Familjevapnet för ätten von der Schauenburg var en avbruten trädstam omkring vilken en vild häckros lindade sig. Ättens valspråk lydde: "Findus in silvis sientibus" (trogen de tysta skogarna).
Deras borg stod en gång på Schauberg. De sista ättlingarna av denna sista rovriddarsläkt fångades in i ett försåt av ärkebiskopen sv Passau. Den äldste blev halshuggen men den yngste benådades och landsförvisades. Denne siste av sin ätt gav sig in i de stora urskogarna omkring Dreisselberg och bosatte sig vid stranden av Plöckensteinsee där han levde en skogsfogdes liv. Från honom stammar släkten Schauberger som i oavbruten rad nära ett årtusende varit skogsmästare, jägmästare, fiskare och skogsfolk.
Den vilda häckrosen som vindlar sig kring den avbrutna trädstammen och hämtar nya livskrafter ur denna visar symboliskt i vacker form på det på nytt uppståndna livet som stöder sig på de avdöende livsformerna. Detta evigt "dö och uppstå" hade dessa "från berget skådande" utan tvivel genomskådat i dess grundorsaker och ärvt med blod och begåvning, nämligen konsten att genomskåda de hemligaste naturprocesser.
För kyrkliga läror hade de föga till övers fastän de ett årtusende tjänade under krumstaven, och lika litet för de vetenskapliga upptäckter. De förlitade sig endast på vad de såg med egna ögon och vad de kände med sin medfödda intuition. Framförallt kände de till vattnets inneboende helande krafter och förstod att genom egenartat anlagda bevattningskanaler som endast var i funktion om natten åstadkomma påfallande högre skördar på sina fält än vad grannarna hade. Deras huvudintresse låg emellertid i skötseln av skog och vilt.
Många gånger har översvämningar frilagt de egendomliga vattenbyggnader som de anlade i bergbäckarna för att flotta timmer. Dessa anläggningar tvingade vattnet i egenartade kurvor, spiral liknande eller ormformade rörelser. Naturligtvis var begreppet "cykloid rymdkurvrörelse" obekant för dem men de använde märkvärdigt nog detta begrepps innehåll så skickligt vid byggandet av sina vattenrännor att vatten och trädstam genom rytmiskt verkande kurvformer fick en sådan schwung att de styckevis, som ett hån mot tyngdlagen, gick uppför sluttningar.
Vi behöver bara tänka på aeskulapstaven med dess slingrande orm eller bibelns "Kunskapens träd". Ständigt finner vi den, om ett träd eller stav vindlande ormrörelsen, som symbol för en rörelseform som gav kraft till kunskap.
Från mina tidigaste barnaår var det min högsta önskan att få bli skogvaktare som min far, farfar, farfarsfar och farfarsfarfar varit. Då jag mottogs av en äldre skogvaktare som medhjälpare i hans revir började min dröm bli verklighet på ett sätt som jag aldrig kunnat utmåla vackrare i drömmen.
Efter första världskrigets slut fick jag ett eget jaktrevir när en äldre skogvaktare pensionerades. Det var det mest avlägsna men ur jaktsynpunkt därför också det bästa. Fastän jag ej kom så bra överens med min chef som behandlade mig nedlåtande vann jag istället hastigt förtroende hos ägaren till marken, fursten von Schaunburg-Lippe. Då han kort därefter gifte sig, vann jag ännu en gynnare, nämligen den utomordentligt vackra unga furstinnan, då jag på hennes födelsedag gav henne möjlighet att skjuta en mäktig tolvtaggad hjort.
På jaktstigarna anförtrodde mig furstinnan att hennes gemål fruktade att förlora sitt gods p.g.a. förändringarna efter kriget. Han hade förlorat mycket av sin förmögenhet och kunde blott behålla sin egendom om ekonomin förbättrades.
Redan före detta hade jag framlagt en plan till godsförvaltningen att förbilliga virkestransporten 90% genom en flottningsanläggning. Denna plan hade emellertid avvisats av förvaltningen som orealistisk. Man sade att enligt Arkimedes lag kunde ek- och boktimmer, som ju var tyngre än vatten, ej flottas.
Grevinnan kom från borgerlig miljö och hade mer frisinnad läggning. Hon hade hört om min plan och hade en känsla av att genom denna skulle kanske det stora reviret kunna räddas. Hon hade också hört om det mutförsök som jag varit utsatt för då den firma som köpte skogen på rot av fursten försökte få mig att avstå från min plan. Oväntat frågade hon: "Hur mycket bjöd de er?" Jag svarade: "Tredubbla årslönen". Plötsligt stannade hon och frågade: "Hur mycket skulle kunna sparas genom er flottningsanläggning? Idag kostar en m^3 12 Schilling framtransporterad till sågverket. Vi avverkar 30 000 m^3/år. Det blir 360 000 Sch. Vad skulle en m^3 kosta med er anläggning?" Jag svarade: "1 Sch. + amorteringen av anläggningen."
Fursten måste varje år investera 80 000 Sch. i sitt revir och hon hade snart räknat ut den summa som skulle sparas in. "Topp", sa hon, "vi gör det".
Jag begärde full handlingsfrihet vid byggandet av anläggningen och övertog hela ansvaret. Furstinnan höll sitt löfte. Jag hade emellertid då ingen aning om vilken risk jag tog. Men lyckan var mig trogen även i de mest kritiska ögonblick och jag kunde göra en iakttagelse vars oerhörda betydelse jag först skulle fatta många år därefter.
Anläggningen var färdig på 4 månader. De väldiga trädstammarna låg färdiga på upplagsplatsen. En dag gjorde jag ett enkelt prov i förväg. En medeltung trädstam fördes in i rännans mynning. Den flöt ungefär 100 m och blev sedan liggande på botten. Det efterkommande vattnet dämdes upp bakom blocket och rännan började svämma över. Jag såg genast framför mig alla hånfulla och skadeglada ansikten. Jag fattade ju genast hela vidden av detta misslyckande och var utom mig. Trädstammen lät jag avlägsna ur rännan. För litet vatten och för stort fall, var min diagnos. Jag var rådlös. Först sände jag iväg mina medarbetare till vårt logi för att i lugn och ro kunna fundera.
Kurvorna var riktiga, inget tvivel om det. Men var låg orsaken till att rännan ej fungerade? Så överlade jag. Långsamt gick jag nedför rännan och kom ner till den fång- och sorteringsdam som bildade övergången till en ny ränna. Dammen var full av vatten. Jag satte mig på ett klipputsprång i den varma solen och såg ut över dammens vattenspegel.
Plötsligt kände jag något som rörde sig under mina läderhosor. Jag for upp och såg en orm som legat sammanrullad där jag satte mig. Jag slog undan den och djuret föll ner i dammen där den genast simmade mot stranden och försökte landa. Men där gick klippväggen rakt ner i vattnet och ormen började simmande söka en bättre plats. När han korsade dammen såg jag efter honom. Då for en tanke plötsligt genom mitt huvud: hur kan ormen simma så blixtsnabbt utan fenor? Jag ryckte upp jaktkikaren jag bar om halsen och såg genom den ormkroppens egendomliga slingrande rörelser i det kristallklara vattnet. Så uppnådde den motsatta stranden. Jag stod en stund som förstenad. För mina ögon rekapitulerade jag varje rörelseändring jag sett hos ormen som så egendomligt hade rört sig under vattnet. Det var en vågformad kombination av vertikal- och horisontalkurvor. Blixtsnabbt fattade jag rörelseprocessen.
En timma därefter var jag hos mina karlar i hyddan där de höll på att laga mat. Bestämt gav jag mina order . "Gör er genast klara. Tre man far till sågen och begär en lastbil av förvaltningen samt kör upp 300 läkt av lärkträ till inloppet". Karlarna såg frågande på mig. En förman, en tyrolare, menade: "Vad skall ni med dom läkten till?" Jag klippte av honom och sade att han skulle göra vad jag gett order om. Jag tog med mig verkmästaren och vi gick upp till inloppet. Jag sade: "Ni får dubbel lön om ni, om nödvändigt, med alla era man arbetar hela natten vid fackelsken, för att spika fast läkten som jag skall visa er. Jag stannar själv också". Verkmästaren ryckte på axlarna och nickade bifall. Efter några timmar kom lastbilen med läkten och mannen med spik. Hela natten dånade hammarslagen. Noggrant kontrollerade jag de motkurvor som genom de påspikade läkten uppstod i rännans kurvor och som skulle tvinga vattnet i en sådan rörelse som jag sett ormen göra.
Mot midnatt kom jag hem. Då låg ett brev där från överjägmästaren att nästa dag omkring kl. 10 skulle fursten, furstinnan och några sakkunniga och fackmän närvara vid provkörningen. Jag lade långsamt brevet åt sidan och gjorde ett överslag. Karlarna kunde vara klara vid 8-9 tiden om de arbetade hela natten av alla krafter. Jag tog min alpstav och geväret och var en timme därefter på arbetsplatsen. Redan på långt håll hörde jag hammarslagen och såg ljuset från bilens strålkastare.
"När är ni klara?" ropade jag. Verkmästaren trodde omkring kl. 9. Jag lovade alla trefaldig lön om de var klara till kl. 8. De klarade det till 1/2 8. Jag sa till karlarna: Ta nu frukostrast och kom upp till inloppet vid 1/2 10-tiden. Där har vi ännu en timmes arbete men sedan får ni en rastdag med dubbel betalning". Verkmästaren menade att jag skulle ta rast själv också om jag inte skulle falla ihop. Jag avvisade honom med en gest och gick upp till inloppet. Där väntade jag till dess mina karlar kom och kort därpå kom också fursten, furstinnan och mina bittraste motståndare, fackmännen och de sakkunniga. Jag hälsade fursteparet och överjägmästaren. De andra ignorerade jag. Furstinnan såg bekymrat på mig och lutad mot en påle stod den gamle transportchefen med ett överlägset leende.
Jag lät öppna dammluckan. Där bakom stöttade mina karlar ut mindre trädstammar i vattnet. En tung, ca 90 cm tjock stam försökte de obemärkt smussla undan. "Nå, nå, den där tunga blocken skall vi allt ha med", sa plötsligt den gamle transportchefen. Jag vinkade kort åt karlarna och långsamt kom den tunga stocken närmare rännans mynning. Den dämde upp vattnet som långsamt steg. Ingen människa sa ett ord. Alla stirrade på det med vattnet stigande blocket. I nästa ögonblick skulle rännan svämma över. Då hördes ett gurglande läte. Det tunga blocket vred sig först åt höger, så lite åt vänster, så slingrade det till som en orm och med främre delen högt ovan vattnet flöt det pilsnabbt iväg. Efter några sekunder tog det elegant den första kurvan och var borta.
Alla stod och såg efter det försvunna blocket. Slutligen spottade den gamle rännmästaren i en vid båge ut i rännan, fångade med krökt pekfinger din tuggboss i sin tandlösa trut, kastade den i rännan och muttrade; "Kyss mej där bak, det gick faktiskt". Fursten hade inte begripit vad han menade och ville veta vad transportchefen sagt. Jag stammade något om att han citerat ur Götz von Berlichingen.
"Ja, så fungerar det då", sade överjägmästaren. Jag tog ett kort avsked och försvann uppåt skogen med min alpstav och mitt gevär. Så snart jag var utom synhåll satte jag mig på en sten, torkade kallsvetten ur pannan. En gång men aldrig mera, tänkte jag. Hade jag inte i det avgörande ögonblicket råkat få se ormen, så hade jag väl ej varit i livet nu.
Efter flera dagar kom utnämningen till chef för det stora skogs- och jaktreviret. Och sedan kom från hela världen sakkunniga och fackmän, också ministrar. Inte långt därefter kom kallelsen till jordbruksministeriet i Wien. Sedan började en kamp som ännu pågår. Ofta har den tagit de otrevligaste former. Någon ro får jag i alla fall aldrig mer sedan den dag då jag lovade furstinnan att bygga flottningsrännan.
Galilei upptäckte jordens rörelse. Den kyrkliga och vetenskapliga världen råkade i uppror. Påven hotade upptäckaren med att lysa honom i bann. Biskopar och andra höga herrar plågade honom med långa processer. Slutligen måste han, hårt trängd av sina yrkeskollegor, återkalla sin upptäckt och avsvärja den. "Och ändå rör den sig" skall ha varit hans sista ord då han dog.
Men jag tänkte inte på Galilei, Arkimedes, Meyer, Newton, Pytagoras eller liknande upptäckare av naturlagar. Jag studerade bara de trädstammar eller annat gods som var tyngre än vatten men under vissa betingelser simmade som fiskar i vattnet. Jag studerade också de ställen där de i spikrakt flytande vatten, där överstarka stötkrafter verkar, gick till botten och blev liggande.
Ormen som gjorde så egendomliga rörelser i vattnet hade visat mig den dubbla skruvrörelsen och hjälpt mig till den stora framgången. Hundratusen av de tyngsta trädstammar har följt den första som om det ej fanns någon skillnad i specifik vikt. Och jag förstod varför mina förfäder anlade sina flottningsbäckar på det viset de gjort och ledde vattnet som en vildso kastar vatten.
Färdigställandet av anläggningen höll på att saboteras av överjägmästaren som obetingat skulle hävda sin överhöghet och som nu hade med sig skogsdirektionens politiske ledare och kom till arbetsplatsen. Han förbjöd allt vidare arbete och förstörde så min noggrant uppgjorda arbetsplan. Jag tvingades att framlägga mina idéer och planer inför en kommission som uteslutande var sammansatt av mot mig fientliga högre skogstjänstemän under ledning av domänintendenten.
Herrarna påstod att en 18 m hög fångdamm ej skulle hålla mot vattentrycket utan att det fanns risk för att den brast och underliggande byar översvämmades, med oöverskådlig olycka som följd.
Jag såg och hörde den fientliga och hänsynslösa hållningen hos undersökningskommissionen. I god tid hade jag emellertid fått höra om undersökningen och hunnit vidtaga motåtgärder. Man ville nämligen bringa både mig och anläggningen på fall.
Därför svarade jag inte på intendenten utan gick lugnt nerför trappan till dammen, tog mitt gevär och sköt två skott uppåt strömmen. Det var signalen till den vid övre dammen posterade jägaren att man skulle öppna den stora dammluckan och låta de stora vattenmassorna rusa ner genom fåran till den plats där jag befann mig. Dessa jägare var mig trogna. Kommissionen trodde tydligen att jag blivit galen när jag på de bestämda frågorna endast sköt två skarpa skott i luften. De befallde mig att genast lägga bort geväret och komma upp på platån där de vilt gestikulerande kommissions- medlemmarna stod.
Då hördes plötsligt ett vilt brusande som kom allt närmare. Jag pekade uppåt strömmen och runt kurvan kom brusande en 6 m hög brun vattenmassa i vilken stockar och bråte virvlade runt huller om buller. "För guds skull kom genast hit upp" skrek intendenten. Kommissionens medlemmar svängde som galna med armarna, skrek upphetsat i mun på varandra och betedde sig från min synpunkt sett som vansinniga. Jag kastade en kort sidoblick på dessa virriga människor, böjde mig fram över den synbart svaga dammväggen, där jag stod nere mitt på dammen och såg högst intresserat på de framrusande vattenmassorna som snart skulle slå emot väggen där jag stod.
Så trodde åtminstone kommissionsmedlemmarna som stod där uppe och höll andan. Men vattenmassorna uppförde sig inte alls så. De kom som en svag bränning in mot väggen, vände sedan och rusade med oerhörd kraft emot de efterföljande ännu högre vattenmassorna och så slog de båda vågorna samman. De medföljande trädstammarna ställde sig på ända i vattnet eller hoppade som fiskar högt upp över ytan ur vattenvirveln.
Hastigt fylldes dammen som rymde 1 miljon m^3 och muren stod lugnt kvar. Men ingen människa vågade sig ned till mig. Då syntes jägaren komma som hade öppnat dammluckorna när jag sköt signal. Han bevärdigade inte hopen där uppe på platån med en blick utan sprang nerför trappan och frågade: "Nå, det klarade sig?" Jag nickade kort. Tog ut de tomma patronhylsorna ur loppet och laddade om och gick sedan långsamt uppför trappan.
"Nu hade ni mer lycka än förstånd" sa intendenten. Jag mätte honom från huvud till fot med blicken och sa: "Herr intendent, jag tror nog det svaga förståndet finns på annat håll". Sedan gick jag från honom. De andra herrarna kom efter, pratade tyst med varandra, och när de var färdiga med sin överläggning kallade intendenten mig till sig och meddelade att dammen skulle noggrant undersökas och genomräknas av experter från en konsulterande byrå i Wien. Visserligen hade dammen hållit, men den var säkert inte tillräckligt stark. Dessa herrar kom efter en vecka. De undersökte och beräknade och kom så fram till den slutsatsen att p.g.a. en skicklig konstruktion hade byggnaden tolvfaldig säkerhet.
Jag demonstrerade än en gång fyllningen av dammen för dessa herrar som trots sina matematiska beräkningar ej kunde förklara en hel del. Jag gjorde dem uppmärksamma på det sätt som vattenmassorna mötte damväggen på och hur den uppstående motvågen bröt ner den efterföljande huvudvågen. Jag hade fått idén om dammprofilen, inte från någon tekninsk högskola eller liknande utan från - ett hönsägg.
Naturen åstadkommer överallt rörelse genom temperatur- och spänningsskillnader. I dessa skärningspunkter bildas den ursprungliga, naturliga livskraften.
Naturföreteelser som ej störts av människohand ger oss fingervisningen för gestaltandet av en ny teknik. Till detta behövs en god iakttagelseförmåga. Vi måste förstå naturen för att kunna kopiera dennas rörelseprocesser. Som viltmästare i ett avlägset skogsområde som knappast varit beträtt av människor kunde jag göra följande iakttagelser och de förde mig fram till implosionen.
I Hetzau nedanför Ring ligger Die Ödeseen (Ödessjöarna). Efter lång period av varmt väder börjar de "bühlen" (råma) som folket kallar det åskartade mullret som kommer från sjöarna samtidigt som hushöga vattentromber uppstiger ur sjöns mitt. Jag skall här skildra upplevelsen där som jag såg den.
En het sommardag satt jag vid sjöstranden och funderade på att ta ett bad för att friska upp mig. Jag skulle just göra det då jag märkte att sjöns vatten började vrida sig i egendomliga spiralkurvor. Träd, som laviner vräkt ner i sjön med kvistar och allt, frigjordes ur sand och grus och började att utföra en spiralformad dans i det de drogs allt hastigare och närmare till mitten av sjön. Där ställde de sig plötsligt lodrätt upp och ned och sögs ned i djupet med en sådan kraft att barken skalades av dem. Precis som en människa som rycks upp i höjden av en cyklon och faller ned spritt naken. Träden kom aldrig upp igen.
En kort stund var sjön lugn igen som om den varit nöjd med offret den nyss fått. Men det var lugnet före den egentliga stormen. Plötsligt började det bullra nedifrån sjöbotten. Med en gång sköt en åtminstone hushög vattentromb upp från mitten av sjön. Ett åskliknande dunder följde med den som en kalk formade vattenpelaren. Så föll vattentromben samman. Vågor slog mot stranden och jag måste hastigt fly undan medan sjön plötsligt steg oerhört.
Jag hade upplevt vattnets ursprungliga tillblivelse, vattenförnyelse i en sjö utan tillflöde. Nu började jag förstå. Men alldeles klar var jag inte ännu med detta problem. En annan upplevelse skulle hjälpa till att för mig klarlägga denna intressanta fråga.
Som ung skogspraktikant for jag på lediga stunder i en behändig båt omkring på en bergssjö som låg bredvid skogsvaktarbostället. Jag fiskade och jagade änder och annat vilt. Min hetaste önskan var att kunna skuta en mäktig havsörn. Denna kom varje kväll och kretsade över sjön, flög i egendomliga cirklar, lät plötsligt falla som en sten och i nästa ögonblick hade han en stor fisk i klorna och flög därifrån.
Det gåtfulla var hur örnen alltid kunde hämta upp levande fiskar utan att dyka ner u vattnet. Fiskarna kom aldrig upp till ytan. På lång tid kunde jag en lösa gåtan. Här måste ett noggrant studium till, tänkte jag, av rövaren och hans offer. Jag fann en lämplig observationspost uppe på en klippspets där det stod en kraftig gammal gran. Och så satt jag en dag uppe i toppen på granen väl maskerad av grenarna och beväpnad med min kikare och kunde omväxlande studera rövaren och de snett nedanför i vattnet omkring-simmande fiskarna. Jag kunde se varje rörelse.
Som alltid kom han punktligt på minuten och flög först tätt över vattenytan med ett mäktigt skri och påfallande starka vingslag. Set var som om han ville anmäla för sina offer att nu var han här och väntade på det som ankom honom. Sedan steg örnen i nästan lodräta spiralvindlingar uppåt, reglerade med ett vingslag då och då den rätta riktningen och gjorde allt snävare spiraler. Sedan lät han sig falla som en sten med vingarna tätt intill kroppen och först omedelbart ovanför vattnet gjorde han ett bromsande vingslag. Plötsligt satt där en sprattlande fisk i hans klor. Tungt lastad flög han i en kurva in emot skogen och var försvunnen.
Som logiskt var, intresserade mig i första hand örnens uppträdande. Jag glömde att ge akt på fiskarna som synbart väl skyddade simmade på stort djup. Men nästa gång studerade jag också deras beteende. Örnen kom och flög i sina välkända, allt trängre spiraler. Vad jag såg föreföll mig så otroligt att jag först i sista stund märkte att jag höll på att falla, ty jag härmade omedvetet fiskarnas rörelser när de fullständigt kopierade örnens rörelser i spiral uppåt. Som trädda på ett snöre kom de i spiral simmande upp mot ytan, gjorde allt snävare kurvor till dess de som var innerst trängdes upp över vattnet. Då kom örnens mörka skugga, en liten vattenvirvel, och han hade en av de största i sina klor och seglade därifrån.
Så ofta jag hade tillfälle studerade jag detta alltid lika skådespel och varje gång blev jag överraskad över att jag blev hypnotiserad av fiskarnas rörelser.
Översatt av Olof Alexandersson från IMPLOSION nr 7.
Allt ovanstående material är äkta och hämtat ur en tysk tidning som
hette Implosion och som publicerades på 40-talet, materialet är sedan översatt
till svenska av Olof Alexandersson. Jag har sedan skrivit in denna del
av översättningen för att sprida intresset för Schauberger.
Om du har hittat några missar som felstavningar, konstiga meningar
eller liknande får du gärna skicka ett E-mail och påpeka det. Du får självklart
gärna kontakta mig om du tycker att Victor Schauberger är intressant och
därför vill fråga något.