New Reef
Martin Johnsson

Nu tar jag dig som gisslan... hehe.

Han tittar på dig genom mörka solglasögon. Du ser inte hans ögon, men blicken känns. Skjutvapnet i hans hand är riktat mot dig.
"Hur jag hamnade här?" säger han. "En jävligt lång historia."
Hans röst låter som jag-har-rökt-för-mycket. Han hostar.
"Innan jag glömmer bort det, plånboken." Han pekar med pistolen.
Du tar upp plånboken och ger honom. Han sänker vapnet och tittar i den.
"ID-kort. Snygg bild. American Express. Har alla sånahär numera? Lite sedlar. Äh, fan, behåll dom här." Han räcker dig dina kontanter och ID-kortet. "Ta bussen hem eller nåt."

Ina frös. Hon hade lämnat den där lägenheten bakom sig. Ruset hade lämnat hennes huvud.
"Fy fan, vilket svin." muttrade hon. "Varför har jag alltid sån otur?"
En bil åkte förbi, varma avgaser fick henne att hosta till.
Hon önskade att hon haft varma kläder på sig.
"Tänk, Ina!" uppmanade hon sig själv. "Vart kan du ta vägen? Tillbaka — uteslutet. Glädjegatan — för kallt, och garanterat folktomt. Då finns det bara ett ställe kvar. Till Loui."

Dagen hade börjat dåligt för Jones.
Han vaknade med baksmällan som enda sällskap.
Han sträckte sig efter sin plunta, men den var tom. Ingen sprit, inga piller. Han hade inget annat att göra än att ligga kvar på sin madrass.
Regndroppar smattrade mot plåttaket. Presenningen hindrade fortfarande regnet från att rinna in genom hålen, men det var bara en tidsfråga. Han tittade på sin Rolex, det enda som var något så när i bevar från hans tid som fixare åt rika knösar. Halv elva.
Vid kvart över tolv bestämde han sig för att få sig något innanför västen.
Han lyfte på madrassen och tog fram en hopvikt svart plastpåse. Där fanns en pistol, litet ammunition och en stackars sedel, kvar sedan gårdagen.
Han såg till att vapnet var laddad och stoppade det i byxlinningen. Den syntes inte. Sedeln skulle räcka till en kopp kaffe och en macka.
Om inte Loui gått och blivit skjuten.

Loui var vid liv. Det var bara en skråma, påstod han.
Jones valde att inte påpeka att Loui var i behov av en protes, eller en dyr kirurg.
Åtminstone hälften av Louis tegelhus måste utgöras av "Skänkrummet", som innehavaren kallade det. Loui tog över huset för några år sedan, och körde bort alla knarkarna därifrån. Sedan fixade han de värsta skavankerna och startade sin rörelse.
"Skänkrummet", var nästan tomt. Den enda besökaren före Jones var en halvklädd kvinna som satt borta i ett hörn och tittade i golvet. Loui stod bakom disken och lindade gasbinda runt armen. Han grimaserade. Efter en stund vara han klar, knöt till och skärskådade sitt verk. Sedan började han plocka upp glasskärvor från golvet och disken.
"Var håller du till nu?" undrade Loui, som i förbigående.
"Behöver du dörrvakter?"
"Knappast. Jag försökte bara vara sällskaplig."
"Försök inte ens."
"Skärp dig, Jones. Var sover du?"
"Lyxlägenhet i New Reef. Plåtskjul."
"OK. Inget sällskap?"
"Nej." Jones riktade blicken mot hörnet där kvinnan satt. "Och jag behöver inget heller."
"OK." Loui såg inte ens besviken ut.
"En kaffe och en macka, om du hittar nåt som inte är råttätet."
"Endast det bästa är gott nog för Jones." Loui nappade åt sig sedeln och började rota bakom disken.

När klockan började närma sig fem var Jones allvarligt hungrig. Dessutom hade han huvudvärk.
Han bestämde sig för att ta en tur runt New Reef för att se om där fanns någon oförsiktig vandrare.

"Pengar." sa Loui. "Det här är inte nån sorts välgörenhet."
"Jag har inga." svarade Ina.
"Då blir det gatan, då." Sedan kom en tanke för honom. "Eller kanske inte... Du kan betala på annat sätt."
Ina nickade. Avgjort.

Han vänder sig om och går. Då får du för dig att slå ner honom och ta tillbaka kortet.
Du går efter honom, höjer knytnäven och...
Han vänder sig om och fyrar med precision av vapnet mot din arm.
"För ett Expresskort?" Rösten låter trött. Han tittar på sin klocka. Dyr sak.
Ett skott till brinner av. I pannan den här gången.
Mörkret sänker sig över New Reef. Det är inte troligt att någon hittar kroppen ikväll.