kapitel 1 — allvar och pekoral
Dessa dikter är mina första på hemsidan, ett gammalt kapitel av mig som jag sparat undan för eftervärlden. Det är en blandning av allvarliga små stycken och rent trams som jag knappt kan hålla mig från att skämmas för. Vad som är vad får ni väl gissa...
Hon
Jag förstår inte vad hon ser hos
honom
Kärleken har många ansikten
Året om
Vad gör du då?
Jag borde
Sommaren är här!
Bara du
När jag skrev den här dikten hade jag verkligen någonting jag ville säga. Jag tyckte att den var bättre då än vad jag tycker nu, men den har fortfarande ett budskap.
Hon finns där.
Det vet du.
Hon tassar fram, rädd för allt och alla.
Hon har det svårt.
Det vet du.
De gör henne illa på alla sätt.
Hon tittar på dig.
Det vet du.
Hennes blick följer dig.
Hon behöver din hjälp.
Det vet du.
Ingen annan bryr sig.
Du gör ingenting!
Är ditt hjärta av sten?
Eller bryr du dig heller inte?
Jag förstår inte vad hon ser hos honom
Självironi? Nä, snarare dagdrömmar...
Jag förstår inte vad hon ser hos honom.
Han är dum, och dessutom ful.
Vem vill ha en kille som,
varken är charmig eller kul?
Han är för lång, för slö och för tjock.
Hans öron ser ut som svampar.
När han talar slår ens öron lock,
när han dansar han på ens fötter trampar.
Visst, han är ganska ödmjuk.
Men inte långt så ödmjuk som han borde va.
Men det värsta med honom är,
att det är han som är jag!
Ville prompt skriva detta efter att vi gjort en skoluppgift på temat Första Kärleken.
Kärleken kan vara som sockervadd
Eller som en kniv i din rygg
Kärleken kan vara en dröm som blir sann
Och som får dig att känna dig trygg
Kärleken kan vara rädsla och tvekan
Den kan vara mäktig och stark
Kärleken kan vara som en fura
Med skrovlig och vindpinad bark
Kärleken kan vara som Himelen
Eller som Gröna Lund
Kärleken kan vara att spela
Eller vara sig själv en stund
Älskar inte alla rimmande trams? Ytligt som sjutton.
På våren vaknar allting,
då tinar frusna hjärtan.
Då sköljer lyckan över sorgen,
saknaden och smärtan.
Sommaren är mötenas tid,
tiden för kärlek i natten.
Då är gräset grönt,
och varmt är insjöns vatten.
Hösten är att skiljas,
och fälla avskedets tårar.
Då minns man inga varmar somrar,
inga tinande vårar.
Vintern kommer med is och snö.
Men minns att snart så blir det tö.
När våren kommer åter,
och sår din lyckas frö.
Vad handlar detta om då? Det är upp till dig, men jag har naturligtvis en åsikt i frågan.
Om du tar steget till andra sidan
Korsar den förbjudna linjen
Rör dig på okända marker
Och möter den stora kärleken
Vad gör du då?
Vänder du genast tillbaka
Försöker gömma det du känner
Lever ditt liv i en grå värld
Fylld av slätstrukna ansikten
Och kokande innandömen?
Eller kastar du dig rakt i famnen
Tvingar dig att säga "Det här är jag"
Struntar i vad andra säger
Kämpar för att få älska
Och försöker leva ett lyckligt liv?
Den här dikten skrevs på en buss på väg hem från Stockholm. Ni får nog aldrig veta vem jag tänkte på...
Jag borde lära mig dansa
Så jag kan dansa med dig
Jag borde lära mig sjunga
Så jag kan sjunga för dig
Jag borde lära mig skratta
Så jag kan skratta med dig
Jag borde lära mig gråta
Så jag kan gråta med dig
Jag borde lära mig känna
Så jag kan älska dig
Pur sommarglädje i "Året om"-förpackning.
Skaka av dig din mörkermantel
Öppna dörren
Sommaren är här!
Gnugga det grå gruset ur dina trötta ögon
Spring barfota i gräset
Sommaren är här!
Vänj dig vid det ovana solljuset
Hälsa blommorna och bladen
Sommaren är här!
Möt mig på den grönaste ängen
Håll om mig
Sommaren är här!
"Jag borde II", kanske, men sämre.
Bara du har magiska ögon
Bara du kan göra mitt hjärta så lätt
Bara du kan få mig att sväva så högt
Bara du kan göra världen så underbar
Bara du har magiska ögon
Bara du kan göra mitt sinne så mörkt
Bara du kan alstra så mycket sorgmod
Bara du kan sänka mig så djupt
Bara du har magiska ögon
Bara du kan ta mig upp igen