Mer om  Färger och Lacker* 


 

Målningsfärg är ett vanligtvis flytande ytbehandlingsmaterial, som småningom torkar, så att ett vidhäftande skikt (film) bildas på den behandlade ytan.
Lack är målningsfärg innehållande harts. Man särskiljer följande huvudbeståndsdelar:
bindemedlet, som alltid ingår i målningsmaterial och ger sammanhållning inom färgskiktet och får det att häfta vid grunden; pigmentet, som ger önskad kulör men också ökad hållbarhet och hårdhet åt färgskiktet
lösningsmedlet, som utgörs av en flyktig vätska med förmåga att lösa bindemedlet; samt
spädningsmedlet, som tillsätts för att ge produkten en för påföringsmetoden (strykning, doppning, sprutning etc.) lämplig konsistens eller andra önskvärda egenskaper, t.ex. lämplig avdunstningshastighet, lägre pris.

Pigmentet kan bestå av komplexa organiska föreningar med något fast tillsatsmaterial. Dessa typer av pigment anses ofarliga och har fått stor betydelse inom t.ex. bilindustrin. Oorganiska pigment såsom bly-, kadmiumoch kromatföreningar kan medföra hälsorisker. Blypigment tas upp av kroppen i och med att man sväljer saliv och slem. Kadmiumpigment är ungefär lika giftigt som kvicksilver och anrikas i kroppen. Kromathaltiga pigment ger allergiska eksem och uppges även vara cancerframkallande.

Andra beståndsdelar, avsedda att förbättra vissa egenskaper är t.ex. sickativ, katalytiskt verksamma metallsalter av organiska syror, som påskyndar torkningen,
mjukningsmedel, organiska derivat, vanligen högkokande och gelatinerande lösningsmedel, som ökar tänjbarheten,
anti-mögelmedel, som skall t.ex. begränsa tillväxt av sjögräs på båtar, vätningsmedel, som nedsätter ytspänningen (jfr Ytaktiva ämnen).

Oljefärg är en målningsfärg, där bindemedlet till största delen består av kokt eller rå linolja eller av annan därmed jämförlig torkande olja. Den kan ibland också innehålla större eller mindre mängd av någon standolja. I vissa fall behövs spädningsmedel (lacknafta eller terpentin) för att få lämplig konsistens. Torkningen sker genom oxidation i luftens syre och påskyndas av tillsats av sickativ, som vanligen innehåller en eller flera av metallerna bly, kobolt och mangan i form av resinat, naftenat eller oktoat. Oljefärgerna är mångsidigt användbara. De används t.ex. för målning på trä och träfiberplattor såväl inomsom utomhus. Flera av de vanligaste rostskyddsfärgerna för stål är oljefärger. De används vidare på tyg, papper, glas och sten, men kan inte användas på alkaliska underlag som betong eller kalkputs, eftersom oljan försvåras av kalken. För utvändig målning på trä är oljefärg den dominerande färgtypen.

Oljelacker framställs genom blandning av torkande oljor med natur- eller konsthartser och spädningsmedel. Oftast används vid denna process relativt höga temperaturer (lackkokning), som gör att oljorna polymeriseras och kemiskt reagerar med hartserna. Några av de vanligast använda naturhartserna är kolofonium, kopaler, dammar. Konsthartserna representeras bl.a. av maleinathartser och fenolhartser, som kan vara modifierade med kolofonium. Oljelackerna utträngs allt mer av helsyntetiska lacker. En variant av oljelackerna är asfaltlackerna, i vilka huvudbindemedlet är bitumen, som t.ex. asfalt, asfaltit eller beck samt eventuellt en torkande olja och lösningsmedel.

Alkydlackernastår oljelackerna nära, då de också delvis innehåller oljor. En alkyd är en kondensationsprodukt av två- eller flerbasiska organiska syror med flervärda alkoholer. Kondensationen utförs oftast tillsammans med enbasiska fettsyror eller glycerider av dessa. Om fettsyrorna härrör från torkande oljor erhålls lufttorkande alkyder. Andra fettsyror ger alkyder som enbart är ugnstorkande eller icke torkande. Lösningar av lufttorkande alkyder med eller utan tillsats av härdhartser är de egentliga alkydlackerna, ofta endast kallade
syntetiska lacker>. Alkyder används som ensamt bindemedel i alkydbrännlacker, som torkar vid 100°150°C. Ofta kombineras alkyder med aminohartser, t.ex. karbamidformaldehyd- eller melamin-formaldehydharts. Dessa typer av brännlacker är de dominerande för lackering av industriartiklar som t.ex. bilar, kylskåp och tvättmaskiner.

Inom bilindustrin används sedan 1960-talet alkydmelaminhartslacker i Europa, medan termoplastiska akrylat är vanligare i USA. Numer används också ugnstorkande melaminhartser.
En stor andel personbilar lackeras även i polykromatiska lacker (metallic). Metalliclacken kan vara av enskiktstyp eller av tvåskiktstyp. Den senare består av en pigmenterad grundlack som också innehåller de aluminiumpigment som ger den speciella metalliclystern. Detta lackskikt kompletteras sedan med ett lager klarlack.

Vissa lacker på basis av alkyd- och karbamidhartser kan göras lufttorkande genom tillsats av starka organiska eller oorganiska syror. Sådana lacker kallas ofta för »härdlacker» eller »plastlacker>.

Tixotropa färger innehåller som bindemedel en speciell alkyd som gör färgen obenägen att droppa eller rinna. I vila har färgen en geléartad konsistens, men då den bearbetas med penseln vid utstrykningen blir den lättflytande för att efter utstrykningen åter bli geléartad.

Andra lacker som torkar genom kemiska reaktionsförlopp är t.ex. epoxilacker, isocyanatlacker och polyesterlacker. Utgångsmaterialet för epoxilackerna är epoxihartserna, vari ingår epoxigrupper. Dessa kan reagera med hydroxylgrupper och karboxylgrupper. Dessutom kan epoxigrupperna sprängas av vissa ämnen, t.ex. aminer, varigenom de blir ännu reaktivare. Detta förklarar den mångfald olika typer av lacker som kan framställas med dessa hartser. Som exempel på en- och tvåkomponentlacker kan nämnas lufttorkande epoxiester- resp. epoxiaminlacker samt på ungstorkande lacker epoxiamid- och epoxifenollacker. Lösningsmedelsfria lacker kan också framställas, dvs. lacker där halten fasta beståndsdelar är 100%. Isocyanatlackerna, som oftast baseras på isocyanaters reaktion med hydroxylhaltiga polyestrar, är kemikaliehärdiga lacker som kan användas för de mest skilda ändamål. Några extrema exempel är lackering av gummistövlar, trägolv och maskiner utsatta för svåra påfrestningar inom kemisk industri. Polyesterlackerna är baserade på omättade polyestrar lösta i ett omättat lösningsmedel, vanligen styren. Vid härdningen, som sker efter tillsats av accelerator (t.ex. koboltnaftenat) och katalysator (organiska peroxider) deltar även styrener, och lacken verkar därför som lösningsmedelsfri (se ovan). Klara och pigmenterade polyesterlacker har sitt största användningsområde för möbler och inredningar av trä och liknande material.

De hittills nämnda lackerna torkar alla genom någon form av kemisk reaktion. Det finns emellertid många lacktyper som torkar enbart eller huvudsakligen genom lösningsmedlens avdunstning. Bland dessa är cellulosalackerna den dominerande typen. De innehåller cellulosaestrar (nitro-, acetyl- eller acetylbutyrylcellulosa) eller cellulosaetrar (etyl- eller bensylcellulosa) som väsentligt bindemedel (jfr Cellulosa). Dessutom ingår mjukningsmedel och ofta hartser eller plaster. Nitrocellulosalackerna är den dominerande typen. Klara sådana används t.ex. för boning och polering av möbler, medan de pigmenterade, som tidigare varit de vanligaste billackerna, på grund av sin korta torktid är uppskattade för målning av industriprodukter.

Naturkautschuk har även varit av intresse som bindemedel för lacker. Den är emellertid föga åldringsbeständig. Detta kan dock motverkas genom att ändra den kemiskt. Genom klorering får man klorkautschuk, som tillsammans med oförtvålbara mjukningsmedel samt lösningsmedel ger syra- och alkalibeständiga kautschuklacker. Genom isomerisering (cyklisering) av kautschuk erhålls ett hårt harts, som bl.a. används i snabbtorkande färger, t.ex. vägbanefärger. Även syntetiska kautschukkvaliteter och derivat därav har funnit användning för specialändamål inom färg- och lackindustrin.

Vinyllackerär en grupp lacker som delvis används på samma områden som kautschuklackerna. De använda vinylhartserna är sampolymerisat av vinylklorid och vinylacetat eller vinyletrar. Den rena vinylkloriden är nämligen inte löslig i lösningsmedel och därför inte användbar som lack. Däremot kan polyvinylkloriden dispergeras i mjukningsmedel, varvid erhålls en s.k. plastisol, som kan läggas på en yta och där smältas fast vid högre temperatur. Så tillverkas vissa vävplaster och plastbelagd tråd för diskställningar o.d. Plastisolerna kan vara förtunnade med spädningsmedel och kallas då organosoler. Bland övriga plaster som är av intresse inom färg- och lackindustrin, märks akrylplasterna. De ger vattenklara, synnerligen åldringshärdiga lacker, akrylatlacker, som kan luft- eller ugnstorkas. Opigmenterade används de för möbellackering speciellt på ljusa träslag och pigmenterade som t.ex. billacker.

Emulsions- och latexfärger kan som bindemedel innehålla nästan vilket som helst av de i ovannämnda målningsfärger ingående bindemedlen som lösningar eller i några fall i ren form (t.ex. linolja, flytande epoxihartser). I emulsionsfärgerna kan bindemedlet, som utgörs av en flytande produkt, föreligga som kontinuerlig fas (» lösningsmedel») med inemulgerat vatten som dispers fas (»vatten i olja», WO-emulsioner), eller som dispers fas emulgerad i vatten som kontinuerlig fas (»olja i vatten», OWemulsioner). I latexfärgerna utgör vatten alltid den kontinuerliga fasen, i vilken bindemedlet, en plast, är dispergerad. WC-emulsionsfärgerna liknar i sina egenskaper lösningsmedelshaltiga färger med motsvarande bindemedel. Vattnet tjänar här endast till att förbättra strykbarheten. OWemulsionerna och latexfärgerna har delvis helt andra egenskaper. Genom att vattnet är den yttre kontinuerliga fasen är färgerna spädbara med vatten. De ytor som målas väts av vattnet, och först sedan vattnet avdunstat börjar filmbildningen, som består i en sarrimanklibbning eller sammanflytning av de finfördelade bindemedelspartiklarna. Färgskikt utbildade ur OW-emulsionsoch latexfärger blir därför i större eller mindre grad porösa. De tillåter underlaget att andas. Genom värmning (bränning i ugn) kan de på termoplaster uppbyggda latexfärgerna dock ge en tät film. Latexfärgerna är lättstrukna, oförtvålbara och väderbeständiga. De kan därför användas även på underlag där oljefärger inte är användbara, t.ex. puts och betong. Olika kvaliteter finns för invändig och utvändig målning, för målning på trä, träfiberplattor, betong osv. Emulsionsfärgerna finns representerade i de äldsta kända målningarna i världen, nämligen i grottorna i Lascaux i sydvästra Frankrike, vilka beräknas vara utförda ca 17000 år f.Kr. Bindemedlet bestod av djurfett och äggviteämnen och möjligen stärkelse eller socker.

Andra i äldre tider och fortfarande använda färger är bl.a. limfärg, slamfärg och kalkfärg. I limfärgen utgörs bindemedlet av djur- eller växtlim med vatten som lösnings- och spädningsmedel och används i lokaler där större fordringar på tvättbarhet och smetfrihet inte ställs. En variant är kallvattenfärg, som levereras i pulverform och tillsätts med vatten före användningen. Den i Sverige mest kända slamfärgen är »rödfärgen». Den består av rågmjölsklister, järnvitriol och »Falu-rött», som kokas samman i vatten, I kalkfärg är bindemedlet släckt kalk (kalciumhydroxid) som av atmosfärens kolsyra långsamt omvandlas till krita (kalciumkarbonat). Kalkfärger är allmänt kända genom de gamla vackra kyrkmålningarna och används även nu för högklassiga renoveringsarbeten men även för enklare målningsarbeten på puts, betong och liknande ytor.

* källa: tekniken i Focus