Lille Kevin och många många andra barn...

Anledningen till de här sidorna är alltså att jag läste i AB att polisen idag
avslöjat hur Kevin, 4 år, blev ihjälslagen. Ihjälslagen av andra barn.. av
kompisar. Äldre kompisar förvisso men.. spelar det någon roll??? Han
blev ihjälslagen av andra barn. Barn har mördat ett barn.

Företeelsen är ju inte ny. Det har hänt förr. Men fy för helvetes satan vad det
gör ont att läsa sånt här. Hela händelsen i sig är ju fruktansvärt otäck.
Så vansinnigt otäckt.. ledsamt. Fy för bubblan som tårarna rinner och vägrar
sluta rinna vid såna här tillfällen. Som det värker i själen. Hur är det möjligt???
Hur kan barn göra så här mot varandra??? Hur kan någon överhuvudtaget
göra ett barn illa???

Vad jag utgår ifrån är vad jag känner när jag läser det.. inte efter noga
övervägande av mina ord. Orden här.. rasar rakt från hjärtat ner på
tangenterna.

En bild på en leende liten kille.. ett av de sista fotografierna. En levande liten
kille. Jag tror inte jag är ensam om att försöka föreställa mig hur det kändes
för honom. Vad dom gjorde. Vad dom sa. Vad han sa. Jag kan allafall inte rå
för det.. det bara blir så. På nåt sätt känns det som om att.. om jag kan Känna
hans smärta.. hans rädsla.. hans utsatthet.. så kan jag ta ifrån honom den. Göra
så att inte Han behövde känna den. Utan jag. Att jag då liksom på nåt sätt skulle
låta honom slippa gå igenom det här. Slippa känna.. slippa uppleva.. det här. Det
här som nu hänt. I efterhand ändra på det han fick utstå. Men det är omöjligt.
Det som har hänt.. har hänt. Och det kan ingen ändra på.. hur gärna man än
skulle vilja.

Tyvärr.

Hur är barn funtade som kan göra så här mot varandra??? Som kan driva det
så långt??? Kan det vara så att kompistrycket spelar in??? Att
det alltså precis som med t.ex mobbning kan räcka med att det är en enda.. ett
barn.. som börjar mobba någon annan och sen.. hänger många på. Kan det vara
så i ett sånt här fall också.. att kanske räcker det med att Ett barn har en något
"snedvriden" uppfattning om lek och allvar och inte med förståndet kan förstå
var gränsen går??? En gräns som är tunn och skör kanske men ändå.. en gräns.
Och de andra hänger på. Kompistrycket funkar ju så. En eller flera styr.. de
andra vågar inte annat.

Att analysera de här händelserna skulle aldrig ens falla mig in att försöka. Då
får man ge sig in i analyser av samhällets utveckling och massa andra faktorer
som spelar in i allas våra olika liv. Men.. att undra.. det kan jag. Och jag tror
inte det är så jäkla lätt som att bara säga.. "Jahaja.. nu har såna där sjuka
djävla ungar varit i farten igen. De är ju för fan dumma i huvet som kan göra
nåt sånt här!"... Det är så enkelt att bara rakt av döma.. men det är inte
rättvist. Man kan inte döma någon bara efter vad man läst eller hört. Man måste
sitta med mycket fakta på hand för att ens närma sig att göra en bedömning.

Det allra första jag kände när jag läste om Kevin första gången var.. "Fy fan..
inte nu igen!!??? Fy för fan så vidrigt!!! Det är fan inte sant!!???" Men det var
det. "..... Sen kom tårarna.. sen kom sorgen.. oförståelsen.. uppgivenheten. Det
gjorde ont.

Rädslan. En nästan omedveten rädsla för mina egna barns skull. En rädsla för att
sånt här skulle hända dom. Att mina egna barn skulle kunna utsättas för det här.
Eller.. minst lika otäckt.. att mina barn skulle kunna vara inblandade. Att något
av mina barn skulle vara den som.. gjorde.. något sånt här mot någon annan. För
det.. är för mig lika ofattbart skrämmande.

För de är ju barn de också. Barnen som är "skyldiga" till det här.. är ju också
någons barn. Inte mitt - den här gången.. kanske inte ditt men.. ett barn till
någon annan. Till andra föräldrar. Kunde vara grannungen som du.. eller jag..
känt sen födseln och som vi alltid tyckt så mycket om. Bästa kompisens barn..
tja.. någon vi känner. Någon i vår närhet.

För visst är det så att vi har lätt att döma. Jag vet att jag själv är snabb i truten
att vräka ur mig.. ibland urbota dumma kommentarer. Samtidigt vet jag att jag
inte är den som fortsätter i dessa vrickade tankebanor nån längre tid. Det kan
räcka med bara en liten kort stund för sen.. kan jag inte låta bli att tänka.. på
djupet. Och.. jag tror inte att jag är rädd för att ändra mig om någon påtalar för
mig att jag har "fel". Jag tror inte det. För många gånger när jag vräker ur mig
saker och ting så är det.. undermedvetet kanske.. ett sätt att få.. mothugg. Få
andras syn på saken.

Kom av mig lite här. Hörde just på nyheterna på radion att.. två barn erkänt
sig skyldiga. Ena barnet har inte ens börjat skolan. Det är skrämmande. Min
yngsta dotter är fem år.. min brorson Alex lika gammal. Alltså ungefär samma
ålder som ett av dessa skyldiga barn. Och som Kevin. Men han fick inte fylla
fem. Kevin blev bara fyra.

Hur överlever man en sån här händelse som förälder??? I första hand är det
väl ändå det utsatta barnets föräldrar man kommer att tänka på. Hur fan klarar
man att leva med vetskapen att ens barn har.. skadats.. sargats??? Hur fan
överlever man??? Vi människor har en inbyggd styrka. Tiden läker sår och..
vi kanske inte glömmer men.. vi lär oss leva med det. Minskar sorgen i styrka
för att tiden går??? Kan man efter att tiden gått.. förlåta den skyldige.. vare sig
det är en vuxen eller ett barn??? Kärleken till nästan måste ju vara ofantligt
stor och överseende.. om man kan. Och det.. är ju en sjuhelvetes styrka i sig.
Att kunna leva utan att varje andetag känna att.. "Jag ska döda den djäveln..
med mina bara händer!!!".

För det är så jag känner.. utan minsta insikt i hur det verkligen Är att vara
tvungen att leva med en sån här händelse. Jag skulle kunna döda den som
gjorde illa mitt barn.. och det med mina händer. Och jag skulle inte göra det i
smyg. Jag skulle göra det mitt på torget i Motala om så vore.

Men.. skulle jag nu göra det så fortsätter ju ondskan. Då har ju jag mördat en
medmänniska. Kanske var den här människan en gång ett litet utsatt barn. Ett
barn uppvuxet i fruktansvärd misär. Kärlekslöst. För.. i varje vuxen människa
finns ju bitar kvar av livet man levt. Inuti varje människa bor ju en Liten
Människa. Minnen.. händelser.. upplevelser.. ord... från ens barndom. Medvetna
eller omedvetna. Vi är ju alla sammansatta av våra levda liv. Du är Du.. och Jag
är Jag... vare sig vi är 25 eller 90. Hela våra liv samlas ju inuti oss. Präglar oss.
Gör oss till en del av det vi är. För resten får vi ju fylla på själva. Vi har ju ändå
möjligheter att välja vad vi vill fylla våra liv med.

Men om vi varit så.. utsatta.. att vi är blinda för att vårt handlande är fel??? Om
vi är så präglade av vad andra utsatt oss för att vi inte förmår se att vi genom
att fortsätta beteendet.. det felaktiga.. utsätter andra oskyldiga och kanske
därigenom präglar den människan.. att fortsätta det som en gång börjat??? Då
blir det ju en räcka av "felaktigt beteende" som aldrig tar slut. En kedja. Den
Onda Cirkeln.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.. säger jag ofta.
Men.. tänker man snäppet längre så innebär det ju att.. Ett barn som en gång
själv blivit utsatt för något slags övergrepp och som kanske så totalt
påverkats att det i sin tur.. kanske då även i vuxen ålder.. begår övergrepp mot
andra... Vill det barnet alltså själv utsättas för ytterligare övergrepp??? Vill det
barnet verkligen bli fortsatt misshandlat??? "Jag slår dig för jag vill att du ska
slå mig". För hur "vuxen" och gammal man än blir.. så bor ju fortfarande
barnet i oss kvar. Och här bor då ett misshandlat barn.. fysiskt eller psykiskt.

Jag har en liten liten vag tanke om det här. Kan inte riktigt uttrycka den i ord
och kanske blir det fel men.. jag ska försöka. Att i ord eller handling be andra
att göra en illa.. att trycka ner en.. att förnedra en... skulle jag kunna tänka mig
bottnar bla i en vansinnigt låg självkänsla, om ens någon.. "Slå mig.. gör illa mej..
för jag förtjänar inte annat.. jag är inte värd mer". Att känslor av underlägsenhet
kan ta sig uttryck i olika handligar.. är ju inte ovanligt. Kanske framkallar den
här personen ofta situationer som utmynnar i att han/hon straffas.. på ett eller
annat sätt. Men.. föddes den här människan till det här??? Föddes just den här
människan med ett "icke-värde" i livet??? Utan självkänsla.. självförtroende???

Säg vad du vill men.. näe.. jag kan inte tro att någon enda föds ond. Jag kan bara
inte tro det. Ingen är av födsel ond. Däremot kan ondska.. elakhet.. ett felaktigt
beteende.. etsas in i dig. Tvingas på dig. Någon gång.. någonstans.. kanske
egenvärdet tidigt bankades ur kroppen på dig. Om du för länge länge sen togs
ifrån rätten till ett Liv.. rätten att få ge och ta Kärlek. Om du tagits ifrån
rättigheten att få älska dig själv och din nästa. Är du då ensam ansvarig för
dina handlingar??? Har du då förverkat rätten till att få chansen att leva
ett liv??? Att få chansen att läras in i ett nytt beteende.. ett nytt handlande.. att
få tillbaka.. Dig Själv??? Att få tillbaka en del av den gåva du en gång fick..
Livet???

För Livet är en Gåva. Men gåvor kan missbrukas. Om någon annan
behandlat och påverkat dig så illa att du kanske aldrig ens fått chansen att se
eller uppleva glädje-sorg.. kärlek-hat.. i den saliga blandning som ju Livet
består av.. utan enbart fått se och känna.. smärta.. förnedring. Ska du då för all
framtid enbart straffas... ska du aldrig få.. leva??? Bara för att du då kanske
är det här sargade barnet.. som nu blivit.. stort??? 

Hur präglas de barn som idag erkänt sig skyldiga??? Ska man för all framtid
fördöma dom.. stöta ut dom.. låta dom sona brottet de begått resten av sina
liv??? Kommer dessa barn få leva ett liv utan att alltid påminnas om vad de
nu gjort??? Ska dom få göra det??? Är deras handligar förlåtliga???

Barn har misshandlat och dödat ett annat barn.

Ur AB:s artikel idag: (det som jag fastnade för när jag läste)
Misshandeln utfördes med brutalitet och de använde ett kraftigt föremål.
Misshandeln slutade med att Kevin kastades ned för branten till Kyrkvikens
strand. Idag står det klart att pojken utsatts för en sexuell handling vilken
sannolikt har utförts med ett föremål i samband med misshandeln.

Två barn har erkänt sig skyldiga.. det ena har inte ens börjat skolan.. Hur ska
deras liv bli???

Kevin.. blev bara fyra och han.. har inget liv alls.. längre.

Och jag kan bara säga.. mina tankar går till både barn och föräldrar som
nu är inblandade i den här händelsen. Och till Kevin.

Pia
2/11-98

©Pia 1998

Mail / Tillbaka till Pias Sida / Tillbaka till Klotter