Del 2 består av tre olika essäer och jag kommer
att kommentera dem mer eller mindre.
De första två är skrivna av Johan Norbeck och
den tredje av Bengt Bratt.
Folkhögskolepedagogik av Johan Norbeck:
Han börjar med en historisk tillbakablick på folkhögskolan
som sedan följs av en slags programförklaring, för
vad vi, förhoppningsvis, vill uppnå med folkbildningen
genom folkhögskolorna. Här poängteras att folkhögskolan
ser till hela människan, vilket ger oss ett försprång
jämfört med andra vuxenutbildare. Men för att uppnå
detta med helheten måste vi främja utvecklingen av
"fria människor" och "demokratiska människor".
Fria människor är de som inte låter sig domineras
av andra och demokratiska människor är de som aktivt
strävar efter att bidra till samhällets utveckling men
även agerar demokratiskt i sociala sammanhang på alla
nivåer.
För att ha något berättigande i framtiden menar Norbeck att folkhögskolan ska bygga sin verksamhet på goda idéer som ska återfinnas i det praktiska handlandet såväl som medvetandet på respektive skola.
För att främja utvecklingen hos våra elever
måste vi arbeta enligt ett mönster som har olika beståndsdelar,
se sid 76.
För att ett sådant mönster ska kunna få
genomslagskraft behöver läraren vara väl medveten
om vad detta handlar om och dessutom vara kapabel att förmedla
detta till eleverna så att de också får denna
helhetskänsla i studierna. De måste få en chans
att förstå förändringen av pedagogiskt tillvägagångssätt
helt enkelt.
För att uppnå helhetstänkandet får läraren ett annat arbetsmönster med kanske för några nya moment, se sid 77f.
Norbeck tar upp sex olika pedagogiska principer och dessa kommer
jag att kommentera utifrån mina tankar och inte utifrån
hans förklaring om vad det handlar om.
1. Deltagarstyrning - hur mycket låter vi våra elever/deltagare
vara med i utformningen av kurser och kursinnehåll? En fråga
som jag ofta ställer mig. Det är så lätt
att säga att de får vara med i utformningen, men är
det så i verkligheten? Viktigt att reflektera över
rätt ofta så att vi inte springer iväg och tror
oss vara på ett sätt när verkligheten ser ut på
ett helt annat sätt…
2. Öppenhet - är vi öppna för eleverna och
låter dem få insyn i vårt arbete? Låter
vi dem se vår egen målskrivning till exempel? Eller
kommer vi med färdiga koncept som de inte har någon
som helst koll på? Förklarar jag målen för
de olika kurserna och varför jag valt litteratur som jag
valt och så vidare och så vidare. Öppenhet…
3. Bred kunskapssyn - det har blivit populärt att använda
uttrycket "validering av kunskaper" inom vuxenutbildningen.
KomVux jobbar med denna fråga eftersom det handlar om att
"godkänna" kunskap som det inte finns papper på
alla gånger. Men hur validerar vi elevernas tidigare kunskap
och erfarenhet?
4. Situationsorienterat metod- och källval - ändrar
vi material och metod efter gruppen som vi möter eller kör
man på i gamla beprövade hjulspår? Det är
väldigt enkelt att luta sig tillbaka och tycka att man är
färdig med en kurs, men det fungerar ju inte riktigt så.
Vi vet ju alla att man alltid måste förändra ett
upplägg efter vilken grupp man möter, men visst vore
det enkelt att köra samma race om och om igen… Tillåter
vi eleverna att se vidare, förbi mig som lärare, vid
inhämtandet av material? Eller vill vi gärna vara auktoriteten
som kan allt? Tack och lov tror jag att det allt mer går
mot en inställning att vi lärare är en resurs vid
inhämtandet av källmaterial, men vi är inte auktoriteter
på området.
5. Studieteknik och arbetsformer för livet - Hur många
elever har inte först efter året eller åren på
folkhögskolan förstått vad vi håller på
med när det gäller studieteknik och liknande? Det som
de ifrågasatt så många gånger upptäcker
de att de har enorm nytta av för både fortsatta studier
och i arbetslivet. Ge inte upp även om eleverna inte vill
förstå vitsen idag, det kommer framöver!
6. Deltagarna som resurser - se punkt tre, jag har samlat ihop
detta under samma…
Läs sid 78-86 och se hur Norbeck resonerar kring de sex olika pedagogiska principerna.
Vid förändring av arbetssätt är det viktigt att ständigt stanna upp och reflektera över förändringar som gjorts. Det behövs både förändring OCH reflektion för att något ska hända…
Ett praktiskt exempel på hur man jobbat med projekt återfinns i slutet av essän och det kan vara intressant att jämföra det med Maddes genomgång om Helhetsbaserat lärande på Marieborg vecka 17…
Johan Norbecks essä om Studiehandledningen lämnar jag okommenterad. Läs den om du tycker att du är i behov av att skriva en studiehandledning! Kändes väldigt självklar på nåt sätt.
Mycket i dessa två delar av Folkbildning i teori och
praktik känns gammalt och inaktuellt. Bengt Bratts essä
"Kulturskapande kommunikation i folkbildning och undervisning"
är en sådan del.
Han börjar med att fundera kring detta med kulturbegreppet,
vad är kultur egentligen?
Den utgångspunkt han har är: "Kultur skapas eller
uppstår när vi människor möts och kommunicerar
med varandra i arbete och liv. Kommunikation är den grundläggande
förutsättningen för kulturutveckling."
Sedan funderar han kring ett riksdagsbeslut kring kulturfrågor
från 1974 och det känns väldigt inaktuellt tycker
jag, samtidigt som han säkert har många poänger
som gäller fortfarande. Ännu ett citat: "Det mesta
tyder på, att man prioriterat kortsiktiga materiella mål
före långsiktiga livskvalitetsmål och att vi
spåren av detta, åtminstone på det politiska
planet, har vant oss av med att betrakta varandra som hela, tänkande
och kännande människor med starka behov av ömhet,
kärlek, kontakt och omsorg."
I sin fortsatta utredning ser han tv-tittandet som den stora boven
i dramat där kulturen riskerar att bli nivellerad, som han
uttrycker det. Som jag ser det är det nog inte tv:n längre
som är "boven", idag är det it och den moderna
informationstekniken via internet osv som gör skapar dessa
skillnader.
Perspektiv och perspektivlöshet är något som han
tar upp och han använder sig av en debattartikel av Antonia
Ax:son Johnson från 1987 där hon bl. a skriver "Perspektiv
ger storhet, balansen i distans och målinriktat engagemang.
Brist på perspektiv ger skingring likt sandloppor på
stranden."
Vi pratar ofta och mycket inom folkbildningen om att våra
deltagare och elever ska få chansen att utvecklas utifrån
sina egna resurser och förutsättningar och Bratt använder
uttrycket "språk" när det gäller detta;
människor behöver få utveckla olika språk
och på så sätt kunna tillägna sig kunskap,
självständigt tänkande, skapande förmåga,
ja helt enkelt för att kunna utveckla sin personlighet. Det
tror jag vi alla kan ställa upp på att det är
nog bland de viktigaste vi håller på med inom folkbildningen…
När man börjar läsa och hämta in ny kunskap
väcks ofta en längtan att lära sig mer. Kommer
själv ihåg hur jag och mina kompisar längtade
efter kurskatalogen på högskolan i Luleå. Det
räckte inte med en kurs per termin utan vi kunde lägga
till småkurser "bara för att det var så
roligt…" Det är något som jag alltid blir
glad av, när eleverna en dag upptäcker (om de inte märkt
det tidigare) att det är roligt att lära sig nya saker,
samtidigt som man får chansen att återuppliva gamla
kunskaper och att det många gånger väcker en
längtan att få läsa mer, att få fördjupa
sig inom olika områden. På nåt sätt ger
det mig en kick framåt att fortsätta kämpa med
elever som för sitt liv inte kan förstå vitsen
med olika saker vi håller på med…
Just detta med längtan efter att lära mer tar alltså
Bratt upp… Han berör även hur viktigt det är
att man får chansen att bearbeta ny kunskap. Han går
så långt att han hävdar att utebliven möjlighet
till bearbetning av ny kunskap kan hämma individens inlärningsförmåga.
Värt att fundera kring!
Del tre i denna skrift består av fyra olika essäer, som jag kommer att kommentera mer eller mindre…
Kurt Vinthagens essä "Den lilla gruppens stora betydelse"
tar upp just den lilla gruppen. Det är ju något som
vi alla kämpar för, att få behålla små
grupper och klasser. Han tar upp olika aspekter av detta med att
arbeta i små grupper och forskning visar att en grupp fungerar
bäst när det är 3-5 deltagare, men det optimala
är 4 deltagare. Samtidigt handlar det inte bara om små
grupper när det gäller delaktighet i diskussioner till
exempel, han visar på att det faktiskt handlar om olika
personligheter och för vissa är det nästan omöjligt
att klara av att vara aktivt delaktig i diskussioner även
om gruppen är liten. För den personen är det ingen
enkel väg till synlig delaktighet i gruppen, men skam den
som ger sig, man måste ju ge alla chansen!
För övrigt är denna essä en uppräkning
av praktiska exempel på hur man kan använda sig av
små grupper i olika sammanhang. Klart värt att läsa
och ta till sig!
Stellan Boozon-Johansson skriver i "Beteendeundervisningen
i folkhögskolan" om just beteendevetenskapsundervisning…
Det var inte så svårt att lista ut! För att reda
ut begreppen väljer han att utgå från fem olika
aspekter: målen, innehållet, strukturen, metodiken
och materialet.
Han börjar med att fundera utifrån folkhögskoleförordningen
från -77, gammalt gods således…
Dock reder han ut detta med vad som är vad kring beteendevetenskap
och beteendekunskap och dess skillnader. Det han tycker är
att vetenskapens viktigaste uppgift är att söka så
riktiga svar som möjligt, medan undervisningens uppgift är
att ställa frågorna. Bra förklaring tycker jag!
Beteendeundervisning består av olika komponenter och här
får vi under rubriken "struktur" en klar struktur
på vad varje disciplin "ska" innehålla.
De olika disciplinerna är psykologi, socialpsykologi, sociologi,
antropologi och pedagogik. Dessa delas sedan upp i olika nivåer
från individuell till global nivå och man kan beröras
på olika sätt. Men man ska inte särskilja disciplinerna
för mycket utan det bästa är om man kan vandra
mellan discipliner och nivåer och på så sätt
få en så rättvis bild av verkligheten som möjligt.
Författaren ställer frågan: "Ser vi omgivningen
som en yta eller som ett resultat av processer?" Återigen
något att fundera över, oavsett vad man håller
på med inom folkbildningen.
När det gäller metoder för beteendeundervisningen
funderar han kring hur man finner alternativa metoder i undervisningen,
men det tycker jag borde beröra alla ämnen och inriktningar.
Hur gör vi för att vår undervisning ska vara sådan
att den ger "ett kvalitativt kunskapstillägnande, djupinlärning,
förståelse och helhetssyn?"
Praktiska exempel följer och de tänker jag inte återberätta,
man behöver läsa dem helt enkelt…
Nästa essä "Matematikundervisningen och folkhögskolans
målsättning" av Kurt Vinthagen, tar liksom hans
tidigare essä sin utgångspunkt från ett riksdagsbeslut
från 1977, men här handlar det om matematik…
I allt vi gör bör vi med jämna mellanrum fråga
oss själva vad det är vi håller på med,
uppfyller vi de krav som ställs på oss från statsmakterna?
Det är en utgångspunkt Vinthagen använder sig
av. Sedan berättar han om en grupp som han jobbat med på
Vadstena folkhögskola och hur de arbetat med matematik på
ett för honom och för eleverna nytt sätt. Intressant
läsning för den som jobbar med matematik... Ja även
för oss andra… Alternativa metoder är alltid välkomna
som jag ser det.
Den sista essän är skriven av Olle Kylhammar och
heter "Kunskap - Upplevelse - Gestaltning - Analys".
Denna essä handlar således om hur man arbetat kring
några projekt där man försökt integrera olika
ämnen med konst. Modellen som används i de två
exempel som ges kallas FUGA och det står för Fakta,
Upplevelse, Gestaltning och Analys. Detta med ämnesintegrering
känns för mig som något som folkhögskolan
jobbar väldigt mycket med numera och detta tror jag handlar
om nåt slags initialskede. För mig känns det i
vilket fall som helst inaktuellt och på nåt sätt
konstruerat. Kommer således inte att kommentera uppsatsen
mer än att återigen poängtera att alternativa
metoder alltid är välkomna att läsa om.
Detta var min sammanfattning av Folkbildning i teori och praktik.
Den börjar i teorin och slutar i praktiken och således
är slutet mest beskrivningar av olika projekt och sånt
är svårt att sammanfatta.