Ett avsked
Martin Johnsson

Jag var på väg hem en höstmörk kväll. När jag först såg honom stod han under en gatlykta. Jag skulle just gå förbi honom på trottoaren när han klev fram till ljuskäglans centrum och ställde sig framför mig. Jag stannade.
Han var klädd som vem som helst. Blå jeans, sliten brun skinnjacka. Den var oknäppt — under bar han en vit t-shirt med något rött tryck.
Han la handen på min axel. Han hade väntat på mig.
"Det är en sak jag måste visa dig."
Det var bara helt självklart för mig att följa med honom.

Hans lägenhet låg på översta våningen. Två rum och kök. Väggarna var tapetserade med bilder.
Han tog av sig kängorna och jackan.
Bilderna föreställde människor.
Jag följde hans exempel vad gäller skorna men behöll jackan på.
Det var porträttbilder. Som passfoton.
Han bjöd mig att sitta ner i en fotölj vid TV:n. Han satte sig.
Alla människorna — det måste ha varit tusentals — log mot mig från väggarna. Kusligt.
Jag skakade på huvudet. Han nickade, tog fjärrkontrollen från soffbordet och ställde sig upp.
Han tryckte på någon knapp — jag såg inte vilken — på fjärrkontrollen.
I TV-rutan framträdde en bild av en flicka i min ålder. Hon sov. Jag kastade en blick på min klocka — redan elva. Flickan utstrålade trygghet och goda drömmar. Jag förstod att detta inte var någon vanlig TV-kanal.
"Det är jag som är Döden. Jag tänkte visa dig hur jag gör."
Han visade mig till en vägg.
Flickan andades fridfullt.
Han pekade på en bild. Den förställde flickan. Det var säkert ett skolfoto. Hon log.
"Hennes liv." sa han. "En symbol."
Nu ville jag ge mig av, men min hjärna arbetade trögt, som om den vore inpackad i bomull. Vad var detta för en galning? Jag kunde inte förmå mig att gå.
Han smekte flickans bild med fingertopparna. Hans min var sorgsen. Han rörde vid hennes kinder och hår. Ett avsked.
Jag hörde en suck från TV:n och vände mig om. Flickan låg helt stilla. Hon andades inte.
Jag stirrade blint på rutan. Hon var död.
"Jag trodde det bara var en symbol." viskade jag dumt.
"Symboler är viktiga", svarade Döden. "Jag är Ödet också.
Hans fingrar letade sig till bilden bredvid. Döden smekte bildens ansikte varligt, medan han tittade på mig.
Det var min bild.