VITA DRUVOR

Chardonnay

En stor modédruva som säljs i stora mängder, dock inte den mest odlade. Ett mycket bra vin på denna druva är Raimat Chardonnay. Druvan är lättodlad och populär bland odlarna varför den har poppat upp på de mest besynnerliga ställen. Druvan når sin prakt i Bourgogne och Champagne där några av de bästa vinerna produceras.

Smaker: Fylliga och mjuka, ek och vaniljsmakande. Ett vin som faller de flesta i smaken.

Savignon Blanc

Har tippats att ta över Chardonnays kungakrona, dock delas inte detta tips av alla. De bästa Sauvignon Blanc vinerna kommer från övre Loire, Kalifornien, Bordeaux och Nya Zeeland.

Smaker: Krusbär, flinta och nyslaget gräs. Kraftig, lite robust. De icke fatlagrade vinerna är friska och fruktiga med kraftig syra, och de som lagrats på ek har en mjukare, mer avrundad smak med ett smörigt, vaniljliknande inslag som kommer från ekfaten.

Riesling

Riesling är en av de största och mest omtyckta druvorna. Riesling är en tysk druva med stor personlighet. Druvan trivs bäst i det lite svalare klimatet som är vanligt i Tyskland och i Alsace, men även i varmare områden som exempelvis i Australien. Viner från denna druva kan lagras under lång tid och utvecklas till storheter. Det är svårt att sätta en etikett när det gäller vilka typer av viner som görs på Riesling, då man kan få allt från mycket söta viner till kruttorra och alkoholhalter från 6,5 % till 13 %.

Smaker: Apelsin, äpple, lime, honung, rostat bröd, smakerna beror på varifrån vinet har sitt ursprung.

Sémillon

Druvan ger goda vita bordeauxviner speciellt från området Graves. De bästa Sémillon-vinerna kommer från Australiens Hunter Valley. Den ger långlivade torra vita viner som med åldern ger viner med inslag av honung och rostat bröd. Man kan även hitta viner på Sémillon i Chile och Frankrike.

Smaker: Gräs, honung och rostat bröd.

Chenin Blanc

En druva med stor syra kräver mycket sol för att mogna. De år som inte fyller solkvoten får vi viner som inte alls är trevliga att dricka. Däremot årgångar där solen varit gynsamm ger underbara honungssmakande söta viner som Saumur, Vouvray och Montlouis.

Smaker: Äpple, aprikos, nötter, honung och marsipan.

Gewürztraminer

Gewürztraminer är en druva man mest förknippar med Alsace, men den lär ursprungligen ha kommit från orten Tramin i Sydtyrolen, och därifrån har den förts med de romerska legionärerna till de tyska vindistrikten. Det är egentligen en grön druva - den är snarare rosa eller orangebrun i färgen - och vinet kan ibland få en något djupare färg än andra vita viner.

Gewürz betyder "krydda" på tyska, och det passar bra i det här sammanhangnet. Druvan hör nämligen till de verkligt aromatiska druvsorterna, och den parfymerade, kryddiga, myskliknande doften är mycket speciell. Ibland kan man också hitta doft av rosor i bouqueten. De här egenskaperna gör att den är lätt att känna igen - till lycka för alla blivande vinprovare.

Smaker: Gewürztraminer är en druva med relativt låga halter av syra, men det kompenserar den med kryddighet och eldighet (hög alkoholhalt). Ju senare man skördar desto högre halter av alkohol och ibland också av restsocker. Ofta brukar vinerna också vara fylliga, mjuka, jordiga och aningen bittra i eftersmaken. Passar till Choucroute (surkol) med allehanda charkuterier.

Pinot Gris

Pinot Gris, eller Tokay d´Alsace som den kallades före EU, kom till Alsace på en mycket slingrig väg. På 1500-talet var generalen Lazare de Schwendi i Ungern för att driva ut turkarna. Han intog en fästning i Tokajdistriktet - och intog på samma gång 4000 kar med tokajer, ett vin som han blev omåttligt förtjust i. När han återvände till Alsace tog han med sig sticklingar av vinrankorna i trakten för att kunna framställa samma vin i hemlandet. Det har senare visat sig att det inte var tokajerdruvan Furmint han fick med sig utan Pinot Gris (som dessutom lär ha kommit till Ungern från Bourgogne på 1300-talet). I Alsace har den dock alltid hetat Tokay d´Alsace ända tills EU lade sig i det hela och bestämde att endast viner från Ungern får bära det namnet. Idag har man kompromissat och kallar druvan Tokay-Pinot Gris.

Pinot Gris kan ha en lite robust och kryddigt rökig doft med inslag av aprikos, nötter och en aning honung i de bättre vinerna från Alsace. Ibland kan man också känna en tydlig ton av champinjonkräm. italienska Pinot Grigio-viner har däremot en ganska svag och neutral doft.

Smaker: Pinot Gris brukar skämtsamt kallas för "sultanen" i Alsace, på grund av vinets feta, nästan oljiga, struktur. Det brukar vara fylligt, kraftigt, nästan lite rustikt med höga halter av alkohol, måttliga halter av syra och en aning bittermandel i eftersmaken. Det händer dock att skickliga vinmakare i Alsace framställer viner av en utsökt kvalitet som är karaktärsfulla, smakrika och till och med eleganta. Passar till gåslever, fågel, ljust kött och småvilt.

Pinot Blanc

Pinot Blanc är också en mutation av Pinot Noir, men i Alsace och i de tyska vindistrikten har den alltid betraktats som en enklare medlem i Pinotfamiljen. Det beror troligen på att den ger en högre avkastning än Pinot Gris och därför också ett mer utspätt vin. I Kalifornien åker den dock snålskjuts på grund av vissa likheter, i både stil och smak, med den favoriserade styvsystern Chardonnay.

Pinot Blanc brukar han en lätt fruktig doft som i bästa fall påminner lite grann om Chardonnaydruvans.

Smaker: Den svaga doften och smaken kan vara orsaken till att druvan är populär i Italien där de vita vinerna ska smaka så lite som möjligt och har till huvuduppgift att vara törstsläckare. I Tyskland har det å andra sidan framställts mer karaktärsfulla Pinot Blanc-viner med mycket extrakt och en relativt modest syra. Alsacevinerna kan också vara ganska smakrika och ibland ha en lätt kryddig ton som vagt påminner om Pinot Gris.

Passar till de flesta fiskrätter, ljust kött och mildare ostar. Ett perfekt bordsvin.

Viognier

Viognier är en mycket ovanlig druva som nästan enbart förekommer i några små distrikt i norra delen av Rhônedalen: Condrieu och Château-Grillet. Ser man till kvantiteten vin som produceras av den, så borde den knappast platsa här. Nu ger den emellertid ett spännande och ganska unikt vin, och det verkar som om en del producenter i andra områden har börjat få upp ögonen för druvans speciella charm.

Viognier-vinerna brukar ha en djup gul färg som ibland drar åt rosa och en tung, blommig violdoft med inslag av aprikoser, persikor, mogna päron och mysk.

Smaker: Viognier ger komplexa, tunga eldiga viner som ibland kan kännas oljigt eller silkigt mjuka. De brukar vara läckert aromatiska och ha en viss kryddighet i finishen med en något bitter eftersmak. Syrahalten är låg och de här vinerna kommer bäst till sin rätt om man dricker dem unga, helst inte äldre än fyra år. Viner av hög kvalitet, som exempel Château-Grillet med sina 18 månader på fat, säljs direkt efter buteljeringen då de anses drickfärdiga.

Viognier-vin passar bäst till lite kraftigare fiskrätter som gädda eller annan fisk i gräddig vinsås. Maten måste vara smakrik och fyllig för att klara av de här vinernas tungt komplexa karaktär.

Malvasia

Malvasia är en av de äldsta druvsorterna och den har troligen sitt ursprung i Mindre Asien. Därifrån har den spritt sig via Grekland till Italien och Spanien och så långt bort som till Madeira. Druvorna kan skifta i färg från gröna till gula eller röda. Dessutom förekommer det blå varianter som Malvasia Nera och Malvasia di Schierano. Av den anledningen händer det att vin på Malvasia kan ha en djupare gul färg och till och med en dragning åt rosé och rött. Malvasia användes mycket till dessertviner under antiken, och i vissa områden framställs det fortfarande halvsöta och söta viner på den här druvan. I torra viner blandas den ofta med Viura (i rioja) och Trebbiano (i chianti och frascati) för att ge mer smak och kvalitet åt vinerna. Därtill är Malva- sia den viktigaste. druvan i den sötaste typen av madeira som också fått sitt namn efter denna antika druvsort: Malvoisie eller Malmsey. Malvasiaviner av de sötare kategorierna passar utmärkt till riktigt söta desserter (kola- och chokladefterrätter, kakor gjorda på honung och mandel etc). Ett halvtorrt Malvasia-vin till getost med varm, flytande honung är det perfekta giftermålet (något som jag upptäckt av en ren slump). De torra varianterna är emellertid lätta och krispigt friska och de passar till all möjlig lättare mat från musslor och räkor till pastarätter. Malvasia-viner har en kraftigt parfymerad, lite sötaktig doft med toner av mysk.

Smak: Smaken är fyllig och extraktrik med inslag av nötter eller mandel, och den har en oväntat uttalad syra i finishen. Den här druvan är kapabel att ge kraftfulla viner som vinner på lagring.

Trebbiano

Trebbiano är Frankrikes och Italiens mest odlade gröna druva. Det är också druvan med den högsta avkastningen i världen, och den är extremt lätt att odla - synd bara att den inte ger bättre viner. I Frankrike, där druvan kallas Ugni Blanc, går också största delen av produktionen till destillation (i Cognacsdistriktet Charantes är 95% av odlingarna planterade med Ugni Blanc). Trebbiano är en gammal druvsort som odlades redan på romartiden. Den förekommer fortfarande i många italienska viner, vilket inte är så konstigt eftersom de flesta italienare vill ha sina vita viner törstsläckande och så lika vatten som möjligt. De tillåter till och med att Trebbiano ingår i Toscanas förnämliga röda chianti. Fransmännen, som är mer måna om sin gom, föredrar att använda druvan till cognac och armagnac. Mycket liten doft med svagt fruktigt inslag av äpple.

Smak:Trebbiano-viner kan enklast beskrivas på följande sätt:  Medel fyllig smak med hård, vass syra och kort finish. Den hårda syran är orsaken till att druvan kallas för sur Muscadet, Muscadet aigre, i Bordeauxdistriktet.

Viura

Viura står för över 90% av alla gröna druvsorter i Riojadistriktet. Den har fräckt nog trängt undan de intressanta- re druvorna Malvasia och Garnacha Blanca, och den främsta orsaken är förstås att den är mycket produktiv. I Penedés brukar Viura, eller Macabeu som den kallas här, ingå i de mousserande vinerna tillsammans med Xarel-lo och Parellada. Viura-viner från Rioia brukar ha en blommig, parfymliknande doft när de är unga, men den förlorar ganska snabbt sin fräschhet. 

Viura-viner med kraftig ekdoft fungerar bra till alla möjliga rätter på rökt fisk eller kött. De brukar också fint klara av det kryddstarkare spanska köket.

Smak: Smaken är lätt och ganska fruktig och syrarik. De här vinerna brukar få en ganska lång lagringstid på ek, och det gör att fatkaraktären helt kan slå ut all eventuell smak och doft av druvorna. Att lukta på dem är som att sticka näsan i en vedbod.

Silvaner 

Silvaner var i början av seklet den mest odlade druvan i Tyskland efter Riesling. Sedan dess har den trångts ut av den rikbärande korsningen Müller-Thurgau, och de milt fruktiga vinerna från Rheinhessen och Pfalz är snart ett minne blott. I Franken gör man dock fortfarande fina torra viner (tappade på runda, platta flaskor som kallas Bocksbeutel). Silvaner är fortfarande den mest odlade druvan i Alsace, där den dels förekommer i rena Silvaner-viner och dels i blandviner (Edelzwicker). Utanför Europa odlas den mycket sparsamt, men i Kalifornien anser man att den klarar värmen bättre än Riesling och där breder den ut sig på närmare 500 hektar. Silvaner-viner är trevliga som matviner, speciellt i sammanhang där man inte vill att vinet ska dominera. De passar till de flesta fiskrätter, och till mildare kittostar.

Smaker: Silvaner har en svag, för att inte säga obefintlig, doft. Smaken kan vara milt fruktig, men vinerna från Franken har betydligt mer karaktär med en viss jordighet och en syra som påminner om Sauvignon Blancs. I Alsace blir vinerna också lite fylligare och smakrikare.

Milller-Thurgau är en druvsort som korsades fram i slutet av 1800-talet av en dr Müller från Thurgau i Schweiz. Tro- ligen är det en korsning av Riesling och Silvaner, och tanken var att förena de bästa egenskaperna hos de här dru- vorna. Dessvärre blev inte resultatet riktigt det man vänta- de sig. Druvan är rikbärande och mognar tidigt, men smak- rnässigt är den inte direkt upphetsande. Müller-Thurgau ger knappast viner av högre klass: doften har den sötaktiga kryddighet som ofta förknippas med halvtorra tyska viner. Müller-Thurgau har trots sin tvivelaktiga kvalitet lyckats bli den mest odlade druvan i Tyskland och i Nya Zeeland, men glädjande nog har arealen planterad med korsningen krympt i alla distrikt. I svala klimatzoner kan dock den låga halten av syra vara en fördel.

Smaker: Smaken är ganska neutral med låga halter av syra. Den har en svag ton av Muscat, men extrakthalten är låg och vinerna tål inte längre lagring. Med andra ord en typisk bordsvinsdruva.

Grülner Veltliner

Grüner Veltliner är en druvsort som vi sett en hel del av på senare tid. Det är Österrikes speciella druva som alltid ger välsmakande och trevliga viner, dock inte direkt i toppklass. Grüner Veltliner-viner brukar ha en blek, ibland nästan grönskimrande, färg. Doften är fruktig (äpplen och päron) med viss kryddighet som drar åt Alsacevinernas. Grüner Veltliner är en druva som producerar perfekta matviner. De passar både till fiskrätter och lättare kötträtter och har en generös smak som även står bra till ostar som kittost, färskost och ost av emmenthalertyp. myskliknande stil. 

Smak: Smaken är ganska fyllig och friskt syrlig med inslag av jord, och den kommer bäst till sin rätt i unga viner.

Furmint

Furmint förknippas främst med det berömda vinet från Tokaj. Den angrips lätt av mögelsvampen, Botrytis cinerea, vilket är en ytterst nyttig egenskap när man är ute efter att framställa ädelsöta viner. Furmint bör inte förväxlas med Tokay d'Alsace som i sjäva verket är detsamma som Pinot Gris eller den italienska druvan Tocai Friulano som lär vara en släkting till Sauvignon Blanc. Troligen har Furmint sitt ursprung i Ungern, även om en del påstår att den anlände dit på 1200-talet med vallonska vinodlare. Tokajer är det klassiska dessertvinet som har hyllats vid de europeiska hoven i alla tider. Under den kommunistiska tiden, när alla vingårdar förstatligades, skedde en försämring av kvaliteten, men den senare tidens investeringar av utländskt kapital i distriktet gör att vi kan vänta oss viner av bättre kvalitet i framtiden.

Smak: Furmint ger mycket eldiga, kraftfulla viner med präktig syra - men med en viss brist på elegans. Alkoholhalten kommer lätt upp i 14% i de torra vinerna. Ädelsöta tokajerviner brukar få en doft av honung och torkade aprikoser som ofta åtföljs av en tydligt oxiderad ton. Smaken är rik och yppig, men söthetsgraden är beroende av hur många puttonos (byttor = en gammal företeelse som bara lever kvar i namnet) av ädelrötade druvor som vinet är gjort på.

Garganega

Garganega är det kanske inte så många som har hört talas om. Men säger man i stället soave så blir responsen en annan - vem har inte köpt en flaska soave någon gång? Men Soavedistriktet är inte precis berömt för några finare kvalitetsviner, och det krävs en kraftansträngning från odlarnas sida för att övertyga konsumenterna om att det numera framställs alldeles utmärkta soave-viner på druvan Garganega. Garganega-viner i den torra, kraftfullare stilen passar alldeles utmärkt till smakrikare rätter på fisk och skaldjur. Även pastarätter på rökt lax eller rökt kött stämmer fint till de här fylliga vinerna. (De enkla Soave-vinerna fungerar dock bättre i matlagningen än som måltidsdryck.) De söta Recioto di Soave-vinerna är underbara på sommaren som ackompanjemang till färska jordgubbar, smultron eller hallon.

Smak: Garganega är ganska neutral i de enklare bordsvinerna, men när druvorna kommer från distriktets centralare delar, Soave Classico, brukar vinerna få en betydligt doft- och smakrikare stil med ett rejält inslag av mandel, mineraler och smörig ek. Det framställs också en söt version på till hälften torkade druvor - Recioto di Soave - med härlig doft av torkade aprikoser och rostade fat och en eldig, koncentrerat söt smak som är både elegant och balanserad och har en fin friskhet.

Sidans topp