Lämna SIDAN: Alt+
FRAMTIDENS SKOLA
Sture Erikssons hemsida
f. 24/12 1933
docent i psykologi, universitetslektor, folkskolelärare.
Detaljerade redovisningar av ett flertal aktuella skolfrågor jämte referenser finns på min hemsida under rubriken SKOLPOLITIKENS PUSSELBITAR, klicka här: http://home.swipnet.se/StureEriksson/artikel01.htm
NYA MÅL FÖR FRAMTIDENS SKOLA
Sture Eriksson
22 februari 2014, uppdaterad 19 april 2014.
En skola för alla borde, tycker man, kräva en studiemålsdebatt som inkluderar alla elever. Uppenbarligen är denna förväntan ingen självklarhet i den pågående svenska debatten om grundskolans studiemål.
Piagets viktiga stadieteori, som till väsentlig del styrt utformningen av våra läroplaner, har tre allvarliga brister i detta sammanhang.
Dels saknar teorin en vetenskapligt grundad modell över de svagbegåvade elevernas kognitiva utveckling.
Dels saknar teorin en välgrundad modell över de högbegåvade elevernas kognitiva utveckling.
Dels saknar teorin en modell över de normalbegåvade elevernas olika utvecklingar. Två elever med samma allmänbegåvning kan ha helt olika kognitiva profiler (begåvningsprofiler) med innebörden att pedagogiken måste utformas olika för att enligt grundvärderingen låta var och en utvecklas optimalt.
Tillsammans med den skolpolitiska grundvärderingen innebär den genetiska och sociobiologiska forskningens resultat helt nya krav på den svenska skolpolitiken:
Den grundläggande men inte helt lätta uppgiften består i att utveckla ett nytt sätt att ta sig an skolans studiemål, nämligen att utforma ett spektrum av studiemål – allt från de svagare elevernas specifika kunskapsmål till de högbegåvade elevernas högst olikartade kunskapsmål.
På det sättet läggs grunden till en ny, genuin individualisering, studiero och motivation - nödvändiga förutsättningar för goda studieprestationer i skolan. Men de pedagogiska utmaningarna är betydande.
DE SVAGBEGÅVADE ELEVERNA
I det stora amerikanska
projektet Talent visades att praktiskt taget alla elever kan klara skolan och
dessutom uppleva den som meningsfull – men under en viktig förutsättning – en
förutsättning som i vårt land lyst med sin ständiga, närmast tabubelagda frånvaro eller, i
självtillräcklighetens anda, helt avfärdats!
Förutsättningen är
utomordentligt
enkel: Skolan skall anpassas till eleverna och inte tvärtom.
Detta krav innebär att de svagpresterande eleverna skall ha egna, individanpassade studiemål, individanpassade läroplaner, individanpassade studiemedel och en individanpassad pedagogik.
På detta sätt kan de mentalt retarderade, både de primärt retarderade och de sekundärt retarderade, ges en värdefull utbildning så att de finner meningsfulla arbeten i samhället. Om de svagbegåvade eleverna slipper skolans akademiskt inriktade kursinnehåll, men får kurser anpassade till deras begåvningsprofiler, kan deras specialkunskaper, sociala kompetens och empati bli ett viktigt inslag i många arbetsuppgifter, även i ett högteknologiskt samhälle.
I Finland får 33% av eleverna kompetent hjälp av specialpedagoger och lärare med egen akademisk forskning.
I vårt land har
Skolinspektionen visat att tre fjärdedelar av Sveriges kommuner inte klarar av
uppdraget att för elever med särskilda behov ge den undervisning de behöver och
har rätt till. Misslyckandet är ytterligare ett belägg på kommunaliseringens
förödande följder. För att rätta till de stora försummelserna i detta sammanhang krävs en statligt garanterad, kraftig
förstärkning av specialpedagogiken, fler utbildade specialpedagoger, fler
anställda specialpedagoger som i det dagliga arbetet kan bistå lärarna med den
undervisning dessa elever behöver.
DE NORMALBEGÅVADE ELEVERNA.
Men även ”normaleleverna” kräver ett nytt synsätt och en ny studiemålsdebatt
eftersom dessa elever inte utgör en homogen elevgrupp. Dels föreligger en
betydande variation i allmänintelligens i gruppen, dels finns betydande
skillnader härrörande från individers olika begåvningsprofiler
(faktorstrukturer) implicerande olika kognitiva stilar, t.ex. auditivt kontra
visuellt lagda elever.
Ett slående exempel på en
direkt koppling mellan gener och människans kognitiva förmåga föreligger i
Turners syndrom som visar sig som ett typiskt handikapp benämnt ”rums-form-blindhet”.
Detta handikapp innebär att ifrågavarande individer uppvisar låga värden på test
över perceptuell-spatial förmåga, trots att deras IQ-värden är normala. Vidare
har de stora svårigheter i aritmetik och matematik trots att begåvningen är
normal eller högre.
Dylika elever kräver självfallet en speciell omsorg och en pedagogisk metod som
anpassas till de perceptuella-spatiala svårigheter som dessa elever har.
DE HÖGBEGÅVADE ELEVERNA.
En av de elevgrupper som närmast misshandlats I den svenska skolan utgöres av de högbegåvade eleverna. De många frågorna och snabbt ökande inläggen på Internet bekräftar Sveriges monumentala försummelser gentemot de barn som kommer att vara avgörande för vår framtida internationella konkurrenskraft: skapare av framtidens forskning, teknikutveckling, företag och organisationer - därigenom skapare av de nya arbeten som Sverige så väl behöver.
Ett exempel från vardagslivet kan belysa den destruktiva mentalitet som jag kallat S12-SYNDROMET. I tidningen Ångermanland (allehanda.se) beskrivs fall där elever i grundskolan förhindrats att utvecklas i sin egen takt. En elev skälldes ut därför att han i sin hemläxa hade skrivit ut hela boken. En annan elev, duktig i matte, fick beskedet att om alla andra i klassen var på sidan 12, så skulle även den matteduktige eleven vara det!
Så kan en befängd skolideologis lokala kadaverdisciplin se ut i verkligheten!
Uppenbarligen anses det i vissa fall vara befogat att bestraffa de elever som skulle kunna utgöra Sveriges spjutspets mot framtiden - i stället för att kraftigt stödja och uppmuntra alla begåvade elever oberoende av deras bakgrund.
Sammantaget pekar nämnda förhållandena för de tre stora elevgrupperna på behovet och vikten av ett nytt studiemåls-spektrum inom den svenska skolan. Skall Sverige framgångsrikt kunna konkurrera med andra länder i de internationella skoljämförelserna (PISA, TIMSS, PIRLS), krävs att vi optimerar undervisningen för var och en av de olika elevgrupperna i fråga.
Den motsatta svenska skolpolitiken - att alla skall ha samma mål - är i grunden djupt oetisk eftersom den ställer orimliga överkrav på de svaga eleverna och orimliga underkrav på de duktiga eleverna. Denna populistiska skolpolitik i den svenska modellen saknar i alla väsentligheter en vetenskaplig grund och under evighetens synvinkel kan den med fördel inordnas i mänsklighetens register över populistiska, ovetenskapliga och misslyckade skolreformer.
VETENSKAP KONTRA POLITISK TRO.
Den viktiga frågan blir då vad som skall utgöra den styrande principen för utvecklingen av detta nya studiemålsspektrum.
Mitt svar är att vi skall använda de forskningsresultat som sedan länge funnits tillgängliga i den internationella litteraturen, men som uppenbarligen är sorgligen okända för många av våra skolpolitiker och skoldebattörer.
Forskningsresultaten har
visat på grundläggande förhållanden som nödvändigtvis måste utgöra byggstenarna
i framtidens skola, nämligen:
1. Den väl etablerade
dominansen av genetiska faktorer över
miljöfaktorer för elevernas intelligensvariation,
Beträffande IQ-skillnaderna har det i flera studier övertygande visats att heritabiliteten
(arvbarheten) är
omkring 0.75, d.v.s. 75% av skillnaderna styrs av genetiska faktorer medan endast
omkring 25% av individskillnaderna (variansen) styrs av miljöfaktorer.
2. Beträffande studieprestationerna har nyligen bekräftats de genetiska
faktorernas dominans över miljöfaktorer:
Strong
Genetic Influence on a UK Nationwide Test of Educational Achievement at the End
of Compulsory Education at Age 16.
Shakeshaft, N. G., Trzaskowski,
M.,
Mcmillan, A., Rimfeld,
K., Krapohl,
E., Haworth,
C. M. A.,
Dale, P. S., Plomin,
R. &
Ansari, D. (ed.) 11
Dec 2013 In
: PL
o S One . 8, 12, p.
N/A e80341).
I en härom året presenterad studie har visats de genetiska
faktorernas dominans rörande läsning och räkning.
Literacy and
numeracy are more heritable than intelligence in primary school.
/ Kovas,
Yulia; Voronin, Ivan; Kaydalov, Andrey; Malykh, Sergey B; Dale, Philip S;
Plomin,Robert.
Psychological Science (China), Vol. 24, No. 10, 10.2013, p. 2048-23.
3. Den väl etablerade divergensprincipen över olika elevers olika kognitiva
utvecklingstakt över tid. Se SKOLPOLITIKENS PUSSELBITAR under rubriken
DIVERGENSPRINCIPEN.
4. Den sociala bakgrundens ringa betydelse för studieprestationen. Se strax nedan under rubriken DEN SOCIALA BAKGRUNDENS BETYDELSE samt i SKOLPOLITIKENS PUSSELBITAR: DEN SOCIALA BAKGRUNDENS BETYDELSE.
SLUTSATS
Det genetiska
arvets betydelse och dominans över miljöfaktorer både för intelligens och
studieprestationer har i och med dessa forskningsresultat slutgiltigt slagits
fast.
De internationella studierna har generellt visat heritabilitetens stora betydelse och därmed har vi en helt ny grund för studiemålsdiskussionen i vårt land.
OM LIKVÄRDIGHETENS PRIMAT
I den aktuella skoldebatten hävdas ofta att den bristande likvärdigheten i den svenska skolan är ett stort problem i behov av en snar lösning. Farhågorna har sin grund i politikers allmänna farhågor, en delvis missuppfattad forskning och inte minst medborgarnas förmodade samstämmighet och presumtiva stöd för en ökad likvärdighet, alla tyvärr inslag i debatten utan starkare vetenskapligt stöd.
Vad som genomgående saknas i debatten är en kompetent begreppsanalys. Att basera analysen på diffusa, föråldrade och mer eller mindre extrema politiska trossatser må möjligen ha sin betydelse i valtider. Men egentligen är dessa aktiviteter inget annat än adiafora.
Vad som behövs är en analys som är vetenskapligt
förankrad och som undviker de förenklande politiseringarna - ett historiskt
vägskäl och uppgift värdig vidsynta och kompetenta politiker.
Den framtida skolutvecklingen bör därför som första steg explicit vila på följande fem insikter.
Den första insikten innebär att begreppet likvärdighet inte är ett entydigt begrepp utan sammanhänger med den bakomliggande människosynen.
Miljöteorins envisa framhärdande. Om sanningen vore den
som i decennier hävdats av den miljöteoretiska människosynen (bl.a. av Babeuf, Watson och olika former av socialism),
d.v.s. att miljön är den faktor som i huvudsak bestämmer allt från intelligens
till skolprestationer och social utveckling, blir naturligtvis kravet på
miljöingripande, (t.ex. kompensationspedagogik, Färilaprojektets
"individualiseringsstrategi"), tämligen självklara pedagogiska och
skolpolitiska åtgärder.
Att åtgärderna uppenbarligen misslyckats tycks inte bekymra dem som
fortfarande tror att synsättet skall ge framgång.
Sammanfattningsvis innebär det miljöteoretiska synsättet att den viktigaste grunden för svensk skolpolitik är genomförandet av det kompensatoriska uppdraget. Uppdraget slår fast att alla elever ska ha samma förutsättningar att klara av skolan - oavsett hur förutsättningarna hemifrån ser ut.
Men vad är det som skall kompenseras?
Låt os betrakta en elev med mycket låg begåvning. Innebär kompenseringen i detta
fall att skolan, via någon mystisk metod, skall höja hans intelligens så att den
blir lika hög som medelelevens?
Och vad innebär denna kompensation för en högbegåvad elev. Skall skolan sträva efter att sänka hans intelligens
så att han får samma förutsättningar som medeleleven?
(Om vi beaktar att intelligensen nästan har samma heritabilitet som kroppslängden kan kompensationsfilosofin kanske bättre konkretiseras av kravet att den kortare elevens kroppslängd skall ökas så att den blir av medellängd. Och att vi följdriktigt skall kompensera en lång elevs kroppslängd så att eleven blir medellång. Det är dylika absurditeter, mutatis mutandis, som ligger dolda i kompensationsfilosofin och som följaktligen skall bli lärarens viktigaste uppgift i det pedagogiska arbetet!).
Det miljöteoretiska synsättet vilar i huvudsak på två grava
felaktigheter.
Å ena sidan saknar det miljöteoretiska synsättet vetenskaplig grund
eftersom forskningsresultaten visat på en klar dominans för intelligensens
genetiska karaktär.
Å andra sidan är miljöeffekternas betydelse för elevernas
studieprestationerna grovt överskattade.
Det är uppenbart att nämnda miljöteoretiska synsätt i allt väsentligt saknar relevans för utvecklingen av den svenska skolan.
Den vetenskapligt grundade människosynen. Om det förhåller sig så att det inte är miljön utan
individens genetiska uppsättning som i stort - i förening med vissa
miljöinfluenser bestämmer individens utveckling blir läget ett helt annat.
Därför krävs av framtidens skola och pedagogik ett helt nytt synsätt och ett
helt nytt skolpolitiskt angreppssätt.
En självklarhet i detta sammanhang är att vissa skillnader. bl.a.
i utvecklingstakter och kunskapsnivåer är en ofrånkomlig följd av de
genetiskt/miljömässigt givna individskillnaderna - på min hemsida sammanfattade
i termen divergensprincipen.
Den andra insikten, mer eller mindre tabubelagd i den svenska skoldebatten, innebär att det etiska kravet på allas lika och samma människovärde och det etiska kravet att alla skall ges möjlighet att utvecklas optimalt enligt sina förutsättningar, är utomordentligt väl förenligt med den vetenskapliga insikten att det existerar betydande interindividuella och intra-individuella individskillnader bland skolans elever.
Den tredje insikten innebär att individskillnaderna, både beträffande begåvning (intelligens) och studieprestationer, i hög grad är genetiskt determinerade. Heritabiliteten (arvbarheten) är mycket hög beträffande begåvningen och i många fall även studieprestationerna. Miljön spelar ofta en underordnad roll men kan i vissa sammanhang vara dominerande. Här krävs en ny, sociobiologiskt inriktad pedagogisk forskningsansats som definierar individskillnadernas variansdetermination beträffande genetiska faktorer, miljöfaktorer och interaktionen mellan de två,
Den fjärde insikten innebär att den sociala miljön
har en ringa betydelse för elevernas studieprestationer i skolan. Förvisso
föreligger en viss korrelation mellan miljö och studieprestationer men miljön är
av helt underordnad betydelse - och kan endast förklara 7% av
individskillnaderna i studieprestationer. Det avgörande är begåvning,
studiemotivation, lärarens insatser.
Den femte insikten innebär att den sammanhållna klassens djupare
problematik måste granskas kritiskt eftersom den under lång tid, utan klar
teoretisk motivering och utan faktastöd avseende interaktionen mellan genetiska
faktorer och miljöfaktorer, ansetts utgöra garanten för elevernas
studieprestationer, sociala utveckling och personlighetsutveckling.
Den hittillsvarande tron är möjligen populistiskt lönsam men kan knappast
fylla någon funktion i utvecklingen av en skola på vetenskaplig grund.
Förvånansvärt ringa uppmärksamhet har dessutom ägnats åt att belysa
konsekvenserna av att nuvarande grupperingar av eleverna i den sammanhållna
skolan inte styrs av
nödvändiga pedagogiska, statistiska principer rörande sampel och populationskarakteristika,
utan i hög grad avgörs av bosättningsort i förening med val av skola. De
empiriska effekterna
av denna sociala stratifiering är märkligt försummade både i forskning och i
skoldebatt.
Huvuduppgiften blir således att objektivt framlägga de
vetenskapliga data som visar att den sammanhållna klassen utgör den optimala
pedagogiska strukturen för olika grupper av elever med skiftande genetiska och
miljömässiga förutsättningar alternativt talar för olika former av
prestationsgrupperingar?
FRAMTIDENS PEDAGOGIK - DIFFERENTIELL ÅTERKOPPLING
Om vi utgår från nämnda forskningsresultat uppstår en intressant pedagogisk fråga
som tyvärr negligerats i den svenska skolpolitiska debatten:
Hur skall
pedagogiken utformas så att den harmonierar med en vetenskapligt grundad
människosyn.
HERITABILITET OCH INTELLIGENS
Låt oss, för att konkretisera frågan, utgå från normalfördelningen
över IQ, med att medelvärde M=100 och en standardavvikelse s=15. Vad innebär här
ett heritabilitetsvärde på 1.0. Svaret är att detta värde innebär att all
variation mellan individer till 100% bestäms av genetiska faktorer. Miljöfaktorer har
då ingen betydelse.
Om däremot heritabiliteten skulle vara 0 innebär detta att all variation
mellan individer helt styrs av miljöfaktorer.
Det empiriskt (faktiskt) erhållna heritabilitetsvärdet för IQ på 0.75 är av intresse eftersom det innebär ett krav att samtidigt beakta genetiska faktorer och miljöfaktorer som determinanter av intelligensskillnaderna. Heritabiliteten sätter vissa viktiga gränser men visar även möjligheten att inom intervallet optimalt utforma miljöeffekterna för individen ifråga.
Ett exempel. Låt oss granska det fall där en individ har ett genotypiskt värde på
80. Heritabiliteten (arvbarheten) innebär att miljöfördelningen har en varians på 225
x 0.25.
Detta innebär att standardavvikelsen i miljöfördelningen är 7.5
IQ-enheter.
Totalt har miljön ett spelrum på 6 gånger standardavvikelsen, d.v.s.
en maximalt positiv miljö kan rendera i ett fenotypiskt IQ-värde på högst 80 + 3
x 7,5 = 102.5 medan en maximalt negativ miljö kan resultera i 80 - 3 x 7.5
=57.5. En neutral miljö förväntas ge en fenotypisk (erhållen) IQ på 80.
Den genetiska modell som antytts ovan utgör den populationsgenetiska modell som ingående behandlats av Jensen och i viktiga avseenden befunnits ge en hållbar beskrivning av intelligens och studieprestationer.
Redan 1969 orsakade Arthur R Jensen i USA en
folklig och vetenskaplig storm i och med publiceringen av ett av vår tids
viktigaste skolpolitiska dokument:
Jensen, A. R. How Much Can We
Boost IQ and Scholastic Achievement , Harvard
Educational Review, 1969, 39, 1-123.
Ytterligare viktiga forskningsresultat visande genetikens betydelser för skolpolitiken finns sammanställda av
Jensen, A. R. (1972) i boken
Genetics
and Education, Methuen & Co Ltd.
Denna litteratur borde utgöra den historiskt nödvändiga startpunkten för en skoldebatt som baseras på
vetenskapliga data.
PEDAGOGIKENS GINUNGAGAP
Det dilemma som uppstått, och som till stor del förklarar genetikens närmast
totala frånvaro i den svenska skoldebatten, hänger samman med ett stort kunskapsgap mellan
genetiska grundbegrepp (t.ex. alleler, meios, mitos, överkorsning) och deras
presumtiva nytta i den praktiska skolpedagogiken.
Många individer har därför, helt förståeligt, svårt att se relevansen av de
genetiska begreppen i den konkreta, pedagogiska debatten rörande undervisningen
i skolan.
Men inte desto mindre finns det inom den moderna genetiken grenar av utomordentligt stor betydelse för utformningen av skolans pedagogik, nämligen populationsgenetiken och den kvantitativa genetiken.
Dessa vetenskapsgrenar använder avancerade statistiska metoder (variansanalys, faktoranalys, multipel regressionsanalys) för att beskriva viktiga samband och beroenden och hur fenotypen (t.ex. studiebegåvningen) utgörs av en summa av genetiska faktorer, miljöfaktorer samt interaktionen mellan de två.
(Den aktuella genetiska forskningen är naturligtvis mer nyanserad och delar upp den fenotypiska variansen i åtminstone två olika slag av arvsvarianser, covarians avseende arv och miljö, interaktionen (non-additiva effekter mellan arv och miljö) , miljövarians samt felvarians).
HERITABILITET OCH
STUDIEPRESTATIONER.
Ovanstående exempel avseende IQ-fördelningen kan även belysa den
viktiga frågan rörande elevers studieprestationer. Men eftersom
studieprestation är en funktion av både motivation och begåvning blir analysen
naturligtvis här mer komplicerad.
Betydande framsteg har levererats av Vygotskij som bl.a. i begreppet proximal zone of development (PZD) försökte fokusera diskussionen på vuxnas och kamraters influenser på studieresultaten. Men eftersom Vygotskij avhände sig den moderna testteorins strategi blir hans framsteg svåra att operationalisera och införliva i modern empirisk testmetodik.
ETT PARADIGMSKIFTE ÄR NÖDVÄNDIGT
Enligt min mening bör den framtida behandlingen av frågan baseras på en operationalisering av huvudbegreppen. Det pedagogiska huvudproblemet kan nu preciseras på följande sätt:
Vilken strategi bör användas för att avgöra när en elev vid en viss tidpunkt i ett givet ämne nått sin optimala utveckling?
Som synes innebär denna formulering dels kravet på en kvantitativ strategi, dels kravet på reliabla och valida skalor över elevens begåvning, motivation och kunskapsutveckling över tid. Denna formulering möjliggör en värdering av den roll som heritabiliteten har, d.v.s. den relativa vikten av miljöfaktorer och genetiska faktorer i ett givet skolämne.
Motivationens viktiga roll.
En allmän styrande princip föreligger i
motivationspsykologins krav att undvika såväl överkrav som underkrav på de olika
eleverna.
Det bör följaktligen utvecklas inventorier för att fastställa elevers
ämnesmotivation, både avseende inre och yttre motivation. Forskningsinstitutet bör kontakta lärarna och dokumentera de
praktiska metoder som används för att höja motivationen i de olika skolämnena
varpå analyser kan ta fram de effektivaste metoderna för motivationsförändringar
i olika ämnen och i olika elevgrupper.
Prediktionens strategi.
I sin allmänna form innebär detta paradigm en prediktion av
kunskapsutvecklingen över tid utifrån väl definierade prediktorvariabler.
Jag föreslår att vi i Sverige utvecklar motsvarigheten till det
amerikanska testet Scholastic Aptitude Test (SAT) men standardiserar det
för den svenska grundskolans elever. Detta test bör innehålla dels
faktorbaserade skalor över intelligensen, dels motivationsskalor för de olika
skolämnena, i första hand läsning, skrivning, räkning.
Med hjälp av detta test, som kan bistå lärarna vid deras diagnostiska bedömningar av eleverna och därmed pedagogikens uppläggning, öppnas möjligheter att utifrån divergensprincipen härleda övre och undre gränser för enskilda elevers kunskapsutveckling i olika ämnen.
Eftersom standardavvikelsen i kunskapsutvecklingen ökar över tid kan
den ökande spridningen användas för att definiera den övre gränsen vid en viss
tidpunkt.
Genom att anknyta prediktionen till den övre gränsen kan en första
prediktion av en optimal övre gräns för en given individ, givet ämne och given
tidpunkt formuleras och modifieras i enlighet med betygsutfallet vid en senare
tidpunkt.
Därmed har vi en första ansats - en pil rakt ut i det blå? - till en svensk kvantitativ återkopplingsmodell
(feed-backmodell) för
kunskapsutvecklingen avseende grundskolans elever.
Som lätt inses föreligger strategin i åtminstone två varianter:
1. Den tvådimensionella strategin. Prediktorvariablerna är här dels en generell motivationsskala, dels den allmänna intelligensskalan (IQ-skalan) uppbyggd av Thurstones 7 homogena variabler..
2. Den 10-dimensionella strategin. Prediktorvariablerna är här dels motivationsskalan (med åtminstone tre delvariabler), dels de 7 homogena begåvningsvariablerna i den faktoranalytiska Thurstone skalan (W,V.N,R,S,P,M).
Den framtida forskningen bör till att börja med hjälp av multivariat statistik (multipel regressionsanalys) utvärdera dessa två strategier i syfte att upprätta en i möjligaste må optimal pedagogisk modell som kan utformas så att den erhåller en praktisk strategi för grundskolans lärare. Design, testadministration och utvärdering skall naturligtvis skötas av lärarsekreterarna och datoriseras så att lärarna på basis av datasammanställningar kan ägna tiden åt den praktiska implementeringen i olika elevgrupper.
HUR SKALL ELEVERNA GRUPPERAS?
Utifrån grundvärderingen och de forskningsresultat som presenterats på hemsidan är det uppenbart att grupperingsfrågan kräver en ny faktabaserad utformning som verkligen på ett kompetent sätt kan behandla klassernas homogenitet kontra heterogenitet och konsekvenserna för pedagogiken i skolarbetet.
Är klassen homogen kan den lämpligen med fördel hållas samman - är klassen mer heterogen kan det vara lämpligt att den delas in i två eller flera grupper och i många fall låta dessa ha egna pedagogiska målsättningar och läromedel och undervisas i separata rum. Dessa grupperingar kan vara mer eller mindre permanenta - i allt väsentligt handlar det här om en fundamental pedagogisk fråga som skall avgöras av rektor tillsammans med lärarna med det övergripande syftet att ordna grupperna så att pedagogiken kan optimeras för varje enskild elev.
DEN SOCIALA BAKGRUNDENS BETYDELSE.
I. Hypotesen om miljöns betydelse. Enligt denna hypotes är det avgörande för studieframgång i skolan främst två ting, nämligen elevernas skolmiljö och elevernas hemmiljö. Denna hypotes, ofta benämnd miljöhypotesen eller något mer pretentiöst miljöteorin, har sedan decennier utgjort den svenska skolpolitikens heliga Graal. Den dyker upp i praktiskt taget alla debatter rörande skolans problem och möjliga förbättringar.
Låt oss därför närmare granska miljöhypotesen och dess empiriska stöd.
Den tankemodell som ligger bakom miljöhypotesen kan kort sammanfattas som att elevernas studieprestationer huvudsakligen bestäms av miljö. En god miljö leder till höga studieprestationer medan en dålig miljö leder till låga studieprestationer. Figur 1 illustrerar huvuddragen i denna tankemodell.
FIGUR1. Ett hypotetiskt fall av sambandet mellan studieprestation och miljö.
Detta samband (en positiv korrelation) innebär att den elev som har ett lågt värde (t.ex. 2) på miljövariabeln också har ett lågt värde(t.ex. 2.1) på studievariabeln. Den som har ett högt värde på miljövariabeln (t.ex. 10) också har ett högt värde på prestationsvariabeln (här 10). Men sambandet är inte perfekt vilket antyds av datavariationen.
För att kunna utgöra skolpolitikens fundament måste naturligtvis den miljöteoretiska hypotesen stödjas av vetenskapliga fakta.
Den kritiska (vetenskapliga) frågan är: Vilket empiriskt (faktiskt) samband föreligger mellan miljö och studieprestationer?
Låt oss som introduktion betrakta ett hypotetiskt fall.
FIGUR 2. Ett hypotetiskt exempel på en noll-korrelation (R=0.004) mellan miljö och studieprestation. Som synes existerar inget samband mellan de två variablerna. En elev som har mycket god miljö kan i detta fall prestera mycket dåligt - eller mycket bra, medan elever med mycket dålig miljö kan prestera mycket bra - eller mycket dåligt. Uttryckt på ett annat sätt – miljön har i detta fall uppenbarligen ingen som helst betydelse för studieprestationerna.
Låt oss nu granska de empiriska forskningsdata som föreligger.
PISA-studien har undersökt sambanden mellan studieframgång och miljöfaktorer sammanfattade i 7 olika index på socioekonomisk status (SEI, socioeconomic index).
FIGUR 3. Illustration av det empiriska sambandet mellan studieprestation och miljö (SEI) vid en korrelation på 0.25. Determinationskoefficienten (den kvadrerade korrelations-koefficienten) blir här .06, vilket innebär att 6% av variationen (variansen) i studieprestation statistiskt förklaras av variationen i miljö (SEI).
De sju olika definitioner av SEI som användes i PISA-studien har mycket likartade korrelationer med studieprestationerna, omkring 0.25.
Slutsatsen av dessa korrelationer är att studieframgång till mycket ringa del betingas av miljön.
Om regressionslinjens magi
Med hjälp av minsta kvadratmetoden kan vi anpassa en rät linje till de data
som utgör medelvärdena av studieprestation plottade mot SEI. Denna räta linje
utgör regressionslinjen (enligt räta linjens ekvation). Med dess hjälp finner vi
att ett visst värde på X (SEI) motsvaras av ett enda, bestämt värde på Y
(studieprestation). Dessutom finner vi att punktsvärmen i Figur 3 har kollapsat
till ett perfekt samband enligt regressionslinjen. Så kan det hävdas att
sambandet mellan social miljö (SEI) och studieprestation är perfekt! Detta är
regressionslinjens magi - den som söker han finner - och dessutom är sambandet
vetenskapligt underbyggt!
Ett onödigt tankefel.
I syfte att undgå ett inte
ovanligt tankefel i sammanhanget bör vi närmare granska relationen mellan
korrelationskoefficient och determinationskoefficient.
Man kan ju tycka att en ökning av korrelationskoefficienten från R=0 (slumpsamband) till R= 0.25 skulle utgöra en avsevärd ökning med innebörden arr denna koefficient skulle representera ett betydelsefullt samband mellan miljö och studieprestation.
Det bör emellertid betonas att korrelationerna, till följd av non-lineariteten mellan korrelationskoefficient och determinations-koefficient, leder till att ökningen av effekten (den statistiskt ”förklarade” variansen) till mycket stor del sammanhänger med absolutvärdet av en korrelationskoefficient.
Så kommer en ökning av korrelationskoefficienten från 0.75 upp till 1.0 att motsvaras av en effektökning på hela 44%. Detta betyder att variationen i studieframgång till 44% förklaras av miljön – en högst betydande ökning.
Men samma ökning av R, från 0 till 0.25, motsvaras av en effektökning på endast 6 %! En dylik effekt är skäligen liten och innebär att studieprestationerna till 94% förklaras av andra faktorer än miljön.
Slutsatsen av nämnda förhållanden blir att studieprestationernas beroende av den sociala miljön (hemmiljö, skolmiljö) är mycket liten – endast omkring 6% - och snarast liknar en 0-korrelation (Jämför Figur 2 med Figur 3).
Följaktligen står andra faktorer än miljön för elevernas studieprestationer. Hela 94% av variationen i studieprestationer bestäms av andra faktorer än de studerade miljöfaktorerna!
Behöver vi en ny skolkommission
Redan till hösten kan Sverige ha början på en ny grundskola. Många kloka röster har framfört kraven på en ny skolkommission. Även jag har varit inne på tanken, men frågan är om det inte finns en snabbare och bättre lösning.
Men låt oss först se på föregående skolkommission i
Sverige. Före grundskolans införande tillsatte Tage Erlander år 1946 en skolkommission
som utifrån jämlikhetsperspektivet skulle ta itu med den dåvarande skolans
problem inte minst parallellskole-frågan.
Trots förekomsten av flera vetenskapliga undersökningar, som var kända av
kommissionen, valde politikerna att bortse från forskningens kritiska
implikationer för att i stället låta det politiska tyckandet och det politiska
maktspelet avgöra frågan.
Så kunde 1946 års skolkommission fridfullt låta ”kuppen” avslutas i
”partipolitisk enighet” och framtidsvägen mot den löftesrika ”enhetsskolan”
kunde beträdas, därmed utgörande den slutliga garanten för att skillnader och
klyftor en gång för alla skulle elimineras i framtidens samhälle.
Som alla nu vet blev det inte så!
Mot denna bakgrund är det befogat att ställa sig frågan om vi inte redan nu (2014) har den information som krävs för att fatta de första nödvändiga besluten för vår nya skola.
SYSTEMFELEN I DEN SVENSKA SKOLAN.
Under lång tid har olika röster höjts visande systemfelen i skolan - men de har ofta avfärdats som en svartmålning av skolan. Därmed har ingenting gjorts, felen har stannat kvar och även förstorats och fortplantats.
Det är uppenbart att Skolverk, kommuner och SKL inte har levt upp till den kunskapsnivå som kännetecknar modern internationell forskning. Andra aktörer måste därför uppenbarligen komma in i bilden för att garantera att vi får en vetenskapligt grundad skola i den internationella fronten.
Under decennier ha svensk skolpolitik dominerats av social-demokratisk ideologi – många befogade förändringar har genomförts. Men i en allt mer avancerad och hårdnande internationell konkurrens räcker inte detta – PISA-studiernas dom är entydig och kan inte längre, trots tennsoldaternas heroiska motstånd, bortförklaras!
I boken Systemfelen i skolan, Sture
Eriksson, 2002, beskrivs en rad allmänna och konkreta systemfel i skola och
utbildningspolitik.
De övergripande skolpolitiska frågorna har hitintills baserats på en
närmast heligförklarad miljöteori enligt vilken miljön (hemmiljön, skolmiljön)
är den avgörande faktorn då det gäller elevernas skolprestationer. Betydelsen av
genetiska faktorer har praktiskt taget helt negligerats eller t.o.m. förnekats.
Som visats ovan är läget nu helt förändrat.
De politiska krafterna
bakom miljöteorin är därmed klart akterseglade och framstår alltmer som den
stora bromsklossen gentemot framsteg inom den svenska skolan.
Det krävs uppenbarligen ett helt nytt synsätt på skolans pedagogik och dess
sociobiologiska grunder.
INITIALA ÅTGÄRDER SOM KRÄVS!
I. FÖRSTATLIGA SKOLAN. En första förbättring av skolan blir därför att omedelbart förstatliga de pedagogiskt relevanta aspekterna av skolan. Därigenom läggs även grunden till en kompetent hantering av likvärdighetsfrågan.
II. LÄRARUTBILDNINGEN. Lärarutbildningen måste ändras i grunden:
Lärarutbildningen skall vara baserad på den moderna forskningens resultat. Detta
innebär att utbildningen, förutom sociologi, pedagogik, psykologi, speciellt
kognitions-psykologi, språkinlärning och utvecklingspsykologi, skall inbegripa
omfattande kunskaper i genetik och sociobiologi.
III. LÄRARFRÅGAN. Hur skall samhället hjälpa och
stödja lärarna? Lärarlönerna måste höjas markant. Reducera lärarnas
administration, skapa tjänster som lärarsekreterare. Utveckla program för
forskning inom lärartjänsten.
IV. ELEVER OCH INDIVIDUALISERING. Läroplanerna har, förutom vetenskapligt grundade (Piaget) målbeskrivningar för normaleleven ”enhetseleven”, den generella bristen att de inte formulerar explicita mål för olika kategorier av svagbegåvade och olika kategorier av högbegåvade elever. (Skolverkets Likvärdighetsgaranti utgör kulmen i det svenska föråldrade enhetsskoletänkandet – som nu i de senaste PISA-studierna genomgått sin vetenskapliga kollaps.
Den nya strategi som är nödvändig innebär följande:
Vid skolstarten måste läraren snabbt få reda på
varje elevs studiekapaciteter. Risken att det tar alltför lång tid för läraren
att förstå varje elevs styrkor och svagheter kan minimeras genom användningen av
lämpligt utformade diagnostiska prov.
Eftersom språkundervisningen är av fundamental
betydelse för hela skolarbetet måste nya pedagogiska metoder utformas så att de
optimalt gynnar varje, enskild elevs språkutveckling. Därför bör vi använda
metoder som andra länder visat fungerar bra.
Som exempel kan nämnas Polen som snabbt avancerat i
den internationella Skolligan genom att införa nivågruppering
(prestationshomogenisering) som ett baselement i språkinlärning och läsning –
med odiskutabla positiva resultat.
Ett gott exempel på ett lovande nytänkande i den
svenska skolan exemplifieras av
Lena
von Sydow
i boken LTUG - Läsa på Talets och Upplevelsens Grund.
Ett exempel från matematikinlärningen ges av Nya
Zeeland, som också har en hög position internationellt sett. Där har man infört
nivågruppering i den grundläggande matematikundervisningen. En svensk
skolpolitiker som besökte landet såg med beundran på elevernas påtagliga
studiemotivation och märkbara studie-framgångar men blev närmast chockad när hon
upptäckte att eleverna hade nivågrupperats och dessutom undervisades i olika rum och inte i den sammanhållna klassen!
Ett annat viktigt pedagogiskt arbete består i att
utveckla ett nytt (allmänt och specifikt) målbeskrivningssystem – och senare
läromedelssystem- för de olika grupperna av hög - och lågbegåvade elever. Detta
innebär, som varje initierad läsare inser, ett krav på ett nytänkande i frågor
om hur den nya skolans genetiskt och sociobiologiskt grundade pedagogik skall se
ut?
DE SKOLPOLITISKA ALTERNATIVEN.
Hur skall svensk utbildningspolitik framgångsrikt kunna konkurrera med de länder som nu, på basis av högutbildade forskare, tekniker, ingenjörer och datorspecialister är på väg att ta över den globala kunskaps- och teknikutvecklingen?
Det är bra att svenska politiker betonar värdet av att satsa på forskning men det räcker inte. För att få en stark kunskapsnation krävs att forskningens fundament, grundskola och gymnasium förmår skapa den kunskapsstandard som är avgörande för vår framtida konkurrenskraft. Detta är det grundläggande pedagogiska problemet - och långt ifrån löst i Sverige.
När grundskolan infördes var debatten politiskt polariserad. Skulle Sverige ha ett parallellskolesystem, där de mest studiebegåvade togs om hand (i realskola eller samrealskola) eller skulle vi ha ett enhetsskolesystem, en skola för alla, där den högsta visionen var skillnadernas utplånande?
Som nämnts ovan segrade den senare visionen, i strid med vetenskapliga
fakta, och år 1962 infördes grundskolan genom en politisk kupp – helt förväntad
i den tidens politiska konfiguration.
Därmed lades även grunden till detroniseringen av lärarrollen under
Palmeregeringen - (se Skolpolitikens Pusselbitar under rubriken "Lärarnas vän") - ett förhållande vilket fortfarande tydligen
är alltför känsligt för att grundligt analyseras.
Faktum är att den klasskamp som utvecklades i denna politiska
atmosfär kom att få två allvarliga men i den skolpolitiska debatten sorgfälligt
negligerade konsekvenser.
Å ena sidan betraktades lärarna som klasskampens legitima måltavla vilket
ledde till att läraryrket förlorade i status - lärarlönerna sänktes och lärarna
fråntogs rätten att strejka för högre löner! Följderna blev uppseendeväckande -
under lång tid kom lärarbegåvningarna att välja andra banor -
lärarutbildningarna vid seminarierna fick därigenom ta emot ointresserade
läraraspiranter ofta med så dåliga betyg att de inte kom in på andra
utbildningar.
I Finland söker 10 aspiranter till varje lärarutbildningsplats och därmed kan
endast de bästa tas in, i Sverige har under avsevärd tid endast en sökande
kommit till varje utbildningsplats - samtidigt som vi vet från internationella
undersökningar att lärarna är skolans
pedagogiska nyckelpersoner.
Å andra sidan skapades en elevmentalitet som, kortfattat uttryckt, kan
karaktäriseras som att eleverna "tog över".
PISA-undersökningen 2012 ger en klar bekräftelse av att nämnda mentalitet
fortfarande till stor del dröjer kvar. Svenska elever intar en bottenposition i
EU då det gäller att visa respekt för läraren och komma i tid till lektionerna!
Oron i klassen är i flera fall oacceptabel. Lärarna har trakasserats med
könsord, många lärare har hotats eller misshandlats. Hur skall läraren då kunna
erbjuda en effektiv undervisning?
I år, 2013, efter chockbeskedet i PISA 2012, ställer man sig frågan hur den svenska skolan skall förbättras. Skall vi hålla fast vid miljöteorins orealistiska önsketänkande grundat på en missuppfattad jämlikhetsidé, eller skall vi bygga ut friskoleverksamheten med de uppenbara riskerna av girighetens förgiftande atmosfär inklusive en systematisk användning av glädjebetyg - marknadskrafterna kräver naturligtvis sin tribut.
Eller finns möjligen ett tredje alternativ i svensk skolpolitik?
Den tredje vägens skolpolitik.
Den tredje vägens skolpolitik baseras på två fundament, dels den
etiska värderingen att varje individ, oberoende av bakgrund, skall
tillerkännas den okränkbara rätten att optimalt utvecklas enligt sina
förutsättningar, dels det fundament som innebär att varje enskild individ skall
utbildas i ett grundskolesystem som optimalt lever upp till den grundläggande
värderingen.
Enligt min mening är den tredje vägens skolpolitik helt nödvändig att beträda om vi skall kunna bygga upp en skola som dels är långsiktigt hållbar, dels är förmögen att konkurrera med de obönhörliga kvalitetskraven i ett internationellt perspektiv.
Mot denna bakgrund framstår det som en nödvändighet att Sverige utvecklar en radikalt ny strategi för att förbättra skolan: skolpolitikens primära uppgift måste vara att utforma undervisningen så att varje individ kan uppnå sin optimala, personliga utveckling. Förvisso är uppfyllandet av detta generella pedagogiska mål ingen lätt uppgift - vilken även inkluderar raderandet av klasskampens följder - men dess effektiva implementering är avgörande för Sveriges framtida roll som viktig kunskapsnation!
En förbättrad skola kräver, enligt min mening, som första steg att tre cementerade synsätt omprövas.
ETT NYTT LIKVÄRDIGHETSBEGREPP KRÄVS!
Den vanligaste innebörden av likvärdighetsbegreppet kan
karaktäriseras som skillnadsminimerande, Jag har använt termen
konvergensprincip för att mer i detalj beteckna den skillnads-minimerande
strategin. Se SKOLPOLITIKENS PUSSELBITAR.
Många debattörer har med fog betonat vikten av likvärdighet i skolan.
Förvisso föreligger flera aspekter av likvärdigheten som närmast är självklara
eller tämligen oproblematiska, t.ex. kravet att alla elever skall ha samma
tillgång till utbildning oberoende av var i landet skolan ligger, att alla skall
ha tillgång till läromedel, att studieprestationer skall bedömas på ett
likvärdigt sätt.
Men i ett övergripande, pedagogiskt perspektiv kommer detta generella likvärdighetsbegrepp
i direkt konflikt med den skolpolitiska grundvärderingen och även med
etablerade
forskningsresultat. I synnerhet gäller detta en central pedagogisk aspekt,
nämligen elevernas kunskapsutveckling över tid. Dessa förhållanden motiverar införandet av ett nytt,
skillnadsoptimerande likvärdighetsbegrepp i skolpolitiken:
Likvärdighet i framtidens skola
NY STRATEGI FÖR INDIVIDUALISERING.
Det avgörande kravet på en skola som sätter eleven i centrum består i utvecklandet av en strategi som tillåter en genuin individualisering av undervisningen. En sådan individualisering förutsätter ett nytt likvärdighetsbegrepp och får tillsammans med skolpolitikens grund-värdering långtgående konsekvenser för den framtida skolans pedagogiska strategier. De viktigaste egenskaperna hos detta slag av individualisering finner du här: Individualisering i framtidens skola
EN NY SKOLPOLITIK ÄR NÖDVÄNDIG
20 oktober 2013
När grundskolan infördes 1962 föredrog skolpolitikerna, under en missriktad jämlikhetsideologis täckmantel, att bortse från viktiga forskningsresultat och i stället låta politisk tro styra utvecklingen. Helt följdriktigt brottas skolan nu med en rad problem som till avsevärd del återgår på den politiska självtillräckligheten i detta paradigm-skifte.
Skolan står nu återigen inför ett delvis liknande paradigmskifte. Man har under en missriktad frihetsideologis täckmantel bortsett från
viktiga forskningsresultat och i stället låtit politisk tro styra utvecklingen.
Tyvärr ser vi redan nu uppkomsten av en rad problem som till
avsevärd del återgår på den politiska självtillräckligheten i detta paradigmskifte.
På min hemsida presenteras en rad forskningsdata som underbygger
de krav - skolans tredje väg - som implicit ligger i forskningens
resultat:
I stället för en politiskt styrd marknadsanpassad skola bör vi ha en etiskt
baserad, forskningsanpassad
skola - en genuin skola för alla!
En vetenskapligt grundad skolpolitik
ÄR EN NY SKOLKOMMISSION NÖDVÄNDIG ELLER ÖVERFLÖDIG?
Behöver Sverige en ny
skolkommission
Detaljerade redovisningar av ett flertal aktuella skolfrågor jämte referenser finns på min hemsida under rubriken SKOLPOLITIKENS PUSSELBITAR, klicka här: http://home.swipnet.se/StureEriksson/artikel01.htm
ETT NYTT LIKVÄRDIGHETSBEGREPP.
1 augusti 2013
Sture Eriksson
I ljuset av resultaten från de internationella skoljämförelserna är det befogat
att fråga sig hur vi skall utforma framtidens skola så att den verkligen
uppfyller skolpolitikens värderingar och tar hänsyn till forskningens resultat.
Den pedagogiska kardinalfrågan avser definitionen av lärostoffets utformning och
anpassning till elevens kognitiva utveckling. I Sverige liksom i många andra
länder är Piagets viktiga stadieteori till stor del bestämmande för pedagogikens
utformning. Men eftersom Piagets teori refererar till genomsnittselevens
kognitiva utveckling saknas en differentialpsykologisk modell för två stora
grupper av elever, nämligen de svagbegåvade och de högbegåvade eleverna. Därför
bör kardinalfrågan breddas och även inbegripa följande två frågor:
Hur skall studiemålen formuleras för de
svagbegåvade eleverna som inte klarar av normalplanens krav och svarar med
psykosomatiska problem, låg studiemotivation, omfattande skolk?
Hur skall studiemålen formuleras för de högbegåvade eleverna, som redan vid skolans början uppfyller flera av grundskolans studiekrav och som utvecklas snabbare än genomsnittseleven?
Dessa differentialpedagogikens huvudfrågor kan besvaras på två radikalt olika sätt:
antingen i enlighet med den nu rådande skillnadsminimerande ideologin (konvergensprincipen),
eller i enlighet med den övergripande ideologi som baseras på forskningens resultat, bl.a. divergensprincipen och elevskillnadernas heritabilitet (arvbarhet).
KONVERGENSPRINCIPENS IDEOLOGI.
Denna ideologis övergripande syfte är att på basis av
jämlikhetsbegreppet minimera elevers prestationsskillnader. Skillnader mellan
elever, skolor, kommuner bör minimeras eller helst avskaffas. Den teoretiska
styrningen bakom dessa krav är den miljöteoretiska människosynen enligt vilken
den sociala kontexten anses ha givit upphov till skillnaderna. Företrädarna för
detta synsätt menar att förändringsåtgärderna bör inriktas på att avlägsna den
sociala miljöns negativa effekter. Skolan bör därför vara kompensatorisk och
sammanhållen – en tanke som i decennier styrt svensk skolpolitik.
Skolans nuvarande problem sammanhänger emellertid med flera forskningsresultat som ifrågasätter eller vederlägger olika delar av konvergensideologin men som till stor del negligerats i skoldebatten.
Kompensationspedagogikens misslyckande. I USA insåg man tidigt, tack vare ett
omfattande intelligenstestnings- och uppföljnings-program, existensen av
betydande skillnader både avseende intelligens och skolprestationer mellan barn
från olika sociala grupper. Som en konsekvens därav inleddes på 1960-talet ett
mycket omfattande nationellt program, Head-Startprojektet, för kompensatorisk
utbildning (compensatory education). Programmets teoretiska bas utgjordes av den
s.k. ”deprivations-hypotesen” enligt vilken de uteblivna studieframgångarna
berodde på att barnen ifråga kom från torftiga hem, där miljön hindrade barnen
från att lyckas i skolarbetet. På basis av en omfattande utvärdering av
Head-Start projektet fastslog United States Commission on Civil Rights följande:
”inget av programmen synes ha ökat
prestationerna hos de deltagande eleverna, som grupp, inom den period som
utvärderats av Kommissionen”
År 1969 publicerade den framstående forskaren Arthur Jensen en mycket uppmärksammad artikel How much can we boost IQ and Scholastic Achievement? baserad på världsledande forskning. Jensen visade ohållbarheten i den miljöteoretiska människosynen och nödvändigheten av att beakta de genetiska faktorernas stora betydelse för intelligens och studieframgång. Hans slutsats blev följande:
”kompensatorisk utbildning har prövats och den har
uppenbarligen misslyckats”
Senare forskning har visat att de små positiva förändringar som
erhållits i vissa delprojekt till avsevärd del försvinner med tiden. Effekten
benämns Head Start Fade. Alla dessa resultat ifrågasätter miljöteorin och ger
ett starkt stöd till ett sociobiologiskt synsätt.
Den sociala bakgrundens betydelse. De socioekonomiska faktorernas betydelse för
elevernas skolprestationer har kraftigt överskattats både i skoldebatten och i
skolpolitiska åtgärder. Analyser av PISA-undersökningens data visar att de
socioekonomiska faktorerna endast står för 7% av variationen i
studieprestationer. Dessa resultat vederlägger tanken att den sociala bakgrunden
är en huvudorsak till rådande skillnader mellan elevernas studieprestationer.
Arv-miljöfrågan. Till nämnda svårigheter för kompensations-pedagogiken kan
läggas det faktum att skillnader i intelligens väsentligen är medfödda
(heritabiliteten är omkring 0.75). Den generella miljöteoretiska tesen om
miljöns stora betydelse saknar därför vetenskapligt stöd. Däremot ger resultaten
starkt stöd till den sociobiologiska människosynen som betonar de genetiska
faktorernas stora betydelse men som även lämnar rum för inverkan av
miljöfaktorer.
Konvergensstrategin bryter mot motivationspsykologins principer.
Konvergensstrategin rymmer, förutom den rimliga komponenten att den stora
gruppen medelpresterande elever kan få en rimlig motivationsnivå, dessvärre en
människosyn som får oacceptabla negativa konsekvenser för två grupper av elever
– de lågbegåvade och de högbegåvade eleverna.
Divergensprincipen. Elevernas kunskapsutveckling utgör en bred och avgörande
vederläggning av konvergensstrategin eftersom principen visar att skillnaderna
mellan elever systematiskt ökar över tid. De från början högpresterande eleverna
vinner mer än de från början lågpresterande eleverna.
SLUTSATS.
Det är uppenbart att konvergensstrategin baseras på en föråldrad människosyn och
ett konsekvent negligerande av forskningens resultat – politisk tro har
föredragits framför etablerade forsknings-resultat.
Ett sådant skolsystem kan naturligtvis inte accepteras som ett mönster för
framtidens skola.
Men hur bör grundskolan långsiktigt förändras för att harmoniera med forskningsresultaten? Det första steget i denna förändrings-process bör, enligt min mening, bestå av en analys av innebörden och konsekvenserna av likvärdighetsbegreppet.
ETT NYTT LIKVÄRDIGHETSBEGREPP
Den grundläggande innebörden av nutidens likvärdighetsbegrepp
utgöres av det högst befogade kravet på rättvisa - rättvisa beträffande många
aspekter av skolans funktioner, exempelvis kravet att likvärdig undervisning
skall ges oberoende av var i landet skolan ligger.
Men likvärdighetsbegreppet kännetecknas även av en fundamental brist och kan därför inte appliceras på en central pedagogisk aspekt, nämligen elevernas kunskapsutveckling över tid.
Skälet är den motsägelse som råder mellan likvärdighetsbegreppet och forskningens data. Likvärdigheten skulle vara befogad om miljöteorin vore sann, d.v.s. om skillnaderna mellan eleverna kunde avskaffas genom adekvata miljöåtgärder. Men i dag vet vi att detta endast är ignoransens önsketänkande.
Vilken blir följden om nu forskningen visar att elevskillnaderna
både styrs av genetiska faktorer och miljöfaktorer på sådant sätt att de
genetiska faktorerna har den största vikten och att en mindre del styrs av
miljöfaktorer, icke nödvändigtvis enbart sociala faktorer? Vi vet ju att
blyförgiftning t.ex. i täta trafikmiljöer sänker IQ! Andra kemiska faktorer,
t.ex. droger, kan leda till en sänkning av IQ och elevens studieprestationer.
I det realistiska, sociobiologiska perspektivet, exemplifierat av
divergensprincipen, blir situationen uppenbarligen något mer komplicerad.
Allmänt sett innebär detta perspektiv att den pedagogiska strategin och
undervisningen skall anpassas till varje individs optimala utveckling. En dylik
målsättning, i förening med forskningens resultat, inte minst det breda
empiriska stödet till divergens-principen, pekar på behovet av ett nytt
likvärdighetsbegrepp.
Skolans framtida utformning (läroplaner, kursplaner, pedagogik) bör dels ske i
enlighet med grundvärderingen att varje elev har rätt att utvecklas optimalt
enligt sina förutsättningar, dels ske i förening med forskningens resultat,
främst divergensprincipen och intelligensens heritabilitet.
Detta nya likvärdighetsbegrepp får konsekvensen att likvärdigheten blir större
ju närmare individen kommer sin optimala utveckling. En direkt följd av denna
definition blir, eftersom kunskapsutvecklingen enligt divergensprincipen leder
till ökande skillnader mellan eleverna, att likvärdigheten
(skillnadsoptimering) står i direkt konflikt med miljöteorins
skillnadsminimering. Men eftersom data talar mot skillnadsminimering och för
skillnadsoptimering bör den sistnämnda utgöra basen för förändringen av
framtidens skola.
Den pedagogiska huvudfrågan blir då trefaldig:
1. hur skall den pedagogiska anpassningen till elevernas i huvudsak genetiskt bestämda differentiella begåvningar utföras?
2. vilka miljöfaktorer skall angripas och hur skall effekten av de negativa miljöfaktorerna reduceras eller helst elimineras?
3.hur skall de positiva miljöeffekterna utvärderas och optimeras?
Debattens ram måste vara insikten att det omistliga fundamentet för ett samhälles utveckling är att alla människor tillerkännes samma människovärde – oberoende av vad den filosofiska begrepps-analysen kommit fram till och att jämlikheten utgör den yttersta garanten för att skolans elever – alla och envar - tillerkännes samma okränkbara rätt till en optimal utveckling enligt sina förutsättningar.
NY STRATEGI FÖR INDIVIDUALISERING I
FRAMTIDENS SKOLA.
Under lång tid har skolpolitiker hävdat att individualiseringen skall ske ”inom
klassens ram”; samma tanke framförs stundom av lärare som menar att det är helt
möjligt att individualisera undervisningen på ett tillfredsställande sätt.
Men ser vi till fakta så framkommer en annan bild - drygt 70 % av dagens
skolor klarar inte av att ge elever med särskilda behov den individuella
undervisning de behöver – och har rätt till! (Skolinspektionens halvårsrapport
2013).
Den svenska skolans långvariga nedgång ger ytterligare belägg för att mycket
återstår att göra om vi skall få Europas bästa skola.
I stället för en missuppfattad och ovetenskaplig jämlikhetspolitik bör vi
utveckla en nyanserad och effektiv svensk pedagogik som låter alla elever, från
de svagbegåvade till de högbegåvade att utvecklas optimalt enligt sina
förutsättningar.
Vad framtidens skola behöver är således en radikalt ny, genuin
individualiseringspedagogik.
INDIVIDUALISERINGENS PEDAGOGISKA FUNDAMENT
Grundvärderingen att varje elev skall ha rätten
att utvecklas optimalt enligt sina förutsättningar i förening med det nya
likvärdighetsbegreppet ger den allmänna strategin för den framtida skolans
pedagogik och dess praktiska genomförande.
Två kritiska problem emanerar ur denna generella strategi:
1. Hur skall elevens aktuella kunskapsnivå mätas? Denna fråga aktualiserar kunskapsmätningens problem
2. Hur skall elevens prognosticerade kunskapsnivå definieras? Detta är vad som här benämns prognosproblemet. Denna fråga - utan tvekan den svåraste att besvara - inbegriper den optimala prognosnivåns bestämning.
1. Kunskapsmätningens problem
Nuvarande system innebär att läraren, bl.a. med stöd av läroplan, kursplaner,
tidigare erfarenhet testar elevens kunskaper med hjälp av olika testprotokoll
eller frågeformulär för att sedan sammanväga resultaten till elevens
terminsbetyg, årsbetyg eller slutbetyg.
De nationella proven kommer här in som rikslikare och motiverar eventuellt att läraren modifierar betygsskalan till rimlig överensstämmelse med riksskalan, främst avseende medelvärde och standardavvikelse.
Som synes innebär detta system upprättandet av två mätskalor, å ena sidan lärarens betygsskala (knappast på intervallskalenivå, förmodligen som bäst på ordinalskalenivå men kanske stundom endast på nominalskalenivå) framtagen med betydande möda och tidsåtgång, å andra sidan de nationella provens standardiserade riksskalor i olika ämnen.
Nya kunskapsskalor behövs.
Enligt min mening innebär denna tingens ordning ett onödigt dubbelarbete. Varför inte avskaffa lärarskalan och enbart använda modifierade, välutvecklade rikslikare (kunskapsskalor) för de olika ämnena? Det är ju ändock rikslikaren som har sista ordet!
I. I praktiken syftar en dylik
provstrategi i de lägre årskurserna till att fastställa varje elevs allmänna
studiebegåvning, inklusive den underliggande begåvningsstrukturen. Provens
diagnostiska egenskaper bör här vara det primära och betygsättningsaspekten bör
minimeras.
Ett grundläggande krav måste uppfyllas för
dessa diagnostiska test: proven får inte vara behäftade med ”takeffeker eller
”golveffekter”. För att undvika "golveffekterna" måste proven för de
svagbegåvade eleverna förbättras, tillåta reliabla steg i skalans nedre del för
att kunna ge detaljerad information om de olika nivåerna. På motsvarande sätt
måste "takeffekterna" undvikas för de högbegåvade eleverna. Skalorna måste
utsträckas betydligt utöver nuvarande max- och miniminivåer.
Även om kraven inte är helt lätta att uppfylla står det klart
att kraven är utomordentligt viktiga för att vi skall kunna lägga den
mätteoretiskt viktiga grunden för alla elevers kognitiva utveckling.
Det försummade differentialpsykologiska problemet inom skolpolitiken har lett till att vi saknar en detaljerad
läroplan både för de svagbegåvade och högbegåvade eleverna. Här krävs ett
radikalt nytänkande.
II. I de högre årskurserna bör betygsättningen vara den huvud-sakliga inriktningen för rikslikarens funktion.
a). Rikslikaren (i olika ämnen) skall utvecklas så att ett flertal ”parallella test” finns tillgängliga i datorn. Vidare bör denna rikslikare utgöra en god intervallskala!
b). Vid proven samplas slumpmässigt provuppgifterna för årskursen i fråga.
c). Eleven skriver in svaren som lagras i examinationsdatorn. Vid provets slut skrivs svaren ut och eleven kan kontrollera att de är hans slutliga svar. Dessutom sparas elevens provhäften som innehåller detaljredovisningarna av hur eleven tänkt för att komma fram till svaret.
d). Rättningen utförs av datorn (svaren finns ju
skyddat lagrade tillsammans med provuppgifterna). De felaktiga svaren leder till
att ifrågavarande elevers protokoll tas fram. Dessa elever samlas och läraren
ger en detaljerad återkoppling (feed-back), ev. kombinerad med extra studier
(t.ex. bedrivna av biträdande lärare) för att garantera att liknande framtida
uppgifter löses på rätt sätt. Denna återkoppling är utomordentligt viktig och
utgör naturligtvis lärarens huvuduppgift i sammanhanget.
Vid behov kan även de rätta svaren granskas för att kontrollera tankegången i
fråga. Logiskt sett kan man ju ha rätt på felaktiga grunder!
e). Eftersom kriteriesvaren ligger i riksskalan faller flera nutida problem bort som rör relationen mellan lärarskalan och riksskalan. De återkommande korrigeringarna av lärarskalan visavi rikslikaren faller bort – debatten om lärarskalans relation till de nationella proven har därmed ingen legitimitet och kan ersättas av den mer angelägna diskussionen av begåvningsstrukturens utveckling över tid och hur pedagogikens olika feed-backmetoder skall förbättras och anpassas till olika inlärningsstrategier. Vidare slipper läraren arbetet med att återkommande konstruera lämpliga provuppgifter – något som riskerar att leda till att likvärdigheten minskar – olika lärare eller skolor kan naturligtvis betona olika aspekter av provet ifråga. Vidare skulle detta betygssystem reducera den utbredda användningen av"glädjebetyg" - ett bekymmersamt fenomen både i friskolor och kommunala skolor. Slutligen innebär rikslikarens strategi att reliabilitetsaspekter och validitetsaspekter kan utvärderas objektivt.
Mätning av det omätbara?
Som bekant föreligger i skolarbetet moment som är
av kvalitativ natur och som därför betraktas som icke mätbara storheter.
Förvisso ligger här betydande metodproblem – men den moderna psykometrin och
psykofysiken har visat att det är fullt möjligt att kvantitativt ta itu med
ytterligt komplexa egenskaper och variabler, t.ex. Thurstone-skalning i form av
mätningar av attityder, mätningar av objekts estetiska egenskaper, kvantitativa
mätningar av olika kriminella brotts allvarlighet. Enligt min mening finns här
ett vitt fält av lovande möjligheter för framtidens pedagogiska forskning och
utvecklandet av nya strategier för mätning av kunskaper inom mer komplexa ämnen.
Metoderna finns redan - endast viljan till förändring behövs!
2. Prognosproblemet.
Men hur skall det optimala studiemålet bestämmas för de olika individerna? Denna fråga är notoriskt svårbesvarad att döma av de historiskt olika teoretiska försök som lanserats. Den kanske viktigaste kvalitativa ansatsen gjordes av Vygotskij som i begreppet ”proximal zone of development” (PZD) gav en första indikation på en möjlig väg framåt. Men eftersom prognosproblemet till sin natur är kvantitativt och Vygotskij avhände sig testteorins kvantitativa approach är frågan fortfarande till stora delar obesvarad.
En läsvärd artikel i frågan har publicerats i Pedagogiska Magasinet, 2011, Lärandeteori som akademisk fernissa.
Den kvantitativa pedagogikens grunder
En första begreppsbestämning inom den kvantitativa strategin är uppenbar – den grundläggande prognosvariabeln är tid – en pålitlig intervallskala.
Men hur skall elevens kunskapsnivå mätas?
1. Det första steget utgöres av en mätning av elevens aktuella kunskapsnivå (som skall relateras till tidigare mätning för att ge data till prognosmodellen).
2. Fastställande av elevens empiriskt baserade, predicerade kunskapsnivå vid en viss tidpunkt. I det enklaste fallet kan här användas en lineär modell som under antagandet av i övrigt oförändrade betingelser, möjliggör en prediktion av elevens kunskapsnivå vid en senare tidpunkt. Alternativa modeller (t.ex. exponentiella, sigmoidala) kan naturligtvis lätt formuleras.
3. Utvecklandet av en lärarstrategi för bestämning av
elevens optimala predicerade kunskapsnivå. Denna
strategi kräver en kompetent lärarbedömning av elevens aspirationsnivå, elevens
prestationsnivå, samt elevens optimala predicerade kunskapsnivå i ett visst ämne
vid en given tidpunkt.
Från motivationspsykologin vet vi att studiemålet
inte får vara alltför svårt – detta leder till överkrav på eleven - i synnerhet
på de svagbegåvade eleverna. Målet får inte heller sättas alltför lågt – det
leder till underkrav på eleven. – ett vanligt fel gentemot de högbegåvade
eleverna.
Men hur skall vi definiera relationen mellan aspirationsnivå och
prestationsnivå på så sätt att den maximalt motiverar eleven i sina studier?
Detta är den klassiska, pedagogiska frågan i all individualiserad undervisning.
En bedömning av den optimala nivån måste styras av lärarens kännedom om elevens tidigare prestationer i relation till
den enskilde elevens aspirationsnivåer och prestationsnivåer. Detta svåra och viktiga pedagogiska
arbete kräver en nära kontakt mellan elev och lärare. Lärare-elevinteraktionen
utgör därför det centrala och utomordentligt viktiga pedagogiska momentet i
undervisningen och läraren måste här få den tid som krävs för att
denna interaktion skall bli effektiv och till verklig nytta för den enskilde elevens
kunskapsutveckling.
Resultatet av lärarens sammanfattande bedömning (lärarprediktionen)
beskriver den sannolika utvecklingen av elevens nästa
studiesteg, Det därpå följande empiriska utfallet för eleven kan tjäna som en feed-back,
en
korrigering för nästkommande lärarprediktion och även tjäna som incitament
för eleven att arbeta mer effektivt.
DIFFERENTIERINGSFRÅGAN.
Under lång tid har Sverige brottats med argument
för och emot grupperingar, nivågrupperingar, "sorteringar", ofta laddade med
märkligt politiserande förenklingar. De metaanalytiska undersökningarna av olika
grupperingsformer har emellertid visat på en mer nyanserad bild: vissa
grupperingar är fördelaktiga för vissa elever medan andra grupperingar gynnar
andra elever och vissa grupperingar väsentligen är utan effekt.
I homogena klasser kan med fördel klassen hållas samlad. Är klassen
mycket heterogen kan lösningen i stället vara att införa mer eller mindre permanenta grupperingar eller
helt
ändra klassammansättningen.
Frågan är naturligtvis inte en politisk fråga utan en genuin pedagogisk fråga.
Följaktligen är det rektor och lärare som, i samarbete med elever och föräldrar,
skall besluta om klassens struktur med det övergripande syftet att underlätta
individualiseringen så att varje elev får en optimal studiemiljö. Dessa beslut
måste naturligtvis vara baserade på kunskap om elevens begåvningsstruktur.
Det är därför viktigt att de initiala diagnostiska testen uppfyller höga
tekniska och pedagogiska krav.
DEN KVANTITATIVA STRATEGINS FRAMTID.
Förstatligandet av skolan är en förutsättning för ett effektivt utvecklande av den kvantitativa strategi som här föreslås.
Ett viktigt steg är inrättandet av ett nytt forskningsinstitut med huvudsyftet i samarbete med lärarna transformera den sociobiologiska forskningens resultat till konkreta pedagogiska metoder som kan hjälpa lärarna i individualiseringsarbetet.
Skolverket har uppenbarligen fortfarande svårt att överge miljöteorins ensidiga människosyn och kan därför svårligen tillgodogöra sig den moderna sociobiologiska forskningens resultat. Därför blir mitt förslag att inrätta ett nytt forskningsinstitut högaktuellt och en viktig grund för framtidens skola.
För att hjälpa läraren krävs att forskningen levererar de i det pedagogiska
sammanhanget viktiga elevegenskaperna för en vetenskapligt grundad optimal inlärning.
Det är t.ex. sedan länge känt att vissa elever, de visuellt-spatialt
lagda, kan ha svårigheter att förstå verbalt presenterad information men ha lätt att tillgodogöra sig den information som presenteras visuellt
(t.ex. i form av grafer, histogram, kurvor), medan andra elever, de
auditivt lagda, har svårt med grafiska symboler men har lätt att förstå den
verbalt presenterade informationen.
Den senare tidens forskning har ytterligare bekräftat nödvändigheten av
ett sociobiologiskt perspektiv och visat existensen av en rad genetiska och
biologiska skillnader mellan könen som har betydelse för olika inlärningsstilar.
Skall vi få en effektiv individualiseringspedagogik krävs att vi tar hänsyn till
de viktigaste framgångsrelaterade variablerna, i första hand bör
vi inbegripa intelligensbegreppet i samverkan bl.a. med de olika inlärningsstilarna
och deras sociobiologiska grunder. Framför allt kräver problematiken ett
nyanserat hänsynstagande till interaktionen mellan inlärningsstilar och
intelligensens faktorstruktur inklusive de sociobiologiska faktorer som är viktiga i
den pedagogiska vardagen.
Detta måste var huvudinriktningen vid utvecklingen av framtidens forskningsbaserade pedagogik.
SAMMANFATTNING.
För att skapa en konkurrenskraftig skola i Sverige krävs följande
åtgärder:
1. att valida kriterieskalor (på intervallskalenivå) utvecklas,
2. att läromedlen anpassas till dessa rikslikare,
3. att undervisningen anpassas till rikslikarna,
4. att betygen sätts på basis av rikslikarna men där lärarnas
erfarenheter av de enskilda eleverna och deras prognoser måste vägas in.
På detta sätt kan Sverige bli ett klart föregångsland vid det vetenskapliga
utvecklandet av framtidens individualiserande pedagogik.
Kom gärna med dina synpunkter på hemsidans inlägg!
E-mail: sture.eriksson.uu@tele2.se
EN VETENSKAPLIGT GRUNDAD SKOLPOLITIK
Vilken är den optimala utformningen av en nations skolsystem? Denna fråga
indikerar en central skolpolitisk vägkorsning och beroende på
svaret kommer helt olika färdvägar att beträdas.
Den miljöteoretiska politikens väg. I många länder,
accentuerad i Sverige, föreligger den människosyn som i decennier, implicit
eller explicit, utlovat att vem som helst kan bli vad
som helst bara den sociala miljön är den rätta. Omfattar man denna tro blir det
närmast en självklarhet att i likhet med Skolverket utfärda en skolpolitikens
likvärdighetsgaranti:
”Likvärdigheten garanteras genom att kursplanernas ”mål att
uppnå” i slutet av nionde skolåret är desamma för alla elever i
hela landet”.
Enligt denna uppfattning, skall
skolpolitiken avskaffa de miljöfaktorer som hindrar elevernas utveckling. Alla
skillnader skall minimeras eller avskaffas. Detta är huvuddragen i den
skillnadsminimerande strategin.
De avgörande bristerna i denna miljöteoretiska analys har behandlats ovan i
samband med likvärdighetsbegreppet:
Eftersom denna politik inte på ett seriöst sätt förmått att beakta forskningens resultat, i synnerhet konsekvenserna av elevernas, i huvudsak genetiskt bestämda differentiella begåvningar, missar man helt den viktigaste framgångsfaktorn för studierna.
Felet är markant även i PISA-studierna vilka undviker att mäta effekterna av den avgörande framgångsvariabeln i skolan nämligen elevernas studiebegåvning (intelligensen, IQ, intelligensens faktor-struktur). I stället väljer man till stor del att koncentrera sig på elevernas sociala bakgrund och dess nästan negligerbara samband med studieprestationerna.
Dessutom sammanblandas effekterna av den sociala bakgrunden dels med föräldrarnas begåvning, dels med barnens begåvningar. Genom denna olyckliga sammanblandning, och inte minst okunnig-heten om respektive heritabiliteter, blir det frestande att bortse från de sociobiologiska aspekterna, blunda för de genetiska sambanden och felaktigt hävda att det är den sociala miljön som är avgörande för studieprestationerna.
Framtidens människosyn och forskningsanknytningen.
Det är en bärande tanke inom systemanalysen att om man vill påverka ett systems funktioner bör man inrikta sig på att ändra de faktorer (variabler) som har högsta sambanden (korrelationer) med ifrågavarande utfallsfunktioner. Med hjälp av modern multivariat metodik kan olika faktorers bidrag till den totala spridningen (den totala variansen) sedan bestämmas. I ett pedagogiskt sammanhang kan följande väg beträdas.
1. Det första steget består i att analysera likvärdighetsbegreppet och dess pedagogiska konsekvenser. Det nya skillnadsoptimerande likvärdighetsbegreppet, som baseras på och därmed är förenligt med forskningens resultat, lägger grunden till en ny genuin individuali-seringspedagogik i framtidens skola. Det nuvarande generella, skillnadsminimerande likvärdighetsbegreppet kan i detta samman-hang med fördel utgå.
2. Det andra steget består i att utveckla principerna för en genuin individualisering av undervisningen. Se inlägget ovan "Ny strategi för individualisering i framtidens skola". Ett gott exempel på ett lovande nytänkande i den svenska skolan exemplifieras av Lena von Sydow i boken LTUG - Läsa på Talets och Upplevelsens Grund.
Denna pedagogik baseras på Nya Zeelands språkundervisning. Nybörjarna nivågrupperas i fem kategorier efter förmåga - ges olika läromedel och pedagogiska metoder som anpassats till de olika gruppernas kapaciteter. Även matematikundervisningen baseras på en dylik nivågruppering - och studieresultaten är goda!
3. Det tredje steget består i inrättandet av ett nytt forskningsinstitut med huvuduppgift att ta fram praktiskt användbara pedagogiska metoder för att underlätta lärarnas individualiseringsarbete. Styrelsen för detta institut skall, förutom forskarexpertisen, ha en tung lärarrepresentation. På basis av forskningens resultat skall vidare inledas arbetet med att utforma nya läroplaner för två grupper av elever som hitintills försummats i skolpolitiken, nämligen de svagbegåvade och de högbegåvade eleverna. Ett viktigt syfte med denna verksamhet är att formulera definitioner av olika elevers optimala studiemål anpassade till individuella inlärningsstilar och olika hinder i skolarbetet.
BEHÖVER SVERIGE EN NY SKOLKOMMISSION?
Före grundskolans införande tillsatte Tage Erlander år 1946 en
skolkommission som utifrån jämlikhetsperspektivet skulle ta itu med den
dåvarande skolans problem inte minst parallellskole-frågan.
Trots förekomsten av flera vetenskapliga undersökningar, som var kända av
kommissionen, valde politikerna att bortse från forskningens kritiska
implikationer och i stället låta det politiska tyckande avgöra frågan.
Så kunde 1946 års skolkommission fridfullt låta ”kuppen” avslutas i
”partipolitisk enighet” och framtidsvägen mot den löftesrika ”enhetsskolan”
kunde beträdas, därmed utgörande garanten för att skillnader och klyftor skulle
elimineras i framtidens samhälle.
Nu i nådens år 2014 höjs återigen kravet på en skolkommission. I
en demokrati kan det förvisso synas befogat att låta en ny skolkommision sätta
sig in i grundskolans problem, speciellt den systematiska nedgången av
studieresultaten som påvisats i PISA-studierna och inte minst hur problemen
skall lösas.
Men läget är inte helt oproblematiskt. 1946 års skolkommission
negligerade i allt väsentligt den dåvarande forskningens resultat, i synnerhet
de studier som visade den differentierade pedagogikens fördelar, trots att de
var väl kända för kommissionen.
En viktig fråga för en ny skolkommission måste därför handla om
definitionen av de strategier och metoder som behövs för att vi seriöst skall
låta forskningens resultat få tvingande och styrande konsekvenser.
Risken är annars inte negligerbar att forskningens resultat återigen blir
en sekundär fråga varför återigen det politiska spelet, det politiska tyckandet
och de politiska kompromisserna kommer att bli avgörande.
Detta reser naturligtvis frågan om hur en framtida skolkommission
skall vara sammansatt och hur den skall arbeta.
Även om forskarna är representerade i kommissionen riskerar de att
drunkna i det politiskt färgade tyckandet där vetenskapliga fakta enkelt kan
läggas åt sidan
Det måste i sammanhanget konstateras att kärnpunkten i denna
problematik, nu likaväl som tidigare, består av den klassiska arv-miljöfrågan
och dess status i modern forskning och modern skolpolitik.
Den generella bild som ofta kommer fram i vår tids skoldebatt är det okritiska höjandet av det miljöteoretiska synsättet över all detaljerad, kritisk analys. En betydande del av dagens pedagoger och psykologer har anammat det populära och utbredda miljöteoretiska synsättet och har mer eller mindre systematiskt blundat för det alternativa sociobiologiska synsättet vilket betonar arv såväl som miljö lika väl som interaktionen mellan de två.
Denna fråga har ingående behandlats på min hemsida: http://home.swipnet.se/StureEriksson
En seriös kommissionsbehandling av kärnfrågan kräver:
att
kommissionen består av forskare som är väl insatta både i
det miljöteoretiska och det sociobiologiska synsättet,
att forskarna är förtrogna med de genetiska studierna av intelligensen och intelligensens faktorstruktur,
att forskarna är väl förtrogna med de pedagogiska implikationerna av intelligensens heritabilitet,
att forskarna är väl förtrogna med de olika teorierna och empirin beträffande faktorstrukturens heritabilitet och dess pedagogiska konsekvenser,
att forskarna beaktar begränsningarna av definitionen av studiemål och pedagogiska metoder för normalelever enligt Piaget,
att forskarna presenterar vetenskapligt grundade studiemål och pedagogiska metoder för olika kategorier av svagbegåvade elever i grundskolan,
att forskarna presenterar vetenskapligt grundade studiemål och pedagogiska metoder för olika kategorier av de högbegåvade eleverna i grundskolan,
att forskarna är väl förtrogna med studierna av den sociala bakgrunden till studieprestationerna, inte minst PISAstudiernas korrelationsanalyser av sambanden mellan olika definitioner av det sociala bakgrundsbegreppet relativt studieprestationerna.
Kan vi i Sverige inte få till stånd en kommission som är kapabel till en dylik seriös behandling av kärnfrågan torde det vara befogat att i stället direkt låta de politiska valen och den politiska acceptansen för folkviljan styra framtidens skolutveckling – även om risken naturligtvis är stor att vi då i Sverige får en återupprepning av den debatt och de åtgärder som bestämde besluten emanerande ur 1946 års skolkommission.
