Det demokratiska föredömet

Stockholmspartiet bildades 1979 som något av en proteströrelse. Förutom att det framförde ett antal konkreta politiska politiska krav, ville partiet framställa sig som ett alternativ till de etablerade stadshuspartierna.

Stockholmspartiet ville visa, att det går att samtidigt lyssna på gräsrötterna och att vara med i Stadshuset och bestämma. Demokrati var för det unga Stockholmspartiet liktydigt med lokalt självbestämmande i organiserade former. Besluten skulle fattas lokalt efter de lokala förutsättningarna och partiets representanter skulle i alla situationer agera på uppdrag av den lokala basen.

För att kunna tillgodose detta ideal lades ned stor omsorg på de stadgemässiga förutsättningarna. Stor makt skulle ges till de som verkade lokalt i olika delar av stan. Stadgarna skulle dessutom vara mycket enkla för att undvika allt för mycket advikatyr vid tillämpningen.Erfarenheten talade för att mycket detaljerade stadgar gav stort spelrum för avancerade mötesakrobater att förvilla stora grupper av medlemmar.

Styrelsen skulle heller inte ha några möjligheter att fatta beslut på medlemmarnas vägnar, utan en uttrycklig delegation från deras sida. Partiets högsta beslutande organ skulle därför både formellt och i praktiken vara medlemsmötet och det skulle sammanträda ofta - minst fem gånger om året. Medlemsmötet skulle också kunna sammankallas mycket enkelt. Det räcker med att 20 medlemmar eller något annat partiorgan kräver ett sånt.

För att ytterligare stärka det lokala inflytanet skulle lokalföreningar bildas. Dessa skulle ha stort inflytande över frågor i den egna stadsdelen. Kopplingen till Stadshuset gjordes så att föreningarnas gränser skulle sammanfalla med en eller flera av valkretsarna. Meningen var aldrig att flera lokalföreningar skulle kunna konkurrera i samma valkrets. Lokalföreningarna gavs också uttryckligen nomineringsrätt för fullmäktigekandidater.

Stadshuset var för det nya Stockholmspartiet sinnebilden för maktkoncentration och övergrepp mot partiorganisationer och medborgare. För att skapa en bättre kontroll över stadshuspolitiken inrättades därför utskott med omfattande policyuppgifter. De utskotten skulle praktiskt nog ha samma ansvarsområden som stadshusets rotlar.

Stadsdelsnämndsreformen föranledde en anpassning av stadgarna så att en särskild SDN-grupp bildades. Den skulle kunna samordna gemensamma intressen i de olika stadsdelsnämndernas arbete. För att undvika sammanblandning med de "mäktiga" utskotten blev det alltså avsiktligt en grupp och inte ett utskott.

Blev då Stockholmspartiet detta idealiska alternativ till kolosserna i Stadshuset? Blev partiet ett demokratiskt föredöme för stockholmarna?

Nja, kanske det är för tidigt att svara på den frågan. Trots allt är partiet bara 22 år gammalt. Kanske också stadgarna har varit opraktiska trots sin sin enkelhet.

Trots att vi bara har sex lokalföreningar har det visat sig vara svårt att hålla de gränser som pionjärerna trodde på. Har utvecklingen lett till något bättre?

Trots att rotlarna är ganska tydliga och inte alltför många, har det visa sig svårt att ha en utskottsindelning som överensstämmer med rotlarna. Vad har vi vunnint på den anpassningen?

Partiets stadgar är enkla och lättöverskådliga - bara 20 paragrafer som ryms på fyra luftiga A5-sidor. Syftet är solklart - överblickbarhet och långtgående brett inflytande.

Ändå är något som det inte ska vara, eftersom vi tydligen inte ens vill se ut som stadgarna föreskriver. Är det fel på oss eller är det fel på stadgarna?

Hasse Hagberg