Så länge det finns liv, finns det hopp
Martin Johnsson

En skoluppgift som putsats något. Den hänger inte riktigt ihop med den andra Skärvorna, men du anar nog vad jag vill ha sagt.

Det var mörkt.
Boris tittade slött på monitorerna. De röda siffrorna på klockan visade 23:07. Boris gäspade och drack en klunk ur plastmuggen med kaffe. 52 minuter och 40 sekunder till midnatt. Det var det 4:e december.
Han drack lite mer kaffe.
Boris kunde inte höra rösten — rösten som tillhörde en man på en militärbas långt borta. Mannen läste upp koordinaterna som dök upp på hans skärm.
Boris såg inte hur den halvmeterlånga projektilen närmade sig i en ohyggligt hög fart. Ingenting varnade honom. Nattvakten på högriskanläggningen behövde bara sträcka ut handen för att trycka på larmknappen, men han visste ingen anledning att göra det.
Snart skulle han brinna. Bomben skulle förstöra tankarna, de radioaktiva ämnena skulle komma ut.
Boris skulle få förmånen att dö först av alla.

Tom slog till väckarklockan hårt. Om han haft ett tillhygge till hand skulle han ha begagnat det.
Den 4:e september. Hans födelsedag. Han lyssnade efter slammer i köket — nej, visst, nej — inte i år heller. Han var fortfarande ensam.
Kallsvett började tränga fram på hans panna, rygg och handflator. Genom trötthetens tjocka barriär förnam han illamåendet.
De där vännerna från igår, de som han druckit och skrattat med — var fanns de nu? Borta. Så var det alltid, varje gång.
Hans mage slog till med en kraftig protest. Tom famlade på sängbordet och fick tag på sprutan. Han kände efter, redan laddad. Han stack in nålen i armvecket. Sakta tonade illamåendet bort.
Han kastade en blick på klockan.
"Fan! Sen igen!"
Han slängde ner sprutan portföljen som låg slängd vid dörren. Han slet åt sig kläderna och skyndade ut med slipsen på sned och portföljen i högsta hugg.

När Tom kom hem vid 18:05 hade han redan ätit. Vid pendelstationen hade han tvingat i sig en macka medan han väntade ut tågets försening. Han var alldeles slut.
Tom dängde portföljen i golvet och stapplade in på toaletten. Han öppnade skåpet ovanför tvättstället och fick fram en pillerburk. Tom läste inte ens vad det stod på burken innan han tog en hand full. Han svalde dem utan vatten.
När han läst vad ettiketten hade att säga suckade han av välbehag.
Han stängde skåpet. De kärva anletsdragen i spegeln blev otydliga, fick konstiga propotioner och färger, som i en expressionistisk VR-kreation.
Tom gick från toaletten och lade sig i soffan. Han tryckte på hologramenhetes startknapp. Några olika filmer var tillgängliga, han valde en på måfå.
Tom domnade bort omgiven av illusionen av en strand med sol och lättklädda unga kvinnor.

Bara ett 30-tal minuter — Greenwich-tid — efter att bomben sprängt bort högriskanläggningen och med den Boris, dog också Tom i New York, kriget var i full gång.
Några timmar in i den 5:e september år 2056 var mänskligheten effektivt utplånad.
Alla var döda, både de som agerat, de som vetat men inte brytt sig och de som både varit ovetande och oskyldiga.