Det finns inga tillfälligheter. Det finns visserligen händelser som vi betraktar som tillfälligheter med detta därför att vi i det givna ögonblicket ej tänkte oss den möjligheten och därför är mer eller mindre överraskade.
Ofta har vi i tanken ingående sysslat med något som intresserar oss; en person, ett ting eller vad det nu må vara och sedan glömt det. När en person sedan oförmodat stöter på detta igen genom någon händelse så blir vi antinen föragade eller glada.
Utan impuls ges det ingen rörelse. Det var därför inget under då jag som ung fortassistent på min vandring genom reviret en dag besökte en bondgård som jag alltid brukade gå förbi. Här bodde en bonde som var utskrattad som en narr av hela sin omgivning. Jag hälsade gärna på denna kloke man för att diskutera jordbruk med honom. Inte därför att jordbruk som sådant speciellt itresserade mig utan för att utforska orsaken till dena, som man sade, "förryckte" bondens ovanligt fina skördar. Han hade inte bättre jord än sina grannar utan den var istället sämre.
Denne bonde plöjde på ett annat sätt, harvade på ett annat sätt och sådde på andra tider än grannarna och behandlade också sina produkter annorlunda. Han gick aldrign i kyrkan och det fick han minsann veta av. Inte heller såg man honom någonsin med de andra bönderna runt ölbordet dör de pratade om allt möjligt. Aldrig frågade han någon om råd och han tålde ingen motsägelse från sin tjänarpersonal. Den som inte lydde genast fick packa och gå hem men trots detta var det sällan någon som flyttade. Det var bara med den vuxne sonen som hade gått i lantbruksskola och därför visste bättre än någon hur allt skulle göras, som fadern levde i ständig svår osämja.
Så kom jag än en gång mot skymningen förbi hans gård. Följande en plötslig impuls gick jag dit in. Jag ville gärna prata en stund med den gamle. Ute på gårdsplanen träffade jag sonen som jag tyckte var rätt osympatisk och frågade homom efter hans far. "Han är väl i skjulet där bakom, gubben"svarade han med en ovillig gest. "Ropa högt, så hör han väl av sig".
Jag gick i den anvisade riktningen, gick igenom logen och hittade äntligen den gamle bonden. Han stod framför ett stort ämbar av trä och sjöng en märkvärdig sång samtidigt som han rörde om i innehållet med en stor träspak. Det var emellertid ingen riktig sång utan en på vokaler rik tonskala som han sjöng ända upp i diskanten för att sedan åter sjunka ned mot rena brumbasen. Därvid böjde han sig över fatet och sjöng djupt ner i det. När han sjung skalan uppåt så rörde han åt vänster och när han sedan vände och sjöng neråt i skalan så rörde han åt höger. "Han är nog i alla fall inte kolk", tänkte jag, men bonden hade inte hört mig då jag kom och efter att ha iakttagit honom en lång stund smög jag mig närmare för att se vad han egentligen rörde ihop, men kunde inte se annat än klart vatten. Slutligen fick den gamle se mig, men nickade vara kort till svar på min hälsning och fortsatte oberört att röra som förut.
Jag såg omväxlande på bonden och på innehållet i fatet. Då och då släppte han i lera som han smulade sönder i handen och fortsatte att röra än till höger, än till vänster medan han ganska högt sjöng sin föga vackra sång.
Nå, tänkte jag, ingenting varar i evighet. Omsider tog också den gamle bonden upp sin stora spak ur fatet - det var egentligen en liten åra han använt - och sa: "Så där - nu får det jäsa".
Jag nickade som om jag funnit det ganska själklart. Jag nickade ochkså
då bonden frögade mig om jag var törstig och ville ha ett krus färsk must.
När den gamle bonden noggrant torkat av händerna på sitt förkläde så gick
vi in i huset. Jag gick före in i den trevliga storstugan medan bonden
som vanligt gick ner till källaren för att hämta den kalla äppelsaften.
Snart höjde han det blåmålade mustkruset emot mig och sa: "Sädär,
låt er nu mäl smaka".
"Kommer ni också att hålla mig för tokig, som de andra gör?"
frågade han strax därpå. Jag svarade: "Ni vet väl själv vad ni gör".
Under det att vi pratade fick jag såsmåningom reda på meningen med det han hållit på med. Lera som blandas in i kallt vatten tillsammans med utandad kolsyra som bindes av vattnet vilket röres på rätt sätt, ger neutral spänning. (Jmfr omslag med aluminiumhaltig, väl knådad lera).
Detta neutralt laddade vatten spreds sedan ut över den nyss harvade åkern med hjälp av kvistar som man doppade i vattnet och sedan stänkte ut det över jorden efter sådden. Harven han använde hade tänder av trä, inte järn. Proceduren som sådan liknade prästernas välsingnelse av åkrarna då vigvatten stänktes på jorden. Vattnet som stänkts ut avdunstade och kvar blev oerhört fina kristaller som var bärare av den negativa laddningen. Dessa kristaller drar till sig strålning från alla håll och avger också sådan åt alla håll.
Det bildas mellan geosfär och atmosfär en oerhört finmaskig, hudartad och violettskimrande hinna, som ett filter som endast släpper igenom det mest högvärdiga av in. och utstrålning. Denna naturnära bonde kallade detta filter för "jungfruhinna". Denna möjliggör en så högvärdig diffussion (in- och utandning) att sådana jordar, även i den torraste årstid, förblir kylig och fuktig. Groddzonen, som avgränsar geosfär och atmosfär förblir då allrid nära anomaliepunkten +4 grader. Vid denna temperatur får de befruktade ämnena sin högsta spänning och fruktämnena sin relativt största passivitet. Skördeökningen som följde pådenna enkla vård av jordens hudandning låg omkring c:a 30% högre än där den ej användes. Detta förfarande kallades på gamla dagar för "lersjungandet".
Solplöjningen var likaså ett mycket använt bruk fram till mitten av 1880-talet. Med detta menas att man plöjde så vinkelrätt mot solens gång som möjligt och lade fårorna slingrande. På det viset fick man å ena sidan en gynnsam instrålning i riktig vinkel av de befruktade solstrålarna, å andra sidan fick man genom en ständigt växlande skuggbildning ett skydd mot direkt infallande solinstrålning. Det blev totalt sett en mera diffus bestrålning. Gynnsam vindriktning ger god rotimpuls och snabbare växt. Skillnaden i skördeutbyte vid solplöjningen var påfallande, jämfört med vanlig plöjning.
Under en resa i Bulgarien gjorde jag en intressant och lika påfallande iaktagelse. Vida omkring låg ett ödsligt, naket landskap utan vare sig träd eller gräs. Det var helt urtvättat av vind och vatten. Djupa vattenfåror visade att trots den porösa marken kunde regnet ej tränga ner i den. Det var ett liknande tillstånd som man kan få se hos stenar som har rätt legering och ligger i lämplig vinkel mot solbanan. De brukar ha massor av daggmaskar under sig. Men om vädret ändrar sig och därmed markspänningen så kan inte vattnet längre tränga ner i marken och då vandrar maskarna iväg.
Mitt i denna vegitationslösa ökentrakt träffade man emellertid på förhållandevis vackra sädesfält som låg vid de turkiska odlingsområdena. Som för tusen år sedan plöjdes de fortfarande med små träplogar som kvinnorna i regel drog. Harvar kände man tydligen inte alls till. Man slog sönder tiltan med hackor och sedan sådde man. Åkrarna hade utpräglad karaktär av bergsodlingar. Man slog inte den mogna säden med lie utan med skära. Jag fann snart att där man börjat använda järnplogar avtog skördeutbytet påfallande för att snart sluta med fullkomlig missväxt. Ingen kunde förklara orsaken till detta samband.
I samband med ett annat försök konstaterade jag emellertid att det räcker med den allra minsta lilla mängd rost i vatten för att detta skall urladdas helt. Vattnet har ju per fallande droppe en spänning av c:a 12 000 volt som kan utveckla ett starkt ljussken i ett vakumrör. Men blandar man litet rost i detta vatten finns ej någon energi kvar längre. Nu var det alltså bekant att skördarna gick tillbaka där man använde snabba, flerskäriga motorplogar. T o m där man använde hästar eller oxar för att dra järnplogarna minskade skörden. Förklaringen är nu enkel: Ju hastigare en järnplog går fram genom jorden ju mer blir kvar i jorden av mikroskopiskt fina järnpartiklar. Genom nederbörrden bildas rost av dessa och hela fältet genomdrages av en rostslöja som är farligare ju varmare klimatet är.
Det är en slags barnängsfeber som moder jord råkar ut för, vars orsak ligger i dessa oändligt fina rostpartiklar som verkar nästan förhärjande i groddzonen. Först och främst hindras grundvattenbildningen varigenom jorden redan i och med detta blir spänningslös och såsmåningom ej kan ge skörd. Å andra sidan kan detta ändras genom utstrålningen från rostfria, negativt laddade rester av ädelmetall som kan återställa en utarmad jord och åter göra den rikt skördebärande. (Se bronsåldern, den gyllene utvecklingens tidsålder! )
Dessa katalysatoriska verkningar som antingen kan förstöra eller bygga upp jordens fruktbarhet är emellertid inte något slags gödning. Det är istället ett slags impulsgivare som tillföres och inte näring (fruktämnen), vilket bäst sker genom att man ger jorden väl komposterad gösel eller mogen stallurin.
Skillnaden mellan katalysatorisk d v s hetsande konstgödseltillförsel och naturgödseln som stärker jordens kraft, visar faran av för starka retningar som ju uppstår vid tillförsel av konstgödning (masungsslagg). Verkningarna visar sig hastigt i de fall man inte tar hänsyn till olika energirika sätt att verka.
Den biologiska följden av konstgödning är urladdningen av de levitationsskapande fruktämnesbildningar av latent art som grundvattnet för med sig. Grundvattnets pulsationer beror just på den attraherande och repellerande kraften hos dessa bildningar som ligger på gränsen mellan energi och materia. Orsaken till pulsationen är den "cykloida rymdkurvrörelse" som jorden utför om sin egen axel. Der är en egenartad "slingrande" rörelse, en åt alla håll verkande svängningsrörelse hos detta jordens blod, grundvattnet. Sedan utlöser detta grundvatten, isolerat i jorden från ljus och värme, hela utvecklingsundret i växandet.
Latenta bildningar av fruktämne reagerar på centripetala krafter men de latenta befruktningsämnenea däremot på centrifugala krafter. Genom denna svängande, gungande, rörelse uppstår korsningar mellan dem varvid fruktämnet binder (förtär) befruktningsämnet. Den mekaniska motståndsimpulsen som bildas i den "cykloida rymdkurvan" är den måttgivande impulsen. Felas denna kan inte de koncentrerade bestånden av befruktningsämnen bindas.
Om emellertid, genom expanderande värmepåverkan, oxidationsprocessen kastas om, resulterar detta i nedbrytning och rekylverkan. De fruktämnesbildningar som utsättes för en sådan inverkan övergår i en förstörande och giftig form.
Den tidigare nämda svängningsrörelsen hos expanderande och, genom karalysverkan frigjorda, enpoliga och högspända fruktämnesbildningar, kan endast uppnås genom den "cykloida rymdkurvrörelsen" i vilken inte heller saknas den svängningskoponent som hör till, de på centripetal rörelse reagerande, befruktningsämnena. Dessa väntar endast på den mekaniska startimpuls som åter fördelar dem och serverar dem till de omkretsande uppbyggnads- och driftämnena i status nascendi. (Se de vippande grenarna på träden). Den minsta retningsrörelse hos rotspetsrna, (av vilka varje enskild slutar i en liten fruktämnessäck, rotprotoplasma,) förorsakad av en vindstöt eller av ett djur som går fram över rotzonen och som rycker av ett grässtrå, förorsakar en verklig revolution i denna lilla protoplasmablåsa och i hela rotzonen. Otaliga faktorer sätter genast igång att förvandla skada till nytta. Det uppstår förstärkta utjämningsprocesser. Omvänt understödjer de i barr och blad gömda spårelementen, denna utjämningsprocess genom atmosfärens motsatt laddade gränsbildningar (mellan energi och materia, ö a) De vrider tillbaka det av vinden rubbade bladet i sitt ursprungsläge. Också denna svängning, dels mekanisk dels fysikalisk är en noga beräknad organisationsrörelse.
Kanske kan man nu förstå de kanaler Sven Hedin berättar om i sin bok "Stora Hästens flykt" som naturnära ökeninvånare ha anlagt. Med dessa underjordiskt löpande vattenkanaler kunde de mitt i den vattenlösa öknen odla de ädlaste sädesslag. De vattenmassor som flöt fram i dessa kanaler i bestämda riktningar och i cykloida svängningskurvor, lik en orm vridande sig om den egna axeln, var ingenting annat än flytande repulsatorer. Det var vttenledningsverk som arbetade tvångsstyrt och som alstrade en fruktämnesstrålning.
Naturnära överstepräster hos de gamla kultfolken byggde liknande bevattningsanläggningar som lät det heliga (allhelande) vattnet stiga upp till de heliga lundarna på bergen. Naturtroget kopierade de högkällorna, i vilka också de nämda syntesprodukterna uppstår.
Kanske kan man nu också förstå varför jag berättade för de hårt chockerade professorerna vid Högskolan för markkultur i Wien om exemplet med vildgalten som kastar vatten medan den springer och så alstrar "cykloida rymdkurvor". Dessa herrar hade lika litet förstått mig, hur jag än försökt förklara problemet, som den svårt förolämpade läkare jag förklarade befruktningsförloppet för...
Det är i varje fall skakande att se hur långt dagens vetenskap änu är ifrån en naturnära markkultur. Dessa vetenskapsmän handlar precis tvärtom mot det som den ännu ej helt våldförda naturen demonstrerar som exempel och ledning för männsikan. Sannerligen, der är ej att undra på att istället för näringsöverflöd nöden nu härskar i hela världen och därmed också en blomsrrande och inbringande affär med livsnödvändiga varor.
Den nuvarande vetenskapen tänker för primitivt. Man skulle kunna säga: en oktav för lågt. Den är änu alltför materiellt inriktad. Därför har den också den egentliga skulden till de tillstånd som vi idag upplever. Antagligen var dock denna utveckling nödvändig för hur skulle annars de vilseförda människorna upptäcka de verkliga sammanhangen?
Men nu är det verkligen hög tid att med praktiska exempel visa hur en naturnära markkultur är beskaffad innan hela mänskligheten går under.
Leonstein, Juli 1945
Översättning ur
IMPLOSION nr 10
Neutral spänning =
en oklar term som möjligen kan förklaras som ett laddningstillstånd
som kan reagera både med geosfärisk (-) och atmosfärisk (+) polaritet.
Kanske kan man jämföra med denna "hinna" med den dielektriska
isolationen i en kondensator.