Reseberättelse från Thailand, del1

En reseberättelse från sydostasien

av Thomas Olesen

Alla eventuella likheter, i bild- eller textmaterial, med några i verkligheten existerande personer är fullständigt oavsiktliga och rena tillfälligheter. Skulle dessa eventuella likheter bli alltför påtagliga - bortse från dem och njut av läsningen....

Bild- och textmaterial (med några få undantag):

En sen och stressig afton, kantad av diverse rese- och packningsbestyr, övergick väldigt hastigt i en besvärande tidig morgon, och redan klockan 05:45 släpade Vicky och jag med gemensamma krafter våra välfyllda resväskor ned för Vasagatan, mot flygbussen utanför Radisson på Avenyn.

06:30 mötte vi Håkan och Monica vid Landvetters incheckningsdisk, och med morgontrötta halsar hyllade vi jubilaren med sång; till inrikeshallens förtjusning och Håkans uppenbara förskräckelse. Vi lyfte enligt tidtabell mot Arlanda och redan klockan åtta mötte vi de resterande 4/8-delarna av resesällskapet: Per, Camilla, Cornelia och Filippa, som tidigare än beräknat lyckats ta sig ut till Arlanda.

På bilden ovan ser vi en nöjd jubilar som efter att ha blivit hyllad både på Landvetter och Arlanda äntligen kan njuta av både champagne och present...

Flight DK017 mot Bangkok i Premiairs regi (som allteftersom förseningarna hopade sig blev allt mer impopulära), visade sig dock redan nu vara tre timmar försenad så avgångstiden 11:10 blev raskt framskjuten. Eftersom Ving inte lyckats informera om den första förseningen så var vi ju redan på Arlanda, så mycket att göra åt saken var det inte. Det skulle tyvärr visa sig att detta inte var den enda förseningen denna dag...

Inte förrän klockan 18:40 fick vi luft under Airbusens vingar efter betydligt mer än sju sorger och åtta bedrövelser, nu med en ointaglig försening på sju och en halv timme, och vid det laget var vi rejält trötta på Arlandas tax-free sortiment och på sofforna i utrikeshallen. Barnen visade sig, märkligt nog, tveklöst vara dem som hade mest tålamod med den utdragna förseningen...

Efter sju timmars intensivt stillasittande och videofilmstittande mellanlandade vi på Sharja, i förenade Arabemiraten, för ett kortare stopp där det bjöds på enklare förtäring och konstigt kaffe. Efter att jag varit ytterst nära att glömma hela resekassan på flygplatsen (en tveksam bedrift) satte vi sedan återigen fart mot Bangkok. Medan vi andra gjorde vårt bästa för att förströ oss och få tiden att gå så utförde Per heroiska insatser i egenskap av läkare....

Tjugo i tre på eftermiddagen (framskjuten tid 6h) landade vi så äntligen i Bangkok, eller rättare sagt, på Bangkoks golfbana (!) som praktiskt taget är belägen mitt i landningsbanan... När vi tagit oss igenom passpolisen, fått vårt bagage och passerat de två djupt sovande tulltjänstemännen (!) tog vi på sega ben, nedtyngda av bagage, våra första stapplande steg ut i det tropiska klimatet. Kontrasten till vår arktiska kyla hemma i norden förstärktes effektivt genom att dessutom ta detta steg iförd en vinterjacka som av ekonomiska skäl inte hade lämnats kvar på Arlanda....

Thailand har två distinkta klimat: ett tropiskt savannklimat i större delen av landet, och ett tropiskt monsunklimat i södra och sydöstra delarna. Det förekommer tre väl definierade årstider i den största delen av landet:

Den heta och torra årstiden (Mars till Maj),
Regntiden (Juni till Oktober)
Den "kalla" årstiden (November till Februari),

Södra Thailand har däremot endast två utpräglade årstider, en våt och en torr med relativt små temperaturskillnader. I vad som räknas till de centrala delarna av Thailand, där vi nu befann oss, var det alltså utpräglat vinterklimat som rådde...

Det regnar oftast mer och längre i dom södra delarna, en regnperiod som oftast börjar i juli och slutar i februari - mars. En tumregel är att ju längre söderut man befinner sig desto kortare torrperiod, men hela tiden är det monsunen som styr så det kan variera från år till år. Besökare i Bangkok under oktober månad skall inte bli förvånade över att få vada i vatten i vissa delar av stan. 1996 kom det under ett antal skyfall så mycket vatten att en krokodilfarm i Bangkok sattes under vatten varvid flera hundra krokodiler rymde ut i floden.

Efter informationen letade vi upp våra rum, kastade av oss de kläder som suttit klistrade på oss under det senaste dygnet och kastade oss själva i hotellpoolens svalkande vatten. Det var en otroligt njutbar känsla att äntligen ha fast mark under fötterna.

Vi åt en gemensam middag på en restaurang med det oinspirerade namnet Banana house, i Patpong distriktets hjärta, men maten skulle visa sig vara allt annat än oinspirerad och fantasilös. Hela den mångfacetterade och variationsrika restaurangkulturen skiljer sig markant från vår västerländska dito, och vår första kontakt med Thailändsk mat var ett utmärkt exempel på detta.

Bara ett par minuter efter att vi hade slagit oss ned så blev vi åskådare till hur en lång kulinarisk parad dukades upp på våra bord. Soppor i olika kryddstarka former och av olika färger, små grillspett med söt jordnötssås, strimlade wookade grönsaker och en mängd andra rätter, där ingredienserna inte alltid var så lätta att identifiera. En av de rätter som vi, med hjälp av vår utmärkta polska guide, trots allt lyckades identifiera och även ofta åt på andra restauranger var en mycket kryddstark soppa; Tom khaa kai, som bestod av kycklingbitar, färsk kokosmjölk, det karakteristiska citrongräset (som smakar som koncentrerad lime) och mycket märkbara inslag av färsk ingefära. Efter att vi ätit oss igenom de flesta av alla fat och skålar blev det omöjligt att separera det man först trodde var förrätten från desserten, eller gaffel från sked för den delen. Vår våghalsige bordsgranne provade den inhemska brygden Mekhong som måltidsdryck. Det är en whiskeyliknande (i alla fall till färgen) vätska som till mat dricks med vatten eller is, men det dricks även till dessert, utan vatten, eller som en drink (då med Coca-cola under namnet Mekhong-Coke). De påstådda likheterna med whiskey slutar redan vid ett tidigt skede i framställningsprocessen då Mekhong tillverkas uteslutande av ris. Efter att ha smakat den föll det sig fullkomligt naturligt att istället dricka den utmärkta inhemska ölen, Singha beer från Boonrawd bryggeriet, som är en ljus lager. Det är för övrigt deras logotyp som syns i bakgrunden på denna sida ("singha" betyder lejon på Thailändska). Vin förekommer ytterst sällan på restauranger, och om det överhuvudtaget erbjuds så är det med största sannolikhet importerat.

Maten och kulturen kring ätandet i Thailand har ganska många likheter med trafiken; det råder på matbordet precis som på vägarna ett oorganiserat men charmigt kaos och ingen verkar bry sig om ifall man äter soppan före riset, eller för den delen, om man häller soppan ÖVER riset, och inte heller om man äter med skeden eller gaffeln (kniv används inte på restauranger, om det inte är "internationella" restauranger). Dessutom går både ätandet, och tillagningen av maten, oerhört fort, och man behöver sällan vänta mer än ett par minuter på att maten skall serveras efter det att man har beställt (att beställa tar dock oftast längre tid än att både äta maten och laga densamma....)

Efter den härliga maten strosade vi planlöst omkring ett tag i den tropiska värmen i Patpong, och njöt av att äntligen ha fast mark under fötterna. Vi tog varsin Singapore sling tillsammans med Håkan och Monica på Opium Den, ett mycket trevligt ställe namnet till trots, med levande jazzmusik. För att tillreda drinkarna så engagerades i stort sett all befintlig barpersonal, och även en del frilansare... H&M fortsatte vidare ut i Bangkoknatten för att titta på "flickor som dansar i burar". Vicky och jag kom i samspråk med en mycket trevlig bartender från Singapore.

Trots att kvarteren kring Patpong tillhör Thailands mest ökända och är av ytterst tvivelaktig karaktär med allt vad det innebär av olika typer av prostitution så upplevs inte stämningen på något vis som otrevlig eller aggresiv. Detta trots att man emellanåt får värja sig för att inte bli inkastad på någon av de otaliga go-go barer som erbjuder lättklädd underhållning på bottenvåningen och betydligt mer obskyr verksamhet en trappa upp eller ned.


Efter att ha fraktats genom ett svårbegripligt trafikkaos, i en buss försedd med en mänsklig backspegel för övrigt, till det exklusiva hotellet Montien lotsades vi (under lika svårbegripliga och förvirrade former) in i en storslagen festsal på hotellet där vi bjöds på saftsmakande välkomstdrinkar och fick lite information.