KNUBBSÄL
(Phoca vitulina)
I de svenska haven finns tre sälarter: gråsäl, knubbsäl och vikare. Den senare förekommer endast i norra Östersjön.
Knubbsälen, den näst minsta av de tre arterna, har en världsvid utbredning i haven på det norra halvklotet. Den kan väga som mest cirka 100 kilo och påträffas både på ost- och västkusten.
I jämförelse med gråsälen är den mycket mindre och har en kort och rund nos. Till skillnad från gråsälen föder den ungarna på land under högsommaren, varför dessa inte är vita som gråsälens ungar, utan brun-gråa och fläckiga, som de vuxna djuren.
Ungarna diar endast några veckor, men då mjölken innehåller över 40% fett, växer de snabbt och blir feta. Honan lämnar ungen redan då den är tre-fyra veckor gammal, för att para sig igen. Dräktighetstiden är elva månader och honan måste para sig i månadsskiftet juli-augusti för att nästa års unge skall födas vid rätt tidpunkt på sommaren, det vill säga i månadsskiftet juni-juli.
Nu är det viktigt för den övergivna ungen att den är fet, för den måste lära sig fånga fisk själv och detta är både svårt och energikrävande. Troligtvis tar det flera veckor för de unga knubbsölarna att lära sig fiska effektivt och under tiden skall fettlagret räcka till att leva på.
Den svenska knubbsälstammen är idag ganska god med antagligen ett par tusen individer. Men bara för cirka tio år sedan minskade de kraftigt i hela Europa som följd av en virussjukdom. Nu har stammen återhämtat sig och världspopulationen beräknas bestå av några hundratusen individer.
VALROSS
(Odobenus rosmarus)
Parken Zoo:s två valrossar, en hane och en hona, är ungdjur födda våren 1995. De kom till djurparken våren 1996 och lever i en bassäng på cirka 1,5 miljoner liter vatten. De utfodras mest med fisk och har sedan ankomsten ökat nästan ett kilo om dagen, men uppnår full storlek först om flera år.
I det fria lever valrossarna i Norra Ishavet både i Stilla Havet och Atlanten. Valrosspopulationerna som tidigare minskade kraftigt, har stabiliserat sig och idag räknar man med att det finns mer än 200.000 valrossar, varav de flesta i Stilla havet.
Valrossar blir mellan tre och fyra meter som fullvuxna och hanarna kan väga ett och ett halvt ton. Det som arten är mest känd för är kanske de långa betarna på upp till 90 centimeter hos hanarna och 60 hos honorna.
Trots sin storlek lever valrossar helst på musslor, som de söker på de dyiga undervattensbankarna. I de grumliga vattnen letar de efter musslorna och suger med munnen ut djuret ur skalet när de funnit dem med hjälp av de långa morrhåren. Tidigare trodde man att betarna användes till att bryta loss musslorna från botten, men betarna används i stället vid strider mellan hanarna eller som försvar mot fiender, till exempel isbjörnar. Betarna används dessutom som ispikar, då valrossarna tar sig upp på isflak. Artnamnet Odobenus betyder också "den som går på sina tänder".
I djurparkerna är valrossar ovanliga. I världens alla djurparker finns bara ett femtiotal och många av dessa är gamla djur. Aveln på valrossar i djurparkerna är dålig och hur man bäst ska göra för att få dem att fortplanta sig, vet man ännu inte. Något bevarandeprojekt på valrossar i djurparkerna finns heller inte, mest beroende på att antalet reproduktiva individer är för litet för att man skall kunna bedriva en sund avel på dem. Däremot är det av största vikt att man startar ett världsomfattande avelsprojekt. Hotet mot valrossarna är idag inte jakt och fångst, utan miljöförstöring. Vattenföroreningar, luftföroreningar, växthuseffekten som man tror inom bara några årtionden kan påverka hela Arktis djurvärld och inte minst risken för läckage från kärnavfallsupplag i norra Ryssland, utgör hot mot allt djurliv i Norra Ishavet. Därför är det viktigt att allt görs för att lösa problemen med aveln på valross i djurparkerna runt om i världen. Liksom för de flesta andra stora däggdjur, kan tråkigt nog valrossarnas enda möjlighet till överlevnad på sikt vara att överleva i djurparkerna.
