Tankar kring ett barn.....

För många många år sen nu var jag med om några händelser
som skrämde mig något fruktansvärt... Mina barn försvann.

Första gången det hände var när Michael var ungefär   1½-2 år..
jag stod och pratade med en kompis hemma i Tranås.. mitt emellan
"gamla JC" och "gamla ICA".. framför lottkiosken som fanns där
en gång. Micke var ju bara en liten skrutt då men.. kvick i benen
och nyfiken på allt nytt. Medans jag stod där och pratade gick han
omkring på trottoaren.. höll sig i närheten men inte precis inpå oss
och jag hade honom i ögonvrån hela tiden.. trots det var han plötsligt
borta!!!

Alltså.. trottoaren är bred.. det fanns inte speciellt mycket folk
omkring oss men.. Micke syntes inte till. Det hann gå många..
långa fasansfulla millisekundrar innan jag verkligen fattade att
han inte var där. Den totala paniken slog till med full kraft!

Jag började skrika hans namn.. fara runt på trottoaren och.. fick
se honom. Mellan "gamla JC och ICA" går en lång gång upp till
Nygatan och där.. allra längst upp.. precis vid hörnet.. stod en..
"ful gubbe".. och vinkade till sig Micke som bara var nån meter
ifrån honom. Som jag vrålade.. som jag sprang... Helvetets portar
öppnade sig på vid gavel mitt framför ögonen på mig men..
jag hann... jag hann se vad som hände.. jag hann stoppa det.. i tid.
Micke hann aldrig runt hörnet.

Vad som kunde.. skulle.. hänt om han hunnit.. vet jag inte.. Kan bara
föreställa mig men.. inte fan stod "fula gubben" där och lockade till
sig mitt barn.. för skojs skull... den saken är jag iallafall säker på!!!

Några år senare var det dags igen. Sanna var några år.. minns inte
riktigt hur gammal men.. tillräckligt stor för att få vara ute själv på
gården med sina kompisar. Vi bodde i Stoeryd.. i 38:an.. på gården
längst upp. Husen ligger runt omkring själva.. "gården".. och vi hade
balkongen åt det hållet. Många ungar.. många föräldrar... ungar som
kunde leka fritt och gick ut och in hos varandra. Man visste var dom
var.. fast man inte visste var dom var.. så att säga.

Pga att Sanna var en liten "vilda" med en förmåga att gå sina egna
vägar redan då.. visste man att henne fick man hålla lite mer koll på.
Och det gjorde jag.. men vad hjälpte det den här gången??? Icke ett
smack!!! Plötsligt var ungen väck.. minns inte riktigt längre varför
eller hur det kom sig att jag märkte det... skulle väl äta eller nåt sånt
antar jag. Började ropa på henne på gården.. kolla hos kompisar.. kolla
på de andra gårdarna. Men inte.. ungen fanns ingenstans.

Till slut var det ett annat barn som talade om att Sanna och nån kompis
setts gå upp i skogen bakom huset. Och där.. visste de att de inte fick vara..
finns ett "litet" stup där bla. Nåja, sprang allafall dit och ropade och
letade. Och nu.. hade Helvetets Portar återigen öppnats. Letade igenom så
många hålor och så mycket av skogen som var möjligt utan att hitta några
ungar. Visste att det kunde vara så att hon var rädd för att komma fram och
visa att hon nu då varit i skogen och lekt.. som hon visste att hon inte fick..
så jag banne mig lyfte på stock och sten för att hitta henne.

Stortjutande och vrålskrikandes for jag omkring i skogen.. snudd på
vansinnig av rädsla. Såg framför mig ungen liggandes nedanför stupet..
skadad.. död. Inbillade mig att någon "tagit" henne.. gjort henne illa..
dödat henne. Många tankar och bilder hann passera framför ögonen
innan hon slutligen kom tillrätta. Oskadd. Var och hur minns jag inte längre,
förmodligen var det väl så att hon hade hållt sig undan när hon hörde mig
ropa... För det faktum att hon varit i skogen stod helt klart.. det berättade
hon själv ganska omgående men.. hon talade aldrig om ifall hon hört mig
eller inte men det.. tar jag för givet.

Om det sen hann gå något eller några år eller om det hände ungefär
samtidigt minns jag inte heller men.. en eftermiddag var Sanna borta..
igen!!! Vad jag idag minns är att det var mörkt ute.. det var sen
eftermiddag.. vi skulle äta. Jag hade ropat från balkongen och Micke kom
men inte Sanna. Inte visste han vem Sanna lekt med eller var hon var så..
det var bara att ge sig ut och leta. Frågade de få jag mötte men ingen hade
sett henne. Ringde på hos kompisarna men näe.. där var hon inte heller.

Av olika anledningar fanns det en familj jag inte ville ringa på hos men jag
såg att deras balkongdörr stod öppen så jag tog för givet att var hon där skulle de
säga till henne att gå hem när de hörde hur jag ropade och skrek. För förde
liv gjorde jag.. ännu en gång. Det var mörkt.. det var kallt.. mitt barn var
borta. Återigen.. Helvetets Portar öppna.. jag vansinnig.. livrädd. Återigen..
bilder av mitt barn skadat.. dödat.. passerade framför ögonen. Blev mer och
mer säker på att jag aldrig skulle få se henne igen. Men det fick jag.

Minnet sviker ännu en gång men.. vet att nåt barn som varit borta några
timmar kom hem och vi möttes på gården. Jag fick veta att Sanna lekt med
dottern i den familjen jag inte ville gå till. Men.. det gjorde jag nu. Och jag gick
inte.. jag rusade uppför alla jäkla tre trapporna. Ringde på.. frågade efter
ungen min. Och visst var hon där!!! Jag fick Sanna att ta på sig kläderna och
komma ut. Och sen.. levde jag rövare. Kan inte påstå att jag efteråt var stolt
över mitt uppträdande men.. för mig kunde min dotter lika gärna varit död.
Känslan av att ha förlorat henne.. att hon lidit.. var så fruktansvärt stark. Jag
var så övertygad om att nåt hänt henne att det.. överskuggade mitt sätt att
nu uppträda. Den lilla gnutta behärskning jag hade kvar försvann i ett nafs..

Mamman i familjen visade sig inte i hallen men.. jag såg henne speglas i deras
glasdörr in till vardagsrummet och såg henne gömma sig bakom hörnet. Jag
visste ju att hon inte kunnat undgå att höra mig när jag sprang omkring och
skrek och letade efter ungen. Därom råder inga tvivel. Och det slog över
totalt i huvudet på mig. Som jag gapade.. som jag svor. Alla fula ord jag kan..
och inte ens visste att jag kunde.. vrålade jag ur mig. Jag gjorde ner mamman
så totalt för att hon inte sagt till Sanna att gå hem. Jag överdriver inte när jag
säger att jag skulle skrämt fan själv om han varit närvarande. Så pass stor
var min rädsla.. min övertygelse... att min dotter var död.

Om jag nånsin bad den här mamman om ursäkt??? Nej, faktiskt inte. För mig
blev hon så starkt förknippad med den här hemska insikten att.. Mitt barn är
dött och borta.. att jag aldrig nånsin kunde göra det. Då och då.. även under
senare år när jag tänkt på vad som hände.. har jag fått dåligt samvete för att
jag inte ens försökte förklara varför jag reagerade och gjorde eller sa.. som
jag då gjorde. Men samtidigt.. kanske för att ursäkta mig inför mig själv.. har
jag tyckt att.. hon borde förstått ändå.. Hon borde kunna förstå hur det kändes..
Hon visste ju hur länge jag letat.. det hördes ju hur rädd jag var. Och för mig är
det så att varje normal människa skulle förstått.. varför jag handlade som jag
gjorde.

Anledningen till att jag skrivit ovanstående är.. att jag idag läste om Kevin och
hans död. Att polisen nu vet Hur Kevin dog. Och då började tankarna cirkulera
om bla det här hur det känns.. hur det måste kännas. Hur fruktansvärt det måste
vara att få beskedet att ens barn har dött. Tankegångarna började då vid de här
gångerna mina egna barn varit försvunna.. eller på väg att försvinna. Eller som
med Sanna.. hon var försvunnen men hon fanns ändå där. Men det visste inte
jag. När jag letat så länge som jag gjorde så var övertygelsen stark om att hon
var borta för alltid. Händelserna med mina barn var ju nu då inte speciellt..
"allvarliga"... ungarna kom ju tillrätta.

Men.. det kunde lika gärna hänt dom något. Och känslorna innan dom kom
tillrätta gör att jag ändå vet lite hur man känner från den tidpunkt man
upptäcker att barnet är borta. Ingenting kan nånsin få mig att glömma dessa
känslor. Däremot kan jag bara ana hur det känns.. när ett barn verkligen..
försvinner. När ett barn dör.. ifrån en. Och bara snudda vid att ana hur det
känns.. att få reda på att ens barn blivit.. skändat.. misshandlat. Eller att få reda
på att någon man känner väl.. är släkt med... eller... ens eget barn... har utsatt ett
annat barn. Har dödat.. ett annat barn.

Egentligen har jag ingen rätt att uttala mig om varken det ena eller andra.. jag
har inte behövt gå igenom något sådant själv. Men att tankarna.. funderingarna..
frågorna.. dyker upp... kan jag inte göra nåt åt. Skulle jag inte reagera.. vore jag
ju inte mänsklig. Vem reagerar inte när man läser om barn som far illa??? Vem
reagerar inte när man hör talas om det??? Våldsbrott.. mord.. upprör alltid. Men
att veta att ett barn farit illa.. det gör så satans ont.

Det är alltså lille Kevins död.. jag fastnat vid.

(forts.)

©Pia 1998

Mail / Tillbaka till Pias Sida / Tillbaka till Klotter