Denna är mycket omfattande och komplicerad men innehåller i huvudsak följande:
Vatten bildas främst i jorden som en produkt av mötet mellan två motpoliga strålningsarter. Jorden anses i sig ha en "moderligt" polariserad strålning som har sin orsak i alla ämnen som innehåller kol och i alla rester av upplösta livsformer. Från atmosfären kommer så en "fadersstrålning", främst bunden till syret som anses härstamma från solen. Dessa två strålningarter förenas och ger upphov till ett förstadie till vatten i ren energiform och ur denna utvecklas sedan steg för steg synligt vatten. Detta stiger via växterna upp i atmosfären och faller sedan ner som nederbörd. Om marken är täckt av vegetation så kyler denna ner rötternas zon och den nedfallande nederbörden kan då tränga djupt ner i jorden varvid det omsider förgasas och bygges om varpå det åter stiger uppåt.
Kolet i jorden är vid denna ombyggnadsprocess av avgörande betydelse och utan kol i jorden kan inget fullvärdigt vatten bildas. När vattnet åter stiger uppåt binder det och för med sig mineraler och metaller som också påverkas och omvandlas så att de blir biologiskt tjänliga och vattnet avlagrar dem senare i rötternas zon som en näringsdepå för växterna. På detta sätt förser vattnet, i detta sitt "fulla kretslopp" alltid växtligheten med övernog av näringsämnen. Om markens vegetation saknas eller om den är onaturlig (som i modern industriskog) så får vi emellertid endast ett halvt kretslopp: nederbörden går raka spåret ut i vattendragen där den mest ställer till översvämningar och annat ohägn. På det sättet underbindes också vattnets fortsatta utveckling i jorden.
Om det fulla kretsloppet emellertid fungerar utvecklas i jorden omsider det riktiga grundvattnet som då blir så fulladdat med "levitationskrafter" att det stiger uppåt och träder i dagen som naturliga källor. Endast detta vatten är fullvärdigt, moget vatten, lämpligt för det levandes processer.
Från källorna strömmar sedan vattnet ned mot havet i vattendragen. Det vill då helst röra sig i kylig skugga för att ej förlora den energi det hade laddats med under processerna i Moder Jord. Därför är skogen så viktig för vattnet - den är "vattnets vagga". Den hindrar solljuset och solvärmen att direkt påverka och urladda vattnet. Där skogen ej finns försöker vattnet självt skugga sig genom att bygga upp en strandskugga av träd och buskar. (En sådan strandskugga skall vi bevara och främja!)
Under det forsatta framrinnandet under normala betingelser fortsätter vattnet sin utveckling genom att i spiralartad, pendlande rörelse röra sig frammåt i sin fåra. Denna rörelse underhåller en ämnesomsättning i vattnet som bearbetar allt slam och sediment som hamnar i vattnet.
Men dessutom finns i vattnet vad Schauberger kallar dess "kromosomer och äkta spårämnen". Därmed menar han inte kromosomer och spårämnen i vanlig mening utan vissa fenomen som befinner sig på gränsen mellan levande och död materia, förstadier till liv. Dessa avvaktar inträdet i livet och den impuls som behövs härför, och här kommer de båda rörelseardetnas betydelse på nytt in.
Om dessa gränsfenomen väcks till liv genom den cykloida spiralrörelsen blir detta uralstrade liv av den högsta kvalitet. Det är alltså ett slags uralstring som sker i vattnet. Men om vattnet är fördärvat alstrar det mindervärdiga, nedbrytande livsformer, patogena bakterier och vira.
Vid de nämda processerna i det naturliga vattnet frigörs en hittills okänd energi "som strömmar vågformigt ut i det omgivande landskapet". Denna energi vekar som ren växtkraft. Den laddar upp jordens "modersstrålning" och bidrar till bildandet av nytt vatten.
Om vattnet förstörs genom nedsmutsning, genom uträtning av vattendragen, kalhuggning eller genom att föras genom snabbgående stålturbiner bryts vattnets normala utveckling och det sänder istället ut en skadlig energi i landskapet.
Under normala förhållanden utvecklas annars vattnet ständigt mot högre nivå under sin strömmning i vattendraget. Det får allt högre kvalitet, allt högre medvetande. Professor Balters: "Ju mer man umgås med det naturliga vattnet och studerar det, ju mer blir man övertygad om att det är ett levande väsen." Detta vattnets medvetande visar sig i förmågan till anpassning till mängden av dess uppgifter i de levande organismernas livsprocesser. "Vattnet alstrar, accumulerar och transformerar livsenergi", säger Schauberger.
Med skräck såg Schauberger hur vattnet i hela världen blev allt mer förstört på grund av förgiftning, misshushållning, en felaktig teknik och ett felaktigt jord- och skogsbruk. För han såg också det moderna jordbruket som en vattenförstörare, genom sin användning av konstgödning (som urladdade jorden och vattnet på "moderlig energi") och dess obiologiska mekaniska jordbearbetning. Han var kritisk mot järnredskapen och ansåg att de orsakade elektrolys i jorden som sönderdelade och drev bort vattnet. Han rekomenderade kopparlegerade verktyg därför att det var "vänskap" mellan koppar och vatten. Från de gamla bönderna hämtade han många gamla seder och bruk för sådd och skörd, som t ex att plöja vinkelrätt mot solbanan, behandla säd och frö med olja före sådden m m. Men i synnerhet ville han exprimentera fram nya jordbruksmetoder, byggda på gammal erfarenhet och nya upptäckter för att kompensera de stora förluster i tillväxt och "kvalitetsämnesenergi" som uppkommit i dagens värld genom förstörandet av vattnet.
Han besökte gärna de gamla bönderna för att höra dem berätta om gamla metoder och för att diskutera med dem. Det finns en berättelse om ett sådant besök. Den handlar om det s k lersjungandet som utfördes av de gamla bönderna vid påsktiden, helst vid palmsöndagen.
Schauberger kom en kväll till en gammal bonde som allmänt ansågs för tokig på grund av sina idéer och metoder i jordbruket. Ändå hade han bättre skördar än andra i trakten. Schauberger mötte sonen i huset och frågade efter fadern. Sonen, som inte gillade faderns idéer, svarade med en grimas att "gubben är väl någonstans bak i lagårn´". Där bakom hörde Schauberger ett konstigt sjungande från ett mörkt skjul och när han kom in där stod bonden och rörde i en stor trätunna med en avbruten åra medan han sjöng tonskalan. När han rörde åt höger sjöng han skalan uppåt och när han rörde åt vänster sjöng han skalan nedåt, då och då smulade han sönder lera i vattnet.
Efter en stund slutade han, bredde en säck över tunnan och sade: "Sådär, nu får det jäsa". Först nu tog han notis om Schauberger, nickade till hälsning och frågade: "Vill ni ha lite must?". Schauberger följde honom när han hämtade musten i källaren och sedan in i köket där de sedan satt och pratade medan skymningen föll. Bonden frågade först: "Anser ni mig för tokig, ni som de andra?" Schauberger svarade: "Tja, ni vet väl vad ni gör!" Så kom det då fram under samtalets gång att detta vatten som bonden lagat till var ett "vigvatten", ett levande vatten för åkern som han skulle sprida ut med en lövruska sedan han harvat åkern med en harv med träpinnar. Då bildades den viktiga vad han kallade "jungfruhinnan" över jorden. Sådan jord var alltid fuktig, också i det torraste väder. Skörden blev alltid högre än på annan jord. Schauberger förstod detta. Hans egen föreställning om växandet var ju att detta uppstod som en utjämningsprocess mellan jordens moderliga "fruktämnen" (och deras strålning) och strålningen från kosmos, främst syreenergin, då dessa båda strålningsarter möttes över ett filter vid jordytan. Detta filter måste finnas om det inte skulle bli kortslutning mellan de båda strålningsarterna och filtret tillät bara det högvärdigaste, ur livssynpunkt, att tränga igenom. När bondens "vigvatten" avdunstade kvarlämnade det ett nät av de finaste kristaller över jorden som bidrog till uppbyggande och förstärkning av detta filter.
Schauberger citerade ofta ur Tabula Smaragdina en text som skulle ha funnits ingraverad på en stor slipad safir i forntiden: "Blande på rätt sätt himlens och jordens ämnen och till din levnads slut skall du leva fri och lycklig". Att åstadkomma, eller rättare främja denna blandning, denna "emulsion" av himlens och jordens ämnen, moders- och fadersstrålningen, var egentligen bondens hela uppgift. Men den konsten kunde inte det moderna jordbruket.
När bonden sjöng tonskalan blandade han också in kolsyra från andningsluften i vattnet. Schauberger anser kolsyran mycket viktig för vattnets liv. Och så leran, full av mineral - särskilt kisel och aluminium. Kisel, kvarts, anser han också ha ett oerhört värde för vattnets utveckling. Han hade sett att när vattnet i en naturlig flod rullade kiselstenar på botten lyste det ett ljus nere i djupet. Detta ljus såg man fordom i Rhen och Donau och det var detta ljus som i sagan om Nibelungens ring sades vara ljuset från dvärjarnas smedjor och guldet de smidde. Men egentligen var det frigjord energi som bands i vattnet och gjorde det energirikt och levande.
Olof Alexandersson
Till sista delen av föredraget.