COLOMBIA

Den svårfångade freden

Av Pablo Beltrán,

Comando Central del ELN de Colombia

Mars, 2000

INNEHÅLL

1. Introduktion

2. Vad är Colombia?

3. Alliansen mellan de gamla - och de nyrika

4. USA:s dubbla ansikte

5. Och... Pastrana?

6. Dialogen, hur går det med den?

7. En annan lösning än kriget

1. Introduktion

Transnationella massmedia presenterar den colombianska konflikten som ett mycket obegripligt inbördeskrig där man framhåller konfrontationer mellan staten och de revolutionära gerillagrupperna förutom kampen mot knarkhandlarna och mot de paramilitära grupperna. Det är ett krig som gör colombianer till ett dubbelt hot, dels mot kokainexporten och dels mot stabiliteten i den andinska regionen p.g.a. överförandet av konflikten till grannländerna.

Om sanningen ska fram så finns i det colombianska kriget endast två sidor. En som består av de gamla och nya eliter som inte vill ha några förändringar i den aktuella situationen. Till denna sida ansluter sig: USA:s regering, den aristokratiska högern, den colombianska armén, de stora narkotikakartellernas privata arméer, mest kända som paramilitärer. Den andra sidan består av majoriteten av den colombianska befolkningen, de civila folkrörelserna och de revolutionära grupperna.

De revolutionära gerillagrupperna upprätthåller kampen mot den

nordamerikanska interventionen och samtidigt föreslår en utväg från den väpnade konflikten; en annan lösning än kriget. Dialogerna mellan gerillan och regeringen syftar till att problemen ska lösas oss colombianer emellan utan någon utländsk intervention. Ett annat syfte är att konflikten inte ska internationaliseras, att man ska komma överens om en rekonstruktionsregering och en utvecklingsplan på 30 år, vilken ska bli den verkliga strategin för att göra slut på narkotikaekonomin.

Tillbaka

2. Vad är Colombia?

Tack vare närheten till Panamakanalen och Maracaibosjön i Venezuela där 2/3 av det landets olja produceras, har Colombia en strategisk position i Sydamerika. Detta utöver det att Colombia har kuster både mot Stilla havet och mot Atlanten och en yta större än 1.100.000 kvadratkilometer. 3/4 av Colombias 40 miljoner invånare är stadsbor. 98% av invånarna bor i de andinska - karibiska - och stillahavskustregionerna, vilket motsvaras av halva landet. Övriga 2% bor i den andra halvan, i Amazonas - och Orinocoregionerna.

I den andinska regionen produceras årligen 600.000 ton kaffe och på de 100.000 hektar kokaplantager, varav 90% finns i sydöstra Colombia, produceras årligen 300 ton kokain av vilka 210 ton exporteras till USA. Efter kraschen av det internationella kaffepriset i juni 1989, förvandlades många av de kaffeproducerande områdena till vallmoplantager från vilka man framställer heroin. Nordöst om Bogotá finns de viktigaste oljefälten med en daglig produktion av 700.000 fat som till största delen exporteras till USA, vilket gör Colombia till den femte största leverantören av råolja till USA.

Colombia har den högsta mordfrekvensen i hela världen, vilket visas i statistiken med ca 30.000 mord varje år. Av dessa är endast 10-15% en följd av det politiska våldet i samband med den interna konflikten. Resten är en produkt av samhällets nedbrytning, ett samhälle som är invaderat av narkotikakarteller i alla sektorer. En nyligen genomförd undersökning om vilka problem som kvarstår i Colombia till slutet av 2000-talet visade följande resultat: 32% av de tillfrågade svarade korruptionen, 23% svarade gerillan och 14% svarade narkotikartellerna och dess privata arméer.

I detta sjukliga samhälle samlever den överdrivna rikedomen hos några få med fattigdomen hos de flesta, en konkursdrabbad offentlig ekonomi med en blommande narkotikaekonomi, en övergripande laglöshet och straffrihet med en svag och bräcklig stat som överlever genom att utvidga våldet och den privata rättvisan. Den säregna intoleransen hos den dominerande eliten förgjorde redan under 80-talet de fredliga oppositionspartierna och folkrörelserna, då alliansen mellan den statliga armén och narkotikakartellernas privata arméer, som sedan dess har fortsatt att växa, använde folkmord som medel.

De sociala protesterna är straffbelagda och paralyserade av terrorn och endast nyligen har arbetarna åter börjat utveckla en nationell mobilisering för att kräva att sina rättigheter. Den revolutionära gerillan är praktiskt taget den enda starka oppositionen som regeringen har, till vilken vi räknar ca 21.000 kämpar. 10.000 av dem tillhör FARC (las Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia) som är starkast i de södra och västra delarna av landet, 8.000 tillhör ELN (Ejército de Liberación Nacional) och 1.000 tillhör EPL (Ejército Popular de Liberación), vilka framför allt befinner sig i de norra delarna av Colombia (se bild).

Tillbaka

3. Alliansen mellan de gamla - och de nyrika

Året 1999 var den ekonomiska tillväxten mindre än 5%, det sämsta resultatet på 60 år, samtidigt som kokainproduktionen ökade med 20%. Det här är ingen nyhet och som alltid har eliten hittat ett sätt för att den framgångsrika underjordiska ekonomin ska bära misslyckandet av den officiella ekonomin. De har patenterat en mekanism som kallas för “förvalta krisen“ utan att någonsin ens försöka att lösa den.

Gamla och nya monopolen har förenats, traditionella ekonomiska grupper och knarkkarteller har förts samman. Gamla - och nyrika har allierat sig för att förvalta den nationella krisen och göra sina affärer framgångsrika. De har bildat en modell av maffia-kapitalism som är såväl effektiv som hänsynslös eftersom den fungerar enligt Corleone´s maxim: antingen säljer du dig eller så dödar jag dig.

De stora ekonomiska grupperna har gjort sig till ägare för 3/4 av de viktigaste massmedierna, så vi kan dra slutsatser om vilken sorts sanning, opartiskhet och ansvarskänsla de kan förmedla. På samma sätt mellan fyra ekonomiska monopolen och två stora knarkkarteller har de underkastat de två traditionella politiska partierna och köpt sig största delen av riksdagen, den högsta domstolen och arméns generaler. För inte länge sedan föreslog en känd författare att det skulle vara bättre att auktionera ut presidentämbetet i Colombia till bäste köpare. På det sättet skulle presidentvalet genomföras på ett smidigare och billigare sätt istället för att lägga ut stora summor pengar på publicitet, valkampanjer och på att köpa röster.

För att upprätthålla den här situationen har regimen 250.000 soldater och ca 2.000 paramilitärer i de privata knarkkartellernas arméer. I deras fördelning av arbetet är det de sistnämnda som utför det smutsiga kriget medan de förstnämnda förekommer med nästan noll brott mot de mänskliga rättigheterna hos den civila befolkningen. Under 1999 utförde de paramilitära grupperna 400 massakrer där de mördade fler än 2000 civila med svepskälet att dessa var regeringsmotståndare eller gerillamedhjälpare. Det var en operation av politisk rensning som fyrdubblade de årliga siffrorna av massmord under hela 90-talet. Å andra sidan är det värt att påpeka att under detta år dog endast lite fler än 1000 män från de stridande parterna.

Den senaste nyheten från denna heliga allians är tillkännagivelsen, som gjordes den 1 mars i år, att chefen för den förnyade Medellínkartellen (nu under ledning av klanen Castaño Gil) kandidaderar för presidentposten. Nyheten gavs tillkänna av den s.k. Santo Domingogruppen på en av sina egna TV-kanaler, vilket några dagar senare erkändes offentligt av chefen för densamma ekonomiska gruppen. Det är en operation av politiskt smink som syftar till att legalisera de stora pengamassorna från narkotikahandeln och till amnesti för dess vidsträckta kriminella historia.

Tillbaka

4. USA: s dubbla ansikte

USA:s dåvarande ambassadör i Bogotá (mars 1999) bad om klanen Castaños huvuden för deras aktiviteter som knarkbaroner, men nu ett år senare har ambassaden inte uttalat sig om den högerextremistiska kandidaturen som nu lanseras av den colombianska eliten. Vilken är anledningen för deras tystnad? Är nu CIA, Pentagon och DEA i USA:s utrikespolitik gentemot Colombia överordnad Statsdepartementet (den instans till vilken ambassad hör).

Från Statsdepartementets sida fördömer man alliansen mellan den colombianska regeringsarmén och de privata narkotiakartellernas arméer och anmäler maktmissbruket och de brott mot mänskliga rättigheter som denna ondskefulla allians gör sig skyldiga till. Samtidigt backar CIA, Pentagon och DEA upp denna allians mellan den colombianska armén och narkotika-paramilitärerna. Är det så att dessa två officiella instanser motsäger sig? Nej, det gör de inte därför att USA anser att alliansen för krigsföring mot upprorsmakarna är överordnad målen för narkotikabekämpningen. USA gör helt enkelt en uppdelning av olika roller av ett och samma manus, några proklamerar inför allmänheten de västerländska värderingarna medan det dolda ansiktet gör precis tvärtemot. Allt detta med bara ett syfte: Att vinna kriget mot de upproriska krafterna.

Lägg märke till det som statens andrasekreterare för västhemisfären sade den 29 september, 1999, inför USA:s utrikesdepartement:

“Det samarbete som de colombianska säkerhetsstyrkorna har med de högerextremistiska väpnade grupperna fortsätter att vara ett allvarligt problem. Trots detta har den colombianska regeringen vidtagit åtgärder för att behålla högt uppsatta officerare vid sina poster, fastän de har funnits ansvariga som medhjälpare i många brott mot de mänskliga rättigheterna... USA:s lag (inklusive den 568:e sektionen i regelverket för utlandsaktioner FY1999) förbjuder utdelning av hjälp till säkerhetsstyrkor, vilken det än må vara, om det finns sannolika skäl att misstänka att enheten har utfört ett allvarligt brott mot de mänskliga rättigheterna.“

Samma dolda makt som mördade Kennedy och Luther King är det som nu utför påtryckningar från försvarsdepartementet (Pentagon), CIA och DEAs sida för att utöka det militära stödet till Colombias regering. Det är denna makt som förstärker alliansen mellan regeringens armé och de paramilitära grupperna. Det är just denna makt som trots misslyckandet av den förtryckande antinarkotikapolitiken insisterar på att skicka 1.600 miljoner dollar i militärt stöd till president Pastrana under svepskälet att de ska bekämpa knarkhandeln. I verkligheten handlar det om en upptrappning av kriget mot det politiska och väpnade motståndet. Denna ondskefulla makt representerar intressen från den komplexa militärindustrin och alla sorters maffior i Nordamerika.

På grund av detta initiativ från den amerikanska ultrahögern har Colombia förvandlats till en verklig fossil från det kalla kriget, där det utvecklas ett liknande kapitel som det om “Irans kontrarevolutionärer“, genom vilken knarkhandlarmaffian finansierar kriget mot revolutionära rörelsen. Och i utbyte mot detta tillåter USA att de blir de främsta knarkexporterande kartellerna. Det här har man kunnat bevisa i Colombia sedan 80-talet, när Pablo Escobar allierade sig med USA för att göra slut på oppositionspartiet Unión Patriótica. Denna allians gjorde detta till det största transnationella knarkföretaget. Sedan hände samma sak med Cali-kartellen och nu sedan några år tillbaka även med klanen Castaño Gil.

Tillbaka

5. Och... Pastrana?

Pastrana, den nuvarande presidenten för en period på fyra år, sedan augusti 1998, har anpassat sin administration till den av USA beordrade planen inom den s.k. “Plan Colombia“. Denna plan har ett avsnitt A som är skrivet av T. Pickering från Statsdepartementet och ett annat avsnitt B som är skrivet av B. Sheridan från trion CIA, Pentagon och DEA. Med båda dessa utökas USA:s inblandning i Colombias interna angelägenheter och USA:s militära intervention i det colombianska inbördeskriget upptrappas avsevärt.

I avsnitt B hittar vi den s.k. militärreformen, kontrarevolutionen och antinarkotikapolitiken. Med denna vill man omstrukturera regeringsstyrkorna, få stöd i grannländerna för att omringa Colombia i fall att militärens effektivitet inte räcker till för att stoppa de revolutionära styrkornas frammarsch och om ingen av dessa två faser är tillräckliga, sända USA:s egna trupper. Det är i detta sammanhang som den amerikanska kongressen har diskuterat det militära stödet på 1.600 miljoner dollar, däribland 33 gamla Bell helikoptrar: Huey UH1 från Vietnamkriget som påminner oss om Statssekreterare John Foster Dulles ord: “När USA ger vapen i bistånd, köper de en kund“.

En annan del i avsnitt B gäller USA:s militärers nuvarande tillverkning av elektronisk krigsutrustning i kampen mot gerillan. Vad har dessa aktioner att göra med kampen mot narkotikan? Självklart har det ingenting med det att göra. Men inför den internationella opinionen insisterar USA med att deras närvaro och deltagande i Colombias inbördeskrig har som syfte att bekämpa knarket. För närvarande finns i Colombia fler än 1.200 militära rådgivare från USA.

En annan dold del i avsnitt B är CIA:s smuggling av legosoldater som instruktörer för de paramilitära grupperna. De skickar också ledarna för de paramilitära grupperna i städerna, under ledning av Castaño Gil, till Sinaihalvön för att de ska få militär utbildning. Vi får inte glömma att redan från Pablo Escobars tid fanns i Medellín, i en enda grupp ca 300 legoknektar, som idag arbetar för klanen Castaño Gil. Finansaktionerna och vapenhandeln organiseras av CIA från grannländerna och det genomförs försäljning och byteshandel av knarksändningar.

Tillbaka

6. Dialogen, hur går det med den?

Under samma tid har Pastrana haft några samtal med FARC gerillan i en demilitariserad zon i södra Colombia där man den 30 januari i år kom överens om en agenda om tre temablock, med 6 månaders diskussionstid per block. Temablocken är: Socioekonomi, internationella frågor och mänskliga rättigheter samt demokrati och politik. Under den nyligen genomförda turnén i Europa med FARC och regeringsrepresentanter framförde gerillan direkt sina förslag för en lösning som alternativ till kriget. Regeringen använde publiciteten för att offentliggöra dialogen med syftet att locka utländska investerare.

ELN håller på att utveckla en metodologi som involverar tre aktörer i dialogen: samhället, gerillan och staten. Med representanter från alla samhällets grupper och rörelser har vi sedan 1998 samlat till ett nationellt möte i vilken alla samhällssektorer har möjlighet att delta, framför allt de som aldrig kan göra sina röster hörda, tillsammans med gerillan i syftet att analysera den nationella krisen och i konsensus formulera program för förändringar som inbegriper alla colombianer.

Denna process skulle pågå under 9 månader och ha följande temaindelning:

1. Mänskliga rättigheter. Rättvisa. Straffrihet. Internationell folkrätt.

Motståndsrörelsen och konflikten.

2. Naturresurser. Energipolitik.

3. Demokrati. Staten. Väpnade styrkor. Korruption.

4. Ekonomi. Sociala problem.

5. Kultur och identitet. Nation - region. Territoriell ordning. Jordbruksproblem.

Knarkhandel.

Denna deltagande process har inte kunna genomföras på grund av att det inte varit möjligt att förhandla med presidenten om en demilitariserade zon i norra Colombia. Svårigheterna grundas i att det finns interna spänningar inom regeringen som hindrar den från att ta snabba beslut. Inom detta område är tanken att starta en andra dialog med regeringen där staten och E.L.N ska samtala med slutsatserna från det nationella konvent som referenspunkt. I fall att man inte kan komma överens om en demilitariserad zon, bör det nationella konvent genomföras utanför Colombia, men då kommer inte E.L.N att samtala med Pastrana.

Som man kan se utifrån den komplexa situationen av den colombianska konflikten och utifrån de mäktiga och starka nationella och internationella intressen, kan man tänka sig att lösningen kommer att nås långsamt och mödosamt. Försöken att befästa initiativen till dialogen går under samförståndet att “man samtalar för att göra slut på konflikten och man gör inte slut på konflikten för att samtala“, med vilken man förklarar orsaken till varför dialogen utvecklas utan en samtidig vapenvila och den påbörjas utan att någondera sidan kräver några villkor från den andre.

Tillbaka

7. En annan lösning än kriget

Det colombianska folket söker en lösning av den nationella tragedin med förberedelser för att konfrontera den militära upptrappningen som beordrats av USA:s regering. Samtidigt försöker man hitta lösningar som inte går krigets vägar. Vi är medvetna om att lösningen på detta civila krig huvudsakligen beror på våra egna ansträngningar som vi colombianer måste göra, men vi känner även en oerhört stor tillit till andra folks solidaritet, andra revolutionära grupper och demokrater från hela världen. För det är tack vare det som sanningen kan spridas om det verkliga innehållet i den stora konspiration som vävs runt Colombia, och som kan låta lämna bakom oss alla de lögner som återkommer inom mediakriget, vilket vi också är offer för. Som Churchill lär ha sagt:

“Sanningen är det första offret i varje krig“.

Om vi tänker och känner med realism och optimism, skulle en fredlig lösning för Colombia innehålla följande element:

1. Förstärka enigheten bland folket och de revolutionära grupperna.

2. Uppnå lösningen av inbördeskriget oss colombianer emellan utan någon som

helst utländsk inblandning och utan att konflikten överskrider gränserna och

blir internationell.

3. Komma överens i en Nationell Konsensus om en fredlig utväg ur konflikten, i

vilken alla sektorer deltar men där samhället tar en ledande roll. En sådan

konsensus skulle underlätta pådrivningen av ett nationellt konvent och

dialogen mellan regeringen och motståndsgrupperna.

4. Enas om ett fredsavtal för social rättvisa och demokrati som ska omfattas av

en ny Konstitution och med en ny regering, i en Utvecklingsplan på 30 år och

skapande av nya politiska aktörer som ska ge impulser till

förändringsprocessen.

5. Bygga upp en ny armé orienterad inom en ny försvars- och säkerhetsdoktrin i

vilka ingår både gerillan och regeringsarmén, men uteslutandes de som begått

krigsbrott.

6. Komma överens om en gemensam ställning i Colombia inför knarkhandeln.

Denna ska betona behovet av socioekonomiska alternativ till de narkotikaproducerande områdena såväl som utgöra starka påtryckningar för att det internationella samfundet ska eftersträva en världsöverenskommelse som gör slut på den stora räntabilitet som knarkhandeln har, för att undergräva anledningen för knarkhandlarna att fortsätta sin verksamhet. Det är förståeligt att producentländerna aldrig kommer att lösa det problemet så länge som konsumentländerna inte tar initiativet till att lösa det från grunden.

Om man utforskar de ovanstående elementen förstår man varför freden i Colombia är ett extremt svårfångat ändamål, så svårt som det är att övervinna så mäktiga intressen som är angelägna att allt ska fortsätta som det är och att ingenting ska förändras i Colombia. Det manar oss att fortsätta kampen för fred för det colombianska folket i vetskapen att vi som motståndsrörelse representerar ett hopp för många och i medvetenheten om att många förlitar sig på oss som ett alternativ i och utanför landet. Det är detta som får oss att tänka och känna, med ena handen på huvudet och den andra på hjärtat.

Tillbaka