"Herr Lundberg bodde granne med mig i tretton år, det var från 1979 fram till hans död. På söder. Man såg sällan till honom, herr Lundberg. Han höll sig mest för sig själv. Och han drog hem en massa suspekta typer som klädde sig som luffare. Det luktade konstigt från hans lägenhet ibland. Men det kom även representanter för den absoluta kultureliten hem till honom. Jag minns speciellt när den där "Rulla in en boll..."-trubaduren besökte honom. De spelade och sjöng i timmar! Jag talade bara med honom en gång, jag skulle låna socker eftersom allt mitt var slut. Jag skulle baka en kaka. Jag ringde på dörren och framlade mitt ärende. Herr Lundberg sade inget, men kom snart tillbaka med ett stort mått socker och han överräckte det med ett märkligt leende. Jag tackade, bakade min kaka. Döm om min förvåning när jag smakade på kakan. Den smakade toffla! Jag bakar vanligtvis goda kakor. Herr Lundberg hade givit mig salt istället för socker. Han hade en märklig humor, herr Lundberg!"

Gerda Nilsson, f.d. granne.

"Jag klev in på Café Opera framåt tolvtiden. När jag såg Leonard Lundberg framme vid bardisken försökte jag vända och tränga mig ut igen, men för sent! Han hade sett mig och raglade fram mot mig utan att märka att han i sitt halvberusade tillstånd knuffade andra gäster åt höger och vänster. Lundberg stod snart framför mig och försökte fokusera mitt ansikte, han gungade som en flaggstång i full storm. Han var märkbart upprörd och verkade försöka komma på något att säga. Han var givetvis förbannad för min recension av hans nya opera Fekalium som inte varit speciellt smickrande. Men istället för att leverera någon av sina sedvanliga sarkasmer började han till min och de övriga gästernas stora häpnad försöka brotta ned mig till golvet! Han tog ett tag med armbågen om min hals och försökte dra ned mig. Men han är väldigt svag. Jag hade inga problem att motstå hans vildsinta attack, och innan jag visste ordet av hade han låsts i ett skruvstädsgrepp av två av utkastarna. De slängde ut honom som en vante. Jag funderade ett tag på att väcka åtal, men jag tog en Vodka Martini istället."

Kritikern Ale Olofsson, ur självbiografin Så det så!.

"Leonard Lundberg ställde stora krav på oss musiker, men hans ställde även stora krav på sig själv! Och han kunde leva upp till dem! Jag har nog aldrig träffat på en så harmoniskt orienterad musiker, det var som om han kunde musiken så väl att han kunde upplösa den. Melodik var för Lundberg något banalt, något alltför enkelt. Han sade ofta: 'Att lyssna till konsonans är som att äta en skål ketchup till frukost, man kräks oundvikligen!'. Det var sådant som många tänkte men ingen vågade säga. Ingen utom han. Men jag skall erkänna att hans kompositioner var svåra ibland, i alla fall vid första genomlyssningen. Ta till exempel den sista stråkkvartetten när cellisten inte spelar en ton under hela stycket utan bara sitter där. Och violasten som skall springa bland publiken och skrika så där. Lundberg pratade alltid om den där konserten på sextiotalet när den där killen skulle såga sönder en flygel med motorsåg men sågade sig i benet istället. 'Hans skrik av smärta var den vackraste musik jag någonsin hört!' sade han. 'Sedan dess har jag alltid försökt återskapa det i min musik'."

Sigvold Petrén, konsertmästare.

"Vi naturvetarstudenter var förtjusta i spex, ett slags studentteater där en historisk händelse eller period ges en skämtsam och fantasifull omtolkning. Varje år diskuterade vi fram ett nytt spexämne. Jag minns att diktaren och sedermera litteraturprofessorn Leonard Lundberg brukade delta. Leonard var känd bland studenterna för sina underfundiga kåserier i studenttidningarna. Hans spexförslag var ogenomförbara, men alltid mycket fyndiga. Ofta lämnade han in flera olika förslag varje år. Minst ett av förslagen brukade vara särskilt vågat - eller rent osmakligt. Exempelvis återkom han flera gånger till att man borde sätta upp ett spex om Hitler-Tyskland. Leonard föreslog titlar som 'Hitler, eller En glad Führ', 'Ölkällarkuppen, eller Något är i Göringen' och 'Tredje Riket, eller Himmler och pannkaka'. Man ska komma ihåg att det här var omkring 1950. Kriget hade slutat för bara några år sedan. Stämningen blev alltid lite tryckt när Leonards mer vågade förslag skulle diskuteras, och som sagt, de genomfördes aldrig. Men han levererade en del riktigt fina vitsar till de spex som faktiskt blev av, och det var väl därför han accepterades hos oss, trots att han i grunden var humanist. Jag har inte läst speciellt mycket av Leonard Lundbergs senare produktion, men jag har förstått att han har förblivit kontroversiell, och att han verkar vara långt före sin tid."

Professor Ingvar Ohm, ur självbiografin Ett liv i elektroteknikens tjänst. Del 1: Min första krets, Uppsala 1990.

"Det är svårt att säga något allmängiltigt om Leonard Lundbergs enorma produktion inom vitt skilda områden. Jag ska inskränka mig till det område jag behärskar bäst - musikens. Det är ingen hemlighet att jag och Lundberg inte alltid var såta vänner. Vi debatterade friskt i flera fora. Många minns väl maratondebatten i Nutida Musik 1976-77, där Olof Lagercrantz intervenerade på min sida. Att litteraturvetaren Lagercrantz gick emot honom kunde Lundberg inte tåla, så han övergick helt och hållet till personangrepp, vilket fick som följd att Nutida Musik började refusera honom. Jag och Lundberg var oense om det mesta. Tydligast var motsättningen när det gällde dissonansfrågan. Jag ska inte gå in på detaljer, bara nämna att jag hade - och har - Victor Zuckerkandls monumentala 'Die Wirklichkeit der Musik' som rättesnöre i dessa frågor. För Lundberg var Zuckerkandl inget annat än en klåpare. Ändå måste jag medge att Lundberg hade läst Zuckerkandl mycket noggrant, för han beslog mig med att ha gjort överloppstolkningar några gånger. Det är kanske det mest positiva jag kan säga om Lundberg: Han var enormt beläst. Men hans musik uppskattade jag aldrig."

Gunnar Humbucht, tonsättare, professor