Närmast Himlen
Martin Johnsson

En skoluppsats på temat Krig och Fred. Vill ni veta hur det gick? Nej, jag tänkte väl det. =)

25/10
Det är mörkt
Jag sitter i ett rum
Med blinkande lampor
Jag är en ond människa
För när de säger åt mig
Trycker jag på knappen

26/10
Han pressar sin avtryckare
Skottet brinner av
Någon dör
Jag rör ett finger
Och alla brinner

30/10
Jag har sett bilderna
Innan helvetet började
Hur Andras bomber
Föll från himlen
Nu är det Mina bomber
Mitt enda livsverk

2/11
Emma!
Titta inte på mig
Vänd dig bort
Se inte på mig!
Emma!
Tänk inte på mig
Jag vadar i blodet
Det är inte mitt!

3/11
Jag sover överst
Närmast Himlen
Men inte nära nog

5/11
Det finns ingen Gud
Hade Han funnits
Hade Han dödat mig nu

6/11
När jag kommer hem
Om jag kommer hem
När jag kommer hem
Ska jag gräva ner mig
Djupt

7/11
De frågar hur jag mår
Jag svarar, det är bra
De frågar hur det känns
Jag svarar, det får gå
De går härifrån
Jag skakar på huvudet

Bland attackpudlarnas sängar hade också han sin sovplats. Rummet var raka motsatsen till långa baracker, så gott som kvadratiskt med god plats för de två dubbelsängarna där fyra meniga attackpudlar tillbringade sina nätter. Fredrik sov i en överslaf, på vänstra sidan av rummet, från dörren sett.
Under madrassen förvarade Fredrik sin Bok. Boken var ett enkelt anteckningshäfte i vilket han förde in sina tankar dag för dag. Han öppnade boken varje dag, ibland skrev han ingenting, bara stirrade på sidorna.
"Attackpudlar". De som styr kärnstridsspetsarna. Stridsspetsar. Ganska fyndigt egentligen. Pudlarna gick i skift, två och två tillsammans turades de om att ställa in koordinater och trycka på startknappar. Ställa in antirobotsystem. Skicka egna robotar. Små missiler i klungor. En småstad, en by. Några tusen människoliv. Inga flygplan och piloter behövdes. Bekvämt.
När han hade gjort lumpen hade uppgiften känts möjlig. Möjlig att leva med. Inte lätt, men möjlig. Nu vacklade han på omöjlighetens gräns.
Någon gång, redan efter de första skiften, väcktes frågan: Vem är jag att ta andras liv?
En spegel skulle kanske ha kunnat ge honom en ledtråd till vem han var.
Ganska medelmåttigt byggd. Håret ljusbrunt, ögonen bruna. Slätrakad. Kortklippt. Lätt övervikt. Men speglar är inte så bra. De speglar bara utsidor.

Det var kväljande hett. Luften var kvav, och förde ner damm i hans lungor. Kläderna satt som klistrade vid hans rygg, där han satt, bakom ratten på en jeep. Hans kläder och bilen hade samma färg. Grönt — med damm. Det slammrade över allt runt omkring honom. Motorer, stenar, vapen och röster. Det fanns ingen fiende där, men alla var förberedda.
De närmade sig skogsbrynet. Han suckade, snart skulle de vara inne i skogen och undkomma solljuset.
Ena ögonblicket var allt som förut. Nästa sekund var de där. Med vapen.
Ljudet stegrades. Kulor klöv genom luften, träffade sårbara, dödliga mål. Människor föll bakåt och dog. Några levande hade fått fram sina vapen och sköt tillbaka. Det hann han aldrig.
En stöt gick genom hans bröstkorg och slog honom bakåt. Utan att tänka på det förde han handen till såret. Näår han tittade på sin hand var den röd.
Tiden saktade ner, sträckte ut sig som en seg kolasmet, förvandlade ett ögonblick till en evighet. Det var som om han stirrade på blodet i åratal, minst lika länge som han hittils levat.
Solen hamrade på hans huvud när han såg sig själv ligga där och blöda. Han sträckte ut händerna för att hjälpa men drog dem tillbaka när de blev blodiga.
Blodet vägrade torka i detta vacuum, antog inte samma ofraliga mörka färg som det gör på papper. Istället var det klarrött, kastade röda anklagelser i hans skyldiga ögon.
Det fanns inget annat, bara han, blodet och solen.

Och så var Fredrik tillbaka i sin säng igen. När han satte sig upp följde lakanet med, som klistrat vid hans rygg. Det var kväljande hett.

Han och Emma gick på teater. De åkte buss in till stan, och gick ett hundratal meter. Det var höst och mörkt. Gatlyktorna lyste upp Fredrik och Henne.
Det var den sjuttonde veckan i deras förhållande.
Pjäsen var okej. Fredrik hade hellre gått på bio. Men han kunde ha gått vart som helst, bara Emma var med. Hans hjärna var inbäddad i rosa moln, han var nyförälskad — igen.

Några minuter inne i andra akten började folk skrika. Han slet tag i Emma och ställde sig upp. Alla sprang mot utgångarna, trängdes samman till namnlösa massor av huvuden. Krossade varandra.
Emma och Fredrik stod kvar, tänkte inte, kramade varandras händer.
Ovanför deras huvuden brann taket. Elden kom närmare och närmare, taket föll in.
På några sekunder tystnade skriken.

Fredrik släppte sitt krampaktiga grepp om manöverbordets sidor. Den andra pudeln nickade. Han hade träffat. Fredrik tog av sig hörlurarna.

Emma sprang mot honom. Hon brann som en fackla. Håret var en eldhärd, huden var svartbränd smärta. Munnen var en stum bön, benen vacklade och kroppen föll.

Han torkade svetten ur pannan och rufsade till håret. Någon knackade honom på axeln och han gick som en levande död till sin säng.
På väggen ristade han in ytterligare ett streck. Där fanns redan trettiosex stycken. I huvudet multiplicerade han dem med trettontusen.
Han drog fram boken och slet en efter en ut sidorna och släppte dem på golvet.
Papper med spretig handstil singlade ner och täckte Emmas lik...

Fredrik och Emma stod inte längs gatorna och viftade med flaggor när överlevande soldater, segrare, åkte in i staden, vinkande på lastbilsflak. De kom direkt från Det Andra Landet. Det som kapitulerat. Kriget var slut, två sårade länder vilade i blodpölar. Soldaterna kom hem till det minst trasiga. En musikkår med ungdomar spelade. De måste ha övat i timmar. Men de kunde bara en låt.
Fredrik och Emma hörde ljuden från paraden. De satt vid Emmas köksbord. Lägenheten bestod av ett rum och kök. Hon hade just flyttat in och inte hunnit packa upp.
Persiennerna var fördragna och taklamporna släckta. Köket var försänkt i ett behagligt halvmörker.
De talade inte med varandra där de satt på varsin sida om bordet. De kramade varandras händer, tänkte inte. På några timmar tystnade musiken.