Djr från Sydamerika

STOR MARA

(Dolichotis patagonum)

Mara Maran ser ut som en korsning mellan rådjur och hare, men är faktiskt mest släkt med marsvinet. Liksom detta lever maran i Sydamerika, huvudsakligen i den södra delen. Här håller den till på Pampas, de stora grässlätterna, och kallas därför också pampashare.

Maran är väl anpassad till livet på Pampas. Mat har den ju i överflöd runt omkring sig och de långa benen gör att den kan se över gräset och hålla uppsikt efter manvargar eller andra rovdjur. Djupa, grävda hålor används till boplatser och flyktställen och ungarna föds också där.

Precis som hos marsvin föds maraungarna mycket välutvecklade. De har hår ögon och tänder och börjar skutta omkring bara 10 minuter efter födseln. Det är ovanligt att maror får mer än två ungar åt gången, men i gengäd brukar överlevnaden vara hög och mamman ser till att ungarna kommer i skydd i bohålan, om något händer och förser dem med mjölk i flera månader, trots att ungarna börjar äta gräs redan ett dygn efter födseln.

I naturen lever marorna parvis, men kan periodvis förekomma i stora flockar.

Det finns två arter av mara: den stora maran, som Parken Zoo har, och dvärgmaran, som är mycket ovanligare och som man sällan ser i djurparker.

Puma PUMA

(Felis concolor)

Den största av småkatterna är puman som väger mellan 40 och 100 kg och har en kroppslängd på 150-190 cm. Den är alltså större än de minsta av storkatterna, som leopard och snöleopard.

Puman lever i större delen Nord- och Sydamerika, från Kanada i norr till Patagonien i söder. Detta visar att den är en anpassningsbar djurart som kan leva i såväl sträng vinterkyla som tropisk värme och förutom hjortar, som är det vanligaste bytet, jaga många olika slags däggdjur och fåglar. Puman är också det däggdjur förutom människan som har den största utbredningen i Nya världen.

Trots sin stora utbredning är arten hotad i hela sitt utbredningsområde och därför fridlyst. Orsaken till den stora kattens tillbakagång är, som oftast hos de flesta andra större kattarter, jakten på puman, framföf allt från boskapsägare som velat skydda sina tamdjur och jägare som i puman sett en konkurrent om viltet, i första hand hjortarna.

Liksom de flesta andra kattdjur lever puman solitärt, d.v.s. hanen och honan träffas bara under parningstiden, de unga, självständiga, men ännu inte könsmogna djuren lever ensamma, medan honan lever tillsammans med sina ungar från den senaste kullen i nästan två år.

Antalet ungar i kullen är vanligtvis 3-4 och till skillnad från de vuxna djurens enfärgade bruna eller gråbruna päls, är ungarna fläckiga det första halvåret.

Puman är en god klättrare och anses vara det kattdjur i världen som hoppar längst och högst. Hopp på över sju meters längd och fem meters höjd skall ha uppmätts.

Parken Zoo:s pumapar tillbringar också mycket tid uppe i träden, där de rör sig obehindrat och hoppar mellan grenarna.

Lama LAMA

(Lama glama)

Laman tillhör kameldjuren, som utvecklades i Nordamerika för mer än 30 miljoner år sedan. Sedan dess har lamadjuren vandrat ner i Sydamerika, medan kameler och dromedarer idag förekommer i Gamla världen - Afrika och Asien.

Laman är ett tamdjur, som indianerna i Anderna använt som packdjur i flera tusen år . Den varma ullen används också till kläder i de kyliga, höglänta områdena.

Lamans vilda ursprung är guanacon, som ännu finns kvar på Andernas högplatåer. Från guanacon kommer antagligen också den andra tamformen, alpakan, som är mindre än laman, men som ändå har mer päls än denna.

Ytterligare en vild art lamadjur lever i Anderna, nämligen vicunan, som är mycket mindre och smäckrare än de andra lamadjuren. Vicunan finns idag i små populationer och ingå i den europeiska djurparksorganisationens bevarandeprojekt för hotade djurarter.

Då laman lever på höga höjder med kallt klimat, är den mycket tålig. Även i Sverige kan den hållas ute året runt och kräver bara ett bra regn- och vindskydd.

Lamadjur lever i harem. En hingst försöker hålla så många honor omkring sig som möjligt. De hingstföl som föds i flocken, jagas bort av pappan när de blir ett år gamla. Unghingstarna lever ofta i ungkarlsflockar, tills de blir tillräckligt stora och kraftiga för att stjäla några hondjur från en revirhållande hingst.

LÅGLANDSTAPIR

(Tapirus terrestris)

Låglandstapiren är en av fyra tapirarter. I Sydamerika finns även bergstapiren och den centralamerikanska tapiren och i Sydostasien schabraktapiren.

Tapirer ser lite underliga ut med den tjocka kroppen, avsaknad av svans och den långa nosen. En gammal legend säger att Gud skapade tapiren av det material som blev över sedan han skapat alla andra varelser på jorden.

Tapirer är så kallade uddatåiga hovdjur och därför på långt håll släkt med till exempel noshörning och häst. De har funnits i över 30 miljoner år och förändrats mycket lite till utseende och vanor. Olika tapirarter levde tidigare över hela världen. I Europa dog de ut för 100.000 år sedan.

Det är under natten tapirerna har sin aktivitetstopp. Då äter de av olika blad och växter i den brasilianska regnskogen och betar gärna av vattenväxterna i floderna. De är goda simmare och flyr ner i vattnet om de skräms. Ett av de få rovdjur som klarar av de 200 kilo tunga djuren är jaguaren. Annars är det endast människan som utgör något hot mot de fyra tapirarterna. Men jakt och skövling av regnskogen har gjort att alla fyra arterna idag omfattas av bevarandeprojekt inom den europeiska djurparksorganisaitonen EAZA. Av de fyra arterna kan möjligtvis två överleva framtiden. En av dessa är Parken Zoo:s låglandstapirer, där djurparken deltar i bevarandeprojektet. De övriga finns i så litet antal både i naturen och i djurparkerna, att risken för total utrotning är stor.

Sedan 1993 har Parken Zoo ett avelspar av låglandstapir födda i engelska djurparker. Under de tre år djurparken haft tapirer har två ungar fötts. Dräktighetstiden hos tapirer är över 400 dagar.

SILKESAPOR OCH TAMARINER

Vitörad silkesapa (Callithrix jacchus)

Bomullshuvudtamarin (Saguinus oedipus)

Hotet mot Sydamerikas små kloapor ökar i takt med skogsskövlingen i den tropiska regnskogen och stora ansträngningar görs att avla de flesta av de 21 arterna i djurparker och på uppfödningsstationer. Återinplantering av enstaka individer har också skett i områden som skyddats mot vidare avverkning.

Alla arterna finns inom begränsade utbredningsområden i Centralamerika och norra Sydamerika.

Kloaporna har många gemensamma drag. De är små med vikter på endast något kilo, ibland mycket mindre, naglarna har omvandlats till klor på alla tårna utom stortån och de lever i parförhållanden tillsammans med de ungar som ännu inte uppnått könsmogen ålder. Eftersom ungarna inte blir vuxna förrän vid cirka två års ålder och föäldrarna kan få två kullar om året med oftast två ungar i varje kull, kan en familj bestå av ganska många djur. Det är också viktigt för ungarna att få växa upp tillsammans med mindre syskon, som de hjälper till att sköta, annars blir de själva dåliga föräldrar. Ett annat gemensamt drag är att alla arterna på olika sätt är anpassade till att göra hål i trädens bark och äta av saven och kådan. I födan ingår dessutom växter, frukter och insekter.

Den vitörade silkesapan eller marmosetten. tillhör ännu inte de kloapor som behöver hjälp med att överleva genom avelsprojekt i djurparkerna. De lever i nordöstra Brasilien, men är också införd till bland annat Rio de Janeiro. Sitt namn har den fått genom de långa vita tofsarna på öronen.

Bomullshuvudtamarinen har också fått sitt namn efter utseendet. På huvudet har de en stor, vit kalufs av långa hår. Socialt lever den som de övriga silkesaporna och tamarinerna. Bomullshuvudtamarinen förekommer endast i Columbia och är en av de kloapor som idag ingår i europeiska djurparksorganisationens bevarandeprojekt för hotade arter. I detta projekt deltar Parken Zoo.