Fläckar på lakanen
Martin Johnsson

Den andra delen i kedjan. Hänger du med? Idén till det här kommer från tennishallen i Aluceum, sporthallen som ligger vägg i vägg med min skola.

Han vaknade med en bestämd känsla av att något saknades. Han visste inte vad, men något var det. Väggarna var beiga. Sängen var gammal, madrassen hade legats ner av många kroppar. Lakanen var vita och prydda av torkade blodfläckar.
Han var ensam i rummet. Han försökte röra på huvudet. Det kändes som om det var fyllt av grus, men han hade inte ont. Han ansträngde sig. Försökte fundera ut vem han var och varför han var här...

Det hade varit grönt överallt. Huvudet hade varit tungt, så tungt. En stark lampa hade lyst på honom. Deras rockar hade varit gröna, väggarna gröna, taket grönt även det. Lakanet hade varit grönt.

Han saknade fortfarande något. Han hade inget tidsbegrepp, men för bara en liten stund sedan hade han upptäckt att han hade händer, händer som kunde känna på lakanets kant.
Han lyfte lite på lakanet. Precis vid hans skrev fanns en fjäril av torkat blod på lakanet. Den kom inte från honom, för han hade varken sår eller förband. I hans skrev var det bara slätt hud, perfekt hud.
Det slog honom att där borde finnas något annat. Han kände efter med ena handen. Handen och den släta huden mellan benen svarade med nervsignaler till hans hjärna. Han saknade verkligen något.

Namnet kom till honom senare. Just samtidigt som magen började skrika efter näring.
Hermann Krüger. Han var bestämt från Tyskland.
Hade han några barn? Frågan var ansträngande att formulera. Han kände förnimmelser. En av dem gav honom en känsla han inte kunde identifiera. Den verkade ligga utanför hans kropp.
Bilder strök omkring honom. Ansikten som dansade kring hans huvud. Några av dem stannade.
Den första bilden var två människor. Minnen rann fram, förvånansvärt lätt. Mamma och Pappa. Så enkelt var det. Mamma är alltid Mamma och Pappa är alltid Pappa.
En ung man. Mannens ansikte var ihopbitet. Utan att veta varför svor han till. Fan! Pojken visste ju inte sitt eget bästa...
Det var hans son! Plötsligt fylldes han med hela sonens historia. Ralph var död nu.
Nästa bild föreställde en ung kvinna. Slyna! Hon förde Ralph i fördärvet! A... Ala... Alanis! Död hon också.
En till ung kvinna. Också hon frammanade de där känslorna. Starkare nu. Någonting fattades!
En bild till stannade. Den förställde en äldre kvinna. Han anade att den borde betyda någonting för honom, men det gjorde den inte.

Louisa satt bredvid Dr McGull och snurrade på sin kulspetspenna. McGull tittade på henne flera gånger, granskande.
"Nervös?"
Hon undvek frågan.
"Nu har han fått nog med tid. Följ med in."
Han gjorde som hon sade och var två steg efter henne genom dörren.

Två nya människor steg in i hans värld. Två ansikten som inte funnits med på bilderna. Kvinnan höll en kulspetspenna i handen, men hon hade inga papper med sig. Hon hade starka glasögon.
Mannen hade vit rock. Läkare, trodde han.

Louisa tittade på urkapitalisten Hermann Krüger noga. Han låg där i sängen och såg så mänsklig ut. Inte alls som det monster han varit den där kvällen.
"Ta en titt på honom, McGull."
Läkaren gick fram till sängen och drog undan täcket. Under tiden talade han med sin ofrivillige patient.
"Jag är doktor Leonard McGull. Jag ska bara se hur det står till med dig. Hur känns det?"
Hon hörde svaret, men lyssnade inte.
McGull lade tillbaka täcket och vände sig till henne.
"Det är OK. Ska jag gå?"
"Gör det."
McGull gick ut och stängde noga dörren efter sig. Nu började det svåra.
"Jag heter Louisa Taylor. Är namnet bekant?"
Inget svar, hon tog det som ett nej.
"Nej, visst, nej!" sade hon som om det var något som slagit henne just. "Du frågade aldrig efter mitt namn. Så slarvigt.
Jag kanske måste påminna dig om vad du gjort också? Det måste jag visst.
Om det är till någon hjälp så kan jag säga att när du lämnat mig låg jag i någon gudsförgäten gränd, söndersliten och bestulen på min innersta hemlighet." Hon formade orden med omsorg, precis som hon alltid velat säga dem. "Minns du inte vad du gjort?"
Han bara stirrade på henne.
"Du våldtog mig!"
Han fortsatte stirra.
"Titta ner i ditt skrev. Där ser du min hämnd. Min revansch. Saknar du inte något?"
Han rörde inte en min.
Louisa vände på klacken och gick.

"Är du säker?" frågade McGull. "Han dör inom 12 timmar."
"Bara ge honom det. Wane släpper ner honom i New Reef. Naken."

"Det är ingen fara", säger McGull till honom. "Det här får dig att känna dig bättre."
Det sticker till lite i armen, ingenting mer.
"Wane tar hand om dig", fortsätter läkaren. "Han ska ta dig härifrån."
Wane är en stor kille. Han står i dörröppningen och väntar.