Vattnet hör ofrånkomligt samman med allt liv på jorden. Detta visste redan forntidens folk, och deras syn på vattnet präglades av denna insikt. "Ur vattnet har allt kommit", sade den store filosofen och vetenskapsmannen Thales från Miletos (600-talet f. Kr.). Vattnet fick t o m bli förmedlaren mellan det jordiska och det andliga livet, en bro till det andliga livet. I de gamla mysteriereligionerna likaväl som i kristendomen tilldelades vattnet en viktig, gudomlig roll som en sådan förmedlare. Det bar i sig gudomliga, livgivande krafter.
Den materialistiska världsuppfattningen som började fullt utvecklas på 1700-talet och sedan dess har dominerat får kultur och vetenskap gjorde emellertid rent hus med denna andliga syn på vattnet, Vattnet blev ett ämne och ingenting annat. Hos en och annan forskare levde emellertid denna aning om vattnets hemligheter kvar. Så sade t ex René Dubios på 1800-talet: "Livet är besjälat vatten".
Vetenskapen fortsatte visserligen att studera vattnet, men mest i laboratorierna. Och det var en forskning som inte så mycket intresserade sig för vattnets liv i naturen som för dess användning. I en rapport till UNESCO 1974 uttryckte en svensk forskningsgrupp sina farhågor över detta. Man skrev, att fastän teknisk vattenforskning kommit mycket långt, så gäller detta inte den naturorienterade vattenforskningen. Man vet egentligen mycket litet om naturens vatten och om lagarna för dess beteenden i det naturliga förloppet, och detta måste betraktas som mycket oroande med tanke på världens vattensituation.
Fram till 1960-talet fanns det på sina håll i den vetenskapliga världen den åsikten att vattnet var restlöst utforskat. Det fanns inte mer att få veta.
Vad visste man då? Ja, det fanns mycket intressant i detta man fått reda på. Vattnets egendomliga molekylstruktur t ex, som egentligen borde låta vattnet frysa vid ca -90 grader och koka vid + 70 grader. Ändå vet vi att vattnet fryser vid noll och kokar vid + 100 grader (vid normalt lufttryck) Man visste vidare att vattnet har sin största täthet vid + 4 grader och sedan utvidgar sig vare sig temperaturen stiger eller sjunker. Andra ämnen krymper när de blir kallare, men vattnet ökar i stället volymen om temperaturen sjunker under + 4 grader. Detta är livsviktigt för alla levande varelser i sjöar och vattendrag. För när vattnet fryser blir det lättare, is flyter. Vore det inte så skulle sjöarna bottenfrysa, och fisk och andra vattendjur dö. Hela vårt klimat skulle också ändras, för bottenfrysta sjöar skulle aldrig hinna tina under en kort sommar.
Vidare visste man att vattnet är märkvärdigt också på annat sätt. Inom de gränser som råder för temperatur och lufttryck på jorden uppträder det samtidigt i alla tre aggregationstillstånden, som fast, flytande och gasformigt (is, vätska och vattenånga). Så bär sig inte andra ämnen åt.
Detta att en del av vattnet kan övergå till vattenånga är ju av oerhörd betydelse för livet på jorden. Det avdunstande vattnet deltar ju i den livsviktiga fotosyntesprocessen då växterna av uppspaltat vatten, kolsyra och solenergi bygger upp de gröna cellernas klorofyll som ju är växtsubstansens byggsten, grunden för hela vår näring. Vattenångan stiger också uppåt tills den i kyligare luftlager kondenserar på nytt till vatten (moln) och därvid avger upptagen värme som bildar som en skyddande mantel över jorden. På det sättet får vi ett milt klimat. Där denna avdunskting felas, som i öknarna, är det heta dagar och iskalla nätter.
Vattnet har dessutom en enorm förmåga att lösa andra ämnen och transportera dem med sig för att sedan på nytt avlämna dem utan någon eller någon nämnvärd förändring av deras karaktär. Detta är livsviktigt för de levande organismerna. Vattnet transporterar en mängd ämnen för deras livsprocesser, både ämnen för uppbyggnad och sådant som är avfall och skall bort.
Dessa och en rad andra märkliga egenskaper hos vattnet kände man till före 1960-talet. Men det var inte alla forskare som var nöjda med detta. Vid ett stort vattensymposium i London 1958 diskuterade man vattenforskningen, och resultatet sammanfattades av vetenskapsmannen Bernal ungefär så här: "Det förefaller som om vi ännu vet mycket litet om de väsentligaste egenskaperna hos vattnet, och detta gör oss både ödmjuka och nyfikna i vår fortsatta forskning". - Som vi såg av den svenska rapporten till UNESCO tycks man emellertid fortfarande inte ha kommit långt när det gäller kunskapen om naturens vatten.
Ändå har ett och annat sipprat ut från forskarna under senare åt om ytterligare egendomliga egenskaper hos vattnet. En rysk fysiker Wera Belowa yttrade i början av 1970-talet, att det ser ut som om forskingen är på väg att bekräfta Dubios ord att liv är besjälat vatten. Man har t ex funnit att vatten kan ta upp magnetism och med denna påverka levande celler. Man har vidare upptäckt något man kallar "polyvatten" som har märkliga egenskaper som jag senare ska återkomma till.
Forskningen om det naturliga vattnet, vattnet som en del av det levande har kanske eftersatts inom den officiella vetenskapen, men i stället har enskilda forskare utanför den officiella ramen gjort upptäckter och utfört en forskning som är av största intresse för var och en som ägnar sig åt att främja det levandes villkor, bl a inom det biodynamiska jordbruket. En sådan forskare var den österrikiske forstmästaren Viktor Schauberger (1885-1958). Han ägnade hela sitt liv åt att utforska vattnets hemligheter och dess roll i växternas och allt levandes livsprocesser.
Det är intressant att den schauberska forskningen och den antroposofiska forskingen som grundlades av dr Rudolf Steiner (1861-1925) har så mycket gemensamt. En orsak till detta kan vara att både Steiner och Schauberger såg Goethe som en stor föregångare. Schauberger kallade alltid Goethe för "unser Altmeister" (vår gamle mästare) och återkom ständigt till Goethes natursyn. Schauberger och Steiner hat också gemensamt att de ser på naturen och det levande på ett icke-materiaistiskt sätt. Den materialistiska världsuppfattningen ser ju på naturen mera som en maskin, som ett mekaniskt-kemiskt fenomen. Men för den naturuppfattning som Goethe hävdade är naturen något levande, något som framförallt styrs av andliga lagar. Den kände schweiziska fysikern professor Heitler har också denna uppfattning och han hävdar med skärpa att "livet kan inte härledas ur några fysikaliska lagar".
Man talar nu så mycket om att det är nödvändigt med mera forskning. Visst måste utforskandet av livet och naturen alltid fortsätta - men detta är inte nog. Steiner skrev om Goethe att "det gällde inte för honom främst att upptäcka nytt, utan att ge nya synpunkter på det som redan var upptäckt och detta framförallt när det gällde det levande - att upptäcka organismernas själva väsen". En framstående vetenskapsman, nobelpristagaren Bragg, yttrade för några år sedan: "Vi behöver inga nya fakta. Vi har redan tillräckligt. Men vi är mitt uppe i en vetenskaplig kris därför att vi feltolkat de fakta vi redan har. Vi har gjort oss bilder av naturen som inte stämmer med verkligheten.
En annan fysiker och nobelpristagare, Paul Dirac, instämmer: "Mer och mer blir det uppenbart att naturen arbetar efter en helt annan plan än vi föreställt oss. Dess grundlagar hänför sig inte omedelbart till en värld som vi kan föreställa oss i tid och rum."
Med andra ord, naturens grundlagar hör till en värld som vi kallar andlig. Det är alltså andliga krafter som styr materien. Den konventionella meningen om materien, även inom vetenskapliga kretsar, är alltför primitiv. Steiner sade ju också en gång lite ironiskt: "Materialisterna har inte en aning om vad naturen är, fastän de ständigt talar om den." Han menade att i detta som vi kallar materia finns något annat som inte är dött eller mekaniskt, utan liv och ande. Viktor Schauberger sade på sitt sätt: "Vetenskapen tänker en oktav för lågt när den försöker begripa naturen - det avgörande i den händer på energiplanet".
Därmed är vi inne på frågan om kvantitet och kvalitet. I vetenskapliga och tekniska sammanhang gäller fortfarande som verkligt endast det som kan mätas, vägas och beräknas. Även om man inte direkt förnekar att även andra dimensioner kan finnas, så anser man att de inte hör till vetenskapens område. bara det kvantitativa har verklighet och värde.
Denna grundinställning lyser ju också igenom vid diskussioner om det biodynamiska jordbruket: "Nikan ju inte komma upp i samma hektarskördar som det rationella jordbruket!" - Kvantiteten är avgörande för betygsättningen. Men för det levande är kvantiteten ine av samma värde som kvaliteten - livsvärdet. "Livet är inte främst massa, utan kvalitet", säger professor Heitler.
Det är en mycket allvarlig fråga detta, om kvantitet och kvalitet. Inte minst när det gäller världens livsmedelsförsörjning. Diskussionen om denna idag gäller ju hur man skall kunna framställa tillräckliga mängder livsmedel - dvs massa. Men därmed är inte problemet löst, för om denna producerade massa inte har biologisk kvalitet är den ur livssynpunkt mindervärdig eller rentav värdelös. Och det är detta som är det verkligt allvarsamma problemet idag, att de konvetionella jordbruksmetoderna inte kan frambringa kvalitet. Därför att de med sin teknik går stick i stäv mot livslagarna kan de naturligtvis inte heller producera näringsmedel som passar för levande.
Steiner sade på 1920-talet: "Vid nästa sekelskifte kommer alla jordbruksprodukter vara så degenererade att de ej länge kan användas för mänsklig näring". Han har redan nu fått rätt.
Den framstående österrikiske biologen Raoul Francé yttrade vid ungefär samma tid: "I en nära framtid kommer västerlandets folk att svälta ihjäl vid dukade bord därför att deras föda har blivit värdelös." Det är en profetia som håller på att besannas för hela världen. Vi måste räkna med inte bara en allt värre kvantitativ bristsituation i världens livsmedelsförsörjning, utan en ännu värre kvalitativ bristsituation.
Och i denna katasrofsituation är det naturinriktade, det biodynamiska jordbruket den enda möjlighet som världens människor hat att åter få en levande föda. Att arbeta för ett sådant jordbruk är därför den kanske viktigaste uppgiften i vår tid.
Olof Alexandersson
Till nästa del av föredraget.