detta gör det ännu svårare för rovdjuren att skilja ur ett enda djur att anfalla och döda.

Sebror används inte som lastdjur eller dragdjur av befolkningen i Afrika. Detta beror på att sebror är svåra att tämja.

I Parken Zoo finns en hingst och fem ston. De föl som föds behålls i flocken i knappt ett år och djurparken strävar efter att hålla antalet sebror runt just sex stycken.