Novell av Martin Johnsson

Vid vägen, nära några höghus och en dunge med ekar ligger ett gatukök. Det har inte så många besökare, men det är i alla fall tillräckligt. När det är höst och ekarnas löv sitter bruna på träden lyser gatuköket upp vägrenen som ett växthus för lampor. Det var en sådan kväll han kom.

Gatlyktorna var tända och himlen slitet grå när han steg in i värmen. Han hade långt hår och dito skägg, båda svarta med grå stänk — som om han vandrat genom en färglös skog, och några grå granbarr fastnat i hans man. Han var iklädd ett par urtvättade blå jeans och en röd-svart rutig flanellskjorta. På fötterna hade han — egendomligt nog, med tanke på vädret — endast ett par bruna sandaler. Tårna stack fram, glest hårbevuxna, med långa naglar som märkts av en lång vandring. Spruckna och prydda med sorgkanter.
Dörren föll igen efter honom och kapade abrupt av ljudet från en passerande lastbil. Erika, som stod i gatuköket, hade just vänt sig om och åsåg med lätt förvåning hur han tungt satte sig vid ett bord och tittade ner i bordsskivan. Det tog en stund för henne att bestämma sig för om hon skulle säga något till besökaren.
— Vill du ha något? frågade hon sedan tafatt.
Han svarade med att titta upp för ett ögonblick och sedan vinka åt henne att komma närmare. Naglarna på hans fingrar var lika illa vårdade som de på tårna.
Hon tänkte efter ytterligare ett ögonblick. Sedan lämnade hon sin plats bakom disken och ställde sig vid hans bord. Främlingen tittade upp på henne. Han tog upp ett tunnt anteckningsblock och en blå kulspetspenna ur bakfickan. Så började han plita ner ett meddelande. Kulspetspennans krafter var sviktande — flera gånger fick han fylla i orden med upprepade hårda tryck för att de skulle synas. När han var klar vände han blocket mot Erika och granskade henne med djupa bruna ögon.

Jag har predikat alltför mycket och vandrat alltför länge.
Låt mig åtminstone få tvätta dina fötter.

Erika satte sig på stolen bredvid. Hon slöt ögonen till hälften och sparkade av sig strumpor och skor. Hans händer var fumliga, men han var mycket varsam.
Ett ögonblick senare kände hon plötslig smärta i foten. Han tryckte in ena handens naglar och rev upp fem små blodiga sår. Hon skrek till och sprang in bakom disken. Hon hörde honom gå.
Kvar på bordet låg anteckningsblocket.

Varför lyssnar ni inte?

Pennan hade han tagit med sig.