Uganda

-Jätteabborrarnas förlovade land-

Av Jean Jältsten

Nya fiskevatten letas upp hela tiden och ju mer och större fiskar, desto mer exotiskt. Här kommer ännu ett resmål i en fantastisk miljö: Uganda, landet med de stora abborrarna!

Uganda. Mest känt för allmänheten som ett land med inbördeskrig, galna tyranner och annat negativt. Men tider förändras och Uganda är nu ett progressivt land med framåtanda, framtidstro och för vår del ett fantastiskt land för fiske. Bland massor av fiskarter är det Nilabborren som har lockat oss hit. Med vikter över 100 kg, klassas Nilabborren som en av världens bästa färskvattenfiskar när det gäller sportfiske. Abborrarna, kända som tuffa fiskar finns introducerade i många vatten i Afrika, där Victoriasjön är en av de mest kända. Vi, jag, Micke och Thomas ska vara här i 2 veckor. Första veckan skall vi fiska ute kring Sesse Islands i Victoriasjön, andra veckan ska vi ut på en riktig expedition: Nilens källflöden och fiske i det mäktiga Murchissonfallet.

Vår guide Alastair, svensktalande skotte med flera års erfarenhet av fisket i Afrika och särskilt då Uganda och Kenya, driver ett safariföretag där fisket i Victoriasjön och i Vita Nilen spelar en stor roll, möter oss på flygplatsen i Entebbe, några mil från huvudstaden Kampala. Fullastade med båtspön, trollingrullar, Up-tidespön och massor av wobblers och annan utrustning börjar vi direkt med att dela upp utrustningen i två delar, en för fisket i sjön och en för strömmande vatten. Morgonen därpå bär det av ut på sjön. Vi åker med Paul, en engelsk guide med en 21 fots sydafrikansk SkiBoat. Med dubbla 60 hästars Mariner i aktern åker vi ut mot öarna i arkipelagen. Målet är Banda Island, en liten paradisö mitt ute i sjön där vi ska ha vår bas de närmaste dagarna. Fiskesugna lastar vi om båten, riggar våra båtspön, kollar linorna, gör tafsar och lägger ut för att börja fisket. Alla väljer olika färger på wobblerna, stora Magnumwobbler i olika storlekar. Sjön är grund med ett medeldjup på runt 12 meter och bara runt 100 meter på djupaste stället. Oftast trollar vi nära längs öarna på djup mellan 4-7 meter. Det dröjer inte länge förrän första fisken smäller på. Micke, som är övertygad om att det är ett bottennapp, blir totalt överraskad när hans uppsträckta lina börjar vandra i sidled, och en 14- kilos Nilabborre går upp och ruskar i ytan. Äntligen! Ett halvårs resfeber och drömmar om stora abborrar går i uppfyllelse! Vi väger fisken och fotar Micke med alldeles för mycket bilder, men det är ju alltid så med den första fisken. Man vill inte missa någonting. Snabbt i med wobblerna igen och fortsatt fiske runt öarna. Nu har det lossnat ordentligt och den ena fisken efter den andra hugger. Vi får känna på alla varianter: fiskar som rusar, fiskar som stannar helt, fiskar som hoppar. Avslutet på första fiskedagen: 8 st abborrar i vikter mellan 3-17 kg, inte illa!

Vi fortsätter fisket runt öarna de närmaste dagarna med i stort sett lika mycket fisk varenda dag. Vi tappar lite fisk då och då, fastnar i undervattensstenar, botten och gamla nät men lyckas ändå på 3,5 dagars fiske få upp 39 st nilabborrar med största på 30 kg, flera mellan 20-30 kg och förvånas att fisken är så grov och har så hög medelvikt. Några hugg med rusningar på 50-100 m vittnar om större fiskar, men som Paul och Alastair säger, ska man ha oddsen på sin sida för att få upp de riktigt stora fiskarna och vi har lite otur några gånger och får stå snopna och konfunderade medan våra guider skakar på huvudet och bara ler.

Kvällarna tillbringas på Banda Island med kall öl, goda middagar och vilda fiskehistorier om dagens bravader. Paul, som fiskar mycket i sjön köper sina wobbler via postorder eftersom det är svårt att få tag i fiskegrejor i Uganda och det var ett rent nöje att titta i hans stora Planobox och hitta klassiker som Rapala, Mann´s Stretch, Cisco Kid och den amerikanska metallwobblern Russellure, en helt brutal sak i stål som rasslar i vattnet. Alla wobbler funkar, enligt Paul och om det inte funkar byter man bara färg och storlek så brukar det smälla. Roligast var, när han efter några timmars fiske med några mindre fiskar tvingade oss att byta till inte fullt så djupgående wobblers och krävde att vi skulle tänka -"Big Fish!"! Det hela slutade med att jag efter några minuters intensivt tänkande fick ett jättehugg så att spöet höll på att slita sig ur spöhållaren. Något stort hade tagit den Rapala Super Shad Rap som jag bytt till. En kamp med långa rusningar och en fisk som vägrade att komma in trots att jag satte en enorm press på den gjorde att jag flera gånger trodde att jag fått ett monster till fisk. Spöet fick verkligen bekänna färg och jag kan rekommendera den som tänker sig att ge sig i kast med de här fiskarna att ha en ordentligt kraftig utrustning med sig. Efter ca 45 minuter kunde vi dock bärga en fin abborre på 30 kg! Nytt personbästa på abborre! Senare berättade Paul att han tagit de flesta stora fiskarna på just den här platsen, en grundklack med stora stenar som går ut som en spets från en liten kobbe. Ett typiskt storfiskställe, enligt Paul och Alastair! Nilabborren står gärna mellan stora stenar och lurpassar och den här platsen var idealisk. Med stora menade han fiskar från 50 kg och uppåt. Min fisk refererade han till som en "-Nice fish!" Sejouren i Victoriasjön avslutades hemma hos Paul med titt på lite bilder på fina fiskar han och hans gäster hade fångat med största strax över 100 kg! Vår fiskefeber la sig inte, kan jag lugnt säga.

En dag med proviantering i Kampala inför resan upp till Nilen. Massor av vatten, frukt, bröd och annat som behövdes för några dagars safariliv i djungeln inhandlades. Samtidigt anlände vår fjärde fiskemedlem Pär till Uganda. Vi uppdaterade honom om fisket och visade både digitalbilder och videoklipp från sjön. Han var minst sagt entusiastisk. Resan morgonen därpå tog ca 5 timmar rakt ut på landsbygden genom byar och småstäder på grusiga rödfärgade landsvägar. Väl på plats vid Nilen fick vi verkligen uppleva ett av världens vackraste vattenfall. Det berömda Murchissonfallet! Där den 100 meter breda Vita Nilen trycks genom ett 6 meter brett hål i berget och störtar med en otrolig kraft 40 meter ner i något som kallas Djävulsgrytan. Här skulle vi bo i tält några dagar, bada i flodhästpooler, bli skrämda av krokodiler och klipporna på båda sidorna nedanför fallet skulle vara platsen för vårt fiske.

Nu var det en annan typ av fiske som gällde vilket betydde en helt annan utrustning: Långa 9,6 fot Up-tidespön, Calcutta 700- rullar, 0,50 mm lina, tafsar av 1 mm nylon samt tackel för Live- och deadbait samt vanligt kastande med stora wobblers. Efter en klättring på smala stigar ner på sidan av fallet, som tog musten ur nästan alla av oss och med strålande sol och en tryckande värme, stod vi och tittade ner på de platser som vi skulle fiska på. Strömmen var helt otrolig. Klippor sköt ut i vattnet och ingen förstod hur vi skulle kunna stoppa en stor fisk som hade den starka strömmen till hjälp. Alastair förklarade att det som gällde var att fisken inte på något sätt fick gå ut i den starka strömmen om det inte fanns ett bakvatten längre nedströms, för då kunde man alltid låta fisken rusa sig trött några gånger för den skulle alltid komma tillbaka. Det handlade mer om man hade nerver nog att låta den rusa 200 m och förhoppningsvis stanna! Allra bäst var förstås att sätta båda tummarna på spolen och inte ge efter ett smack. Kanske lite svårt om fisken är av det lite större formatet,resonerade Alastair med ett leende! Vi delade upp oss och några gick iväg och kastade medan jag och Pär började meta betesfisk. Det där visade sig vara rätt svårt, och konsten var att inte börja fiska direkt när man väl hade lyckats fånga någon av de 30-tal karp- och malfiskar som fanns. Oftast tog man dock sitt nyfångade bete, tacklade upp, blåste upp en ballong som flöte, och slängde ut 2-3 meter ut bredvid en sten eller i ett bakvatten. Oftast tog det bara 5-10 sekunder innan ballongen drogs iväg och om man hade tur försvann den helt och man svarade med ett kraftigt motugg! Kampen som sedan följde var det värsta jag någonsin upplevt. Även mindre fiskar på mellan 5-10 kg var otroligt starka, och med svedda tummar, uträtade krokar, knäckta wobbler måste vi flera gånger se oss besegrade av fiskar i megaformat! Vi lyckades dock kroka, landa och släppa tillbaka massor av fisk, bl a några fina Wundu-malar på över 10 kg som tog våra deadbait med stor förtjusning. Otroligt starka och vackra fiskar som gärna stod nere i HippoPool, en lugn bassäng där man kunde få vad som helst. Två gånger såg jag en krokodil ett 10-tal meter ut som glodde på mig. Man backade gärna då ett par meter!

En av dagarna kombinerade vi med en tur ut på savannen i den nationalpark som vi vistades i med hjordar av bufflar, giraffer, elefanter och antiloper samt med en båttur till den norra sidan nedanför fallet.. Det här var extra spännande eftersom vi de två första dagarna från den södra sidan längtansfullt tittat på den andra sidan och fantiserat om alla de bra ofiskade platserna som måste finnas där. Och visst var det bra. Fisk stod nästan vid varje plats som vi, med stor möda genom törnsnår, krokodilnästen och flodhäststigar, tog oss till! Den dagen blev det flera Nilabborrar mellan 10-25 kg, en tigerfisk på lite över kilot, och en 38 kg:s abborre som Alastair på spinn lyckades tämja i otroligt hård ström! Hur hans uppsvullna tummar såg ut efter den kampen, kan ni kanske tänka er. Fisken, en stygg rackare, som såg ut att ha gått ett par hårda strider förut, tog på en Rapala Super Shad Rap, två vevtag efter att den hade landat. Det blev också resans största fisk! Samtidigt lyckades också Micke och Thomas från båten lura två stycken 4 meters kokodiler att hugga de gröna och blåa ballonger som de använde som flöte! Tyvärr, eller kanske som tur var, lyckades krokodilerna bända sig loss efter att ha dragit ut ca 200 meter lina och grabbarna med skräckblandad förtjusning drillat dem ett tag.

Det som gjorde fisket extra spännande under vår vistelse nedanför fallet var det rika naturlivet med massor av flodhästar, 4-5 meters krokodiler, elefanter, fiskörnar samt massor av andra färggranna fåglar. Dagarna gick dock snabbt och snart var det dags att plocka ihop tälten, sätta ihop utrustningen och börja den långa färden tillbaka till Kampala för vidare hemfärd till Sverige. Sammanfattningsvis fångade vi ungefär lika många fiskar nedanför fallet som i Victoriasjön, vilket gjorde vår resa till något oförglömligt. Man ska dock ha i åtanke att fisket är så speciellt att det tar ett tag innan man får grepp på tekniken, särskilt fisket nedanför fallet som är ett mycket hårt fiske, tärande på fiskaren och på utrustningen. Det som gör Uganda extra intressant är att det finns fler stora sjöar, b la Lake Albert, som också hyser Nilabborre. Rapporter därifrån gör gällande att fiskarna där också är av megaformat. Tyvärr ligger halva sjön i Zaire, vilket gör det hela osäkert. Men i framtiden, kanske? Några veckor efter vår hemkomst kom också en bild neddimpande från Alastair med en fisk på 68 kg från nedanför fallet och med texten:- Ni missade den här!

Tillbaka>>>